– Det är fantastiskt att det får vara en självklarhet att leva i närhet till den man älskar och få ha barn, säger Axel Carlberg som bröt upp från 23 år som munk. – Jag vaknar ibland i min säng, som jag under alla dessa år inte delade med någon, ser Agneta och mina barn och tänker: ’Wow! Vad häftigt!’
Foto: HENRIK ROSENQVIST
När han fick det där telefonsamtalet i Helsingfors för fyra år sedan var han fortfarande broder Axel. Präst i katolska kyrkan. Vatikanens etikrepresentant i Europarådet. Själasörjare.
Först tappade han luren i golvet. Sedan upplevde han bara ett virrvarr av känslor om vartannat – nej! Härligt! Hjälp! Tack!
I nästa ögonblick var det solklart för Axel Carlberg att han skulle säga upp alla sina uppdrag för katolska kyrkan efter 23 år som munk – och att det var Gud som hade avgjort saken.
Broder Axel skulle bli pappa.
– Det kändes som en enorm nåd att inte behöva lida mer, samtidigt som det var otroligt smärtsamt att lämna gemenskapen. Jag skrev ett långt brev, samlade hela mitt nätverk i ett gruppmejl och packade ihop mina saker. Det sista jag gjorde när jag lämnade Helsingfors var att trycka på ”send”. Då var mitt liv som dominikanbroder slut.
Axel Carlberg har just fyllt 50, skämtar om kräkfläckarna som lilla Astrid orsakat på hans jacka och kryddar sin berättelse med ”shit” och ”jäklar anamma” då och då under vårt samtal. När jag frågar hur allting med hustrun Agneta började både ler och skrattar han. Vid det laget har vi redan hunnit igenom hans uppväxt i Mexiko och Kanada och novisåret i Frankrike. Från 23 års ålder var Axel Carlberg helt inställd på klosterlivet.
– Det paradoxala är att jag alltid varit social. Men jag ville ge mitt liv åt något större, något som engagerade mig totalt. Priset hade jag väl inte riktigt bearbetat, att jag skulle avstå från familjeliv. Men den ideella sidan av mig var så stor att jag fullt och fast trodde jag kunde greja det.
I 25-årsåldern läste du till präst med ett 30-tal andra unga män i Strasbourg. Uppstod det ingen konflikt med intresset för kvinnor?
– Man var fortfarande så nyfiken på klosterlivet. Och det passade mig utmärkt att ägna mig åt studierna och ordenslivet. Man var helt upptagen av att växa in i orden och se fram emot den dag man fick komma ut och förändra världen. Det intima och sexualiteten – nej, det spelade inte så stor roll just då. Konstigt nog inte ens hormonellt.
Inte förrän han som nyvigd präst kom till Lund 1987, 28 år gammal, var han med om ”en hård landning i verkligheten”. Från den vitala miljön i Frankrike där alla var unga och intellektuellt spännande flyttade broder Axel ihop med tre äldre bröder i ett nedgånget hus i Lund. Den skånska vintern var mörk. Ensamheten påtaglig.
– Jag konfronterades existentiellt med mitt val. För första gången någonsin funderade jag på vad det var jag hade givit upp.
För att inte gå ned sig i en depression tackade broder Axel ja till allt man bad honom om med tanken ”nu jäklar anamma ska jag klara av det!” Han rekryterade nya bröder till konventet i Lund, tog utbildningsuppdrag i Frankrike, bedrev intensiv själavård och skrev in sig vid teologiska fakulteten för att forska. Under åren som doktorand var han också lärare.
– Det var då en av mina studenter … En av de söta flickorna man hade … Ja, hon började skriva brev till mig.
Broder Axel var 34 år och kände sig hedrad av att en tio år yngre svensk tjej visade intresse. Först senare skulle han inse att hon blivit kär i honom –”det borde jag ha fattat”, som han säger.
– Jag var otroligt naiv, ler Axel Carlberg och skakar på huvudet åt sig själv. Ja, jag var naiv. Tänk, under min studietid, även under utbildningen till präst – och det visar den katolska kyrkans tilltro till det intellektuella – fick vi lära oss allt om komplicerade ämnen som filosofi, religionshistoria, gamla språk. Men inte en enda kurs, inte ett enda fördjupande samtal om sexualitet eller hur man som ordensbroder i celibat skulle hantera det praktiskt – mötet med kvinnor. Det skulle man lära sig på vägen.
Axel Carlberg skrattar gott när han konstaterar:
– Man var helt enkelt inte intresserad av ämnet – ha, ha!
