För de flesta av oss är livet en serie åtaganden där tiden sällan räcker till, där vi är involverade i en massa projekt och där vi drar upp livslinjerna för att iscensätta De Stora Planerna.
Samtidigt talar vi kanske om både ”uppdrag” och ”uppgifter”.
Arbetet med den här livsvägen har förmodligen börjat redan med frågan: Och vad ska du bli när du blir stor?
Men det är knappast så som livsuppgiften får en djupare innebörd, konstaterar Inger Gustafsson. En alltför ensidig inriktning på karriär och yrke riskerar att göra oss till rädda människor som försöker leva upp till yttre krav.
- Man lägger upp livslinjerna, man har sina projekt, säger Inger Gustafsson. Man tror att man har kontrollen. Och så träffar livet en på de mest sårbara ställena

Och i det där sårbara, menar hon, precis där kan det finnas något som kallar på en - något som går i linje med livsuppdraget eller livsuppgiften. Det typiska är att det som kallar kommer inifrån, enligt Inger Gustafsson. Sedan hänger det på hur man svarar på det som
kallar. Och vad inuti en som svarar
Inger Gustafsson är akupressör och kroppsterapeut med egen mottagning i Stockholm. När hon pratar om att ”våga ta emot livet när det kommer” ser hon först allvarlig ut. Sedan kan hon kommentera sig själv och kasta huvudet bakåt i ett stort härligt skratt.
Helst arbetar hon med unga tjejer ”som har ett gungigt förhållande till mat och självkänsla”. Där berörs många djupa livsfrågor, konstaterar hon, som ”vem är jag” och ”vad ska jag göra i det här livet?”
- Sådana existentiella funderingar verkar komma i tidigare åldrar än de gjorde för oss 40-talister. Ja, vad är man här för att göra, egentligen? Den frågan har tagit stor plats för mig länge, särskilt de senaste fem, sex åren.

Har du något svar?
- När det gäller mitt jobb hjälper jag tjejer som har problem med maten. Och eftersom deras frågor är så existentiella kan jag också hjälpa dem med deras större sammanhang.
Det är nu vi börjar tala om livsväven, om stigfinnandet och att känna att man är på rätt väg. För Inger
Gustafsson har den vägen inget tydligt samband med yrket, utan handlar mer om att vara människa utmed den stig som livet stakar ut.

En socionomexamen och en psykoterapiutbildning ramar in nästan 40 år som professionell. Men det är bara vissa, avgörande ögonblick som under den här tiden öppnat mot den inre vägen: Dagen hon började läsa kinesisk medicin för att bli akupressör och insåg att det skulle förändra hennes liv. När hon hoppade av landstingets krav på terapeutetikett. Eller när hon var på väg till ett meditationscenter i Indien och hörde sig själv svara svägerskan som undrade om hon ville bli helig: ”Nej, men jag hoppas på att bli mer människa.”

Är det en del i att hitta vägen, kallelsen?
- Vi har nog olika sätt att bli medvetna om vad livet gör med oss, vad vi är här för.
Själv har hon alltid haft en känsla av, men inte varit medveten om, att hon följer ett slags meningsfull livsväg. Flera svåra händelser har fått henne att se den. ”Livet har verkligen givit mig mycket att pröva mig mot”, som
Inger Gustafsson säger: Hon var nära att drunkna när hon var åtta år. Systern fick diagnosen schizofreni och tog senare sitt liv. Brodern är nykter alkoholist. Deras mamma gick bort i en cancersjukdom som ingen fick veta om. En nära släkting dog av en överdos. När hennes tredje barnbarn alldeles nyligen kom lyckligt till världen var det med en dramatisk första tid i kuvösen.
- Man behöver inte söka efter så mycket vägar eller försöka kontrollera livet. Livet kommer självt emot en - och då är det bara att lyssna.

