Kanske har massmedia aldrig haft så många roller vid en katastrof som när flodvågen drabbade tolv nationer, två världsdelar och en miljon enskilda människor. Förutom att rapportera själva händelsen samt granska myndigheter och hjälpinsatser blev medierna världen över både väckarklocka och – inte minst – insamlingsmotor.
Effekten lät inte vänta på sig. Röda Korsets samtliga nationella föreningar har bevittnat samma fenomen: Oavsett religion och kultur visar allmänheten en ”enastående” känsla för de drabbade.
Läkare utan gränser har fått exceptionellt många erbjudanden om privata insatser.
Är det massmedias bevakning som styrt givmildheten och medkänslan? Å ena sidan ja, säger hjälporganisationerna. En dramatisk katastrof tar alltid stor plats. Å andra sidan lever de i en allt tätare symbios med massmedia.
– Vi blir alltmer beroende av varandra, konstaterar Eva von Oelreich, katastrofansvarig på internationella Röda Korset i Genève.
– Att medierna rapporterat så nära de drabbade har nog haft betydelse den här gången, säger Maude Fröberg, presssekreterare på Röda Korset i Sverige.
– Vi har matats med information vilket märks i folks intresse för att ge, säger Catherine Johnsson, press- och informationsansvarig på Läkare utan gränser.
– Där en katastrof kan förmedlas direkt blir människor särskilt berörda. Då spelar media en roll som staterna inte kan stå emot, säger Johan Schaar, chef för humanitära enheten på Sida.

De talar om sms , videor och mejl som för första gången skickats in av de drabbade själva. Om vågen som slog blint – mot hög som låg, mot svensk som indones, mot rik som fattig. I en så utsatt situation kvarstår ett enda: Det kunde ha varit jag. Nyckelordet heter identifiering.
– Plötsligt delade vi villkor med många utsatta i världen, konstaterar Johan Schaar.
Men det finns också en annan följd av vad hjälporganisationerna kallar CNN-effekten – nyhetsbyråer som är först på plats, rapporterar och åker hem.
– Det kan bli styrande för hur staterna fördelar bistånd, vilka säkerhetspolitiska överväganden man gör och hur det professionella engagemanget blir bland dem som arbetar i hjälporganisationerna, fortsätter Johan Schaar.

Låt oss börja med trycket från allmänheten. Det kunde märkas på alla som ringde Läkare utan gränser och ville hjälpa till på plats. Någon erbjöd sig att finansiera hyran av ett plan som skulle kunna flyga ner till Thailand.
– Men våra arbetsrutiner inkluderar inte privata initiativ, säger Catherine Johnsson. Vi hade svårt att förklara det för folk. När de inte fick hjälpa till blev de väldigt upprörda. Vi kan förstå det, men det funkar inte i praktiken att skicka ner folk som är ovana.

Också Röda Korset tackade nej till privata hjälpinsatser. Rädda Barnen avböjde. Bland de som kände sig avvisade fanns Fredrik Lagerholm och Jakob Sarwe som tog saken i egna händer. De bestämde sig för att cykla från Kiruna till Ystad och samla in pengar till Rädda Barnen under 20 stopp genom Sverige. Nu, i Umeå, har de fått ihop 31 468 kronor.
Och visst – bäst har det gått när lokala medier rapporterat.
Det är som Maude Fröberg säger, att medierna aldrig spelat så många roller förut.
– Jag tror samtidigt det har varit uteslutande till människors fördel, säger hon. När vi når vår sårbarhet, den omedelbara känslan att det lika gärna kunde varit jag – då föds ett engagemang.
Och nog har medkänslan väckts av alla dessa bilder. Det tror hon har att göra med vad Tomas Tranströmer formulerat: ”Medkänsla är inte ett ord som viskas, det kräver handling”.
– Ingen vill vara passiv. Så många vill göra något, med sina pengar eller sin tid. Det kunde lika väl ha varit jag – visst. Och hur skulle man då ha velat bli bemött?
I hjälporganisationerna är man imponerad, överväldigad. Ungdomar med bössor, containrar med filtar och på en enda månad en dubbelt så hög insamlingssumma som på ett vanligt helår. Företag har donerat datorer, telefonlinjer, databaser, annonsplatser. Varför?
– Känslan av att vilja göra gott är oerhört stark, inte bara via plånboken, säger Christer Zettergren, generalsekreterare på svenska Röda Korset. Vårt uppdrag är att tillerkänna den här viljan hos människor.

Samtidigt följer en annan typisk reaktion som Johan Schaar beskriver så här: Efter all denna generositet finns en förväntan på att pengarna oavkortat ska gå till ändamålen och komma fram genast. Varför är det så?
– Folk tror att de behövande inte kan vänta. Men de kan vänta, för det gäller ju att få till en bättre situation än före katastrofen. Om vi skapar ett beroende av hjