Hon använde den inte jämt. För det mesta knöt hon en sjal runt huvudet. Men när hon hade en dålig dag – när hon kände sig ledsen och svag – tog hon fram peruken. Den var en trygghet mitt allt det ovissa.

Hon säger att peruken var ganska fin. Ändå klippte hon den en del, för att få den att se mer naturlig ut. Hon klippte lite fjun vid tinningarna och kortade underhåret i nacken. När hon var säker på att den inte skulle avslöja henne kände hon sig lugnare.

Själv blir Johanna inte längre lurad av peruker.

– Jag har aldrig sett så många peruker på stan som det senaste året. De har väl funnits där hela tiden, men förut såg jag dem inte.

För drygt ett år sedan fick Johanna Heidenborg diagnosen bröstcancer.

Den första månaden fortsatte hon att jobba som om inget hade hänt. Hon bad sin chef att informera kollegorna på jobbet och var samtidigt tydlig med att hon inte ville att någon skulle komma fram och krama henne eller säga att de tyckte synd om henne. Allt skulle fortsätta som vanligt.

Men snart förvandlades den välkända vardagen med stressiga morgnar, lämning på dagis och take away-kaffe till en kamp för att överleva.

När Johanna fick veta att hon skulle få cellgifter klippte hon av sitt långa hår.

– Det kändes ganska skönt när jag kom hem från frisören. Det var jag som hade bestämt när jag skulle förlora håret, inte sjukdomen. Nu hade jag inte så mycket hår kvar att tappa senare.

Att förlora kontrollen över sitt eget liv beskriver Johanna som det värsta av allt. Hon talar om ovissheten, om att vara helt i händerna på sjukdomen och på andra människor. Om väntan på provsvar, på nästa omgång cellgifter, på en telefonsignal som skär genom tystnaden. Om den ångestfyllda veckan när hon låg inlagd på Radiumhemmet, det var då hon började tappa håret.

Efter cellgiftsbehandlingarna följde en operation, då hela vänstra bröstet togs bort, och därefter strålning. Under loppet av ett halvår var Johanna på sjukhus över hundra gånger. Hennes mamma och styvpappa ställde upp på alla sätt och vis. I de perioder när det var som tuffast fick Johannas dotter Sophie komma och bo hos mormor och morfar i Sala några dagar. Även svärföräldrarna var ett stöd, och vännerna som hörde av sig och föreslog en pratstund på balkongen eller en promenad de dagar Johanna orkade.

För att inte helt rasa ner i ett svart hål fokuserade Johanna på familjen. Hon planerade in små aktiviteter med sin man Robert och Sophie. De gick på Skansen och Johanna satt i skuggan på en bänk och vilade.

– Det går att göra saker, men man får göra dem på lite andra premisser, säger Johanna.

I mitten av september fick hon sin tjugofemte och sista strålbehandling. Det var med blandade känslor hon lämnade Radiumhemmet den gången.

– Det var skönt att det var över, men samtidigt kände jag en enorm rädsla. Tankarna snurrade i huvudet: Nu ska jag ut i livet igen. Vem ska ta hand om mig nu?

Johanna bad att få göra ytterligare en undersökning. Hon ville försäkra sig om att cancern inte hade spritt sig. När hon fick ­beskedet att allt såg bra ut, att det inte fanns några spår av cancer i kroppen, fylldes hon av en konstig känsla.

– Det är svårt att förklara. Jag kände att livet var som vanligt. Nästan.

För några månader sedan var hon tillbaka på Radiumhemmet för en ettårskontroll. Hon satt i det välbekanta väntrummet, med Robert vid sin sida. Om bara en ­liten stund skulle hon veta. Kanske skulle hon hoppa jämfota av glädje – eller också skulle hon vara tvungen att rusta sig för strid igen.

Den gången fick hon ett positivt besked – det fanns inga tecken på att cancern hade kommit tillbaka.

Men det är ändå bara ett uppskov. Hon måste tillbaka nästa år, och nästa och nästa.

– Om ett år ska jag få ett nytt bröst. I samband med det ska jag ta bort det andra också, för säkerhets skull, säger Johanna.

Hon sitter hemma vid köksbordet i lägenheten i Stockholm. Håret har vuxit ut en bit och hon har satt bak luggen med hårnålar. Hon trivs med sin nya, korta frisyr. Runt hennes hals hänger ett smycke med några vita sötvattenspärlor och två silverbrickor. På den ena står det Sophie, på den andra bara ett R.

– Robert och jag har varit tillsammans i åtta år nu. Vi har alltid haft en trygg, stabil och kärleksfull relation. Dessutom är han lite lugnare än jag. När jag rusar iväg och blir orolig finns han där och får mig att tänka annorlunda, säger Johanna och kränger samtidigt av sig koftan.

Hon fläktar med handen framför ansiktet, som blivit lite rödflammigt.

– Vad varmt det blev! Jag är i klimakteriet, om du undrar varför jag blir röd, säger hon och ler snett.

Det är ett konstgjort klimakterietillstånd hon befinner sig i. De närmaste åren måste hon äta en medicin som hämmar produktionen av östrogen, något som bland annat leder till att hon inte har några ägglossningar. Det dröjer innan Sophie kan få några syskon. Om hon över huvud taget kommer att få några. Det är inte säkert att Johanna kan bli gravid igen efter cellgiftsbehandlingarna.

– Ibland är jag ledsen för att vi kanske inte får några fler barn. Men då säger Robert: Varför tänker du så? Varför är du ledsen för det vi inte har? Var i stället glad för det vi har.

Runt om på väggarna i lägenheten hänger inramade foton av Sophie i olika åldrar. På ett annat ställe, undangömda i datorn, har Johanna några foton av Sophie tillsammans med sin skalliga mamma. Hon tittar sällan på de bilderna.

– Jag tänkte att det kan vara kul att ha dem – och ändå inte. Det var ju trots allt en tid i mitt liv.

Men Johanna behöver inte titta på foton för att bli påmind om det som hon redan vet: att hinnan mellan liv och död är så tunn att den nästan inte finns.

Nyligen gick hon igenom sina livförsäkringar. En kompis fällde en kommentar om att det var lite väl drastiskt. Johanna håller inte med.

– Jag kan ju bli friskförklarad om fem år – på papperet, men aldrig mentalt. Jag vet att vad som helst kan hända när som helst. ­Livet kan förändras på en kafferast, och bröstcancer är inte det värsta man kan råka ut för. Det finns så mycket annat. Och det gäller inte bara mig utan alla.

Samma människa som före sjukdomen blir hon aldrig. Det är både på gott och på ont.

– Vi har inga vardagsproblem längre. Det löser sig alltid vem som ska hämta och lämna på ­dagis, och det är inte jobbigt om det regnar när vi ska gå och handla. Vi tänker helt annorlunda. Förut kanske vi inte ville öppna det där fina vinet som vi köpte i Toscana; vi väntade på ett speciellt tillfälle. Numera vet vi att det finns inget bättre tillfälle än nu.