Men det som kommer kan vara jättejobbigt medan det pågår, erkänner hon. Det är inte ovanligt att ta till kampen, kontrollen, ”att vara mycket i huvudet”, som hon säger och berättar om hur hon mött sina egna kontrollbehov:
- Jag har ofta varit inställd på vad som pågår inuti - men på en orosnivå. Vad händer? Är det mitt fel? Hur ska jag agera? Varför sa jag så? För att träna mig började jag låta bli att använda kontrollmanövrer under en timme i taget.
Det är inte enbart lätt att lyssna inåt.
Där finns mycket att möta på vägen, påminner hon. Förvirring, osäkerhet, och ofta en kamp för att arbeta bort fel och tillkortakommanden.
Men ska det verkligen vara så? Inger Gustafsson kommer ihåg precis var hon var när hon började tänka i andra banor för snart 20 år sedan. Hon stod i sitt kök, vid diskbänken, och sa till sin väninna i telefonen:
- Tänk om det inte handlar om att förändra sig så mycket, utan om acceptans?
I dag vet hon att allt förändras, och kämpar inte emot flödet. Med en större acceptans för hur livet gestaltar sig kan hon se på det med en väldig ömhet. Så när livet kommer emot henne med alla svårigheterna, hittar hon ofta en märkligt viktig pusselbit i eländet. Där kan det mest subtila och finstilta finnas.
- Livet har sin egen rörelse. Det som sker, det kommer till mig. På så sätt tar jag emot kriser på ett helt annat sätt numera.

Men du har också en valsituation. Har du aldrig valt att fly från svårigheterna?
- Självklart. För mig har det varit blandat - jag har både kämpat för
att allt ska bli normalt igen och samtidigt upplevt att mitt inre blivit till för varje svår händelse. Visst har jag haft mörka stunder. Men då har jag också fått höra ”ja, men du är ju egentligen en himla glad skit ” Det gäller att inte fastna i mörkret.

Den fråga som du numera lever med, vad är du här för att göra, egentligen - har du fått något svar?
- Det är stort det där. Jättestort. Det handlar mest om att frågan har krävt mer plats av mig sedan min utbrändhet 1999.
Inger Gustafsson gick in i väggen, skulle kanske några uttrycka det. Själv talar hon om att hon var som istäcket på en sjö - en is som tålde att belastas och som hon stundtals borrade ett hål i för att nå det rinnande vattnen under. Sedan blev hon den bärande isen igen.
Men så kom kollapsen, när isen smälte och hon förvandlades till den sjö hon varit is på I dag har hon en tunnare hinna som skydd och kan snabbare vara i kontakt med känslorna under.
- Isen var ett resultat av allt jag skulle klara. Och den väljer man inte. Den är en
del av ens livsväg. Men sedan min utbrändhet är jag inte lika styrd av rädslor.
Så när livet knackar på, som hon uttrycker det, är det viktigt att fråga sig vem inom en som öppnar dörren, vem som svarar an på kallelsen. Mitt ilskna jag? Mitt svartsjuka jag? Eller det jag som behöver bekräftelse? Själv tänker hon inte låta rädslofigurerna bestämma hela scenariot.

Är det också en valsituation?
- Ja visst. Jag kan säga ja eller nej eller vet ej när det knackar på.

Vad kan det vara som ”knackar”?
- Den livsväg som finns nedlagd i dig eller mig. Det är det som kallar. Om man lyssnar, kan man uppleva att det som händer är meningsfullt.
Svaret ligger i att medvetandegöra det lilla, menar hon.
Förr trodde hon att uppgiften fanns i det stora, i planerna som börjar med ”vad ska du bli när du blir stor” I dag är det känslan av att bidra med något även i det lilla som bär henne.
Och där, vill hon påpeka, är människor olika i fråga om hur starkt det kallar inifrån och hur mycket man vågar överlämna sig.

Hur kan man höra det som kallar?
- Genom att lyssna inåt på sin intuition, sin livskänsla, vad som känns viktigt och engagerande. Sedan gäller det att våga vara i en osäkerhet, men det hinner man ju knappt i det tempo som är. Det handlar verkligen om att våga vänta ut sig själv tills det visar sig vilket steg man ska ta.
Sedan vet hon: Det är lätt att bli fångad i det materialiserade livet. Om man inte utsätter sig för tystnaden inom sig är det svårt att tänka klart, eller känna klart. Med så mycket ”frestelser och förförelser” som det finns i vår tid är det inte lätt att få till någon inre utveckling. Man tappar kontakten med vem man är, och med sig själv.

Vad händer då?
- Vi missar att känna att livet har en djupare innebörd. Men frågan är om vi får vara så mycket som vi faktiskt är? Många blir rädda för att vara kraftfulla. Då är det bekvämare att säga att man är rädd för något annat.