Agneta tog ansvar för sina känslor, anser han, medan han själv lät nyfikenheten ta över. Han var inte lika klar över vad han höll på med när han undrade vad som kunde dölja sig i en ung kvinnas hjärta. Och så fanns det också en längtan efter – bara vanlig vänskap.
– Man känner sig ibland så ensam. Att vara vän med en kvinna kunde väl inte vara så farligt? Men två tre år efter att vi träffades och började brevväxla upptäckte jag att hon väckte andra känslor hos mig.
Det som hände i broder Axels liv då, när han var 37, beskriver han som oerhört komplext. Å ena sidan kände han sig kompromisslös: att leva dubbelliv var uteslutet. Han var fast besluten att fortsätta sitt ordensliv. Samtidigt var han förälskad och hade inga verktyg för att hantera situationen. Det gick absolut inte ihop. Han biktade sig om och om igen för det han ”begick som synd”.
– Jag var helt öppen med mina överordnade väldigt tidigt och sa: ‘Så här är det med Axel’. De hade fortsatt fullt förtroende för mig och gav mig viktiga uppdrag, och så omplacerades jag ett år till Paris för att skapa ett fysiskt avstånd. Då kunde jag fortsätta som vanligt och ge mig själv en möjlighet att göra upp med detta.
– Nej, det gick ju inte. Agnetas och mitt förhållande fördjupades allt mer. Samtidigt hade jag sådana skuldkänslor för att jag inte levde upp till ordenslöftena att jag tackade ja till vartenda uppdrag som kyrkan erbjöd – som att vara Vatikanens representant i Europarådets bioetiska kommitté och att sitta i ledningsgruppen för dominikanordens provins. Det var absurt. Ordensidentiteten stärktes samtidigt som kärleken till Agneta ökade. Spänningen mellan klosterlöftena och kärleken kändes fruktansvärd.
Det låter som om du tog på dig mer jobb för att lösa ditt dilemma?
– Ja, jag förmådde inte göra slut. Så om jag drunknade i arbete och fyllde min agenda, skulle jag visa att jag var beredd att fortsätta med hela mitt hjärta. Då skulle Gud ge mig nåd att leva som – ja, som jag var menad.
Och ändå var det inte du själv som kom till ett avgörande?
– Nej, mitt sista halmstrå var att definitivt flytta från Sverige. Jag åtog mig att förnya dominikanerorden i Helsingfors och trivdes otroligt bra där. Samtidigt saknade jag Agnetas närvaro så jag höll på att dö.
Så kom det sig att broder Axel accepterade en inbjudan till att delta i en konferens i Lund våren 2005. Han träffade återigen Agneta. Och då …
Det gick några veckor innan det där samtalet kom till honom i Helsingfors.
– Ja … Jag vet inte hur mycket du kan skriva, säger Axel Carlberg. Men Agneta blev med barn.
Han flyttade in i hennes tvåa i utkanten av Lund – från Helsingforsvåningen på 450 kvadrat som han delat med en annan dominikanbroder. Där fanns också 30 000 böcker i biblioteket och ett privat kapell. Axel Carlberg påminner självironiskt om hur han avlagt ett ”fattigdomslöfte” – vilket kanske märktes mer när han sa upp alla sina uppdrag. Han var 46 år, hade ingen egen ekonomi, inga avgångsvederlag och inga pensionspoäng. I jobbannonserna såg han ingen ”som sökte någon med minst 20 års erfarenhet av klosterliv” …
– Mitt fysiska utrymme krympte och mitt nätverk försvann. Det var så väldigt stor förlust och så mycket vinst och på samma gång. Det var oerhört omtumlande. Jag kunde inte ställa om mig så snabbt som jag skulle ha velat, så jag är tacksam över att graviditeten varar nio månader. Agneta ville naturligtvis att jag skulle vara redo för det här, men jag bearbetade också en sorg.
Hade du själv funderingar på hur Gud ställde sig till ert förhållande?
– Absolut. Skuldkänslorna var så starka att jag fantiserade om att bli straffad genom att få ett missbildat barn. Jag har fått erfara att Guds kärlek är oändligt större än våra skuldkänslor.
När han jämför är familjelivet svårare att leva än klosterlivet, som blev litet av en åskådarplats, säger han: broder Axel var där när folk födde och dog, men kände inte att han var en del av det. Att få ta hem ett barn och vara den som ska ta hand om det – det var ett ansvar mer glasklart än allt annat han hade varit med om.
– I dag är jag också gladare när jag är glad och ledsnare när jag är ledsen. Och så skrattar jag på ett helt annat sätt. Närmare livet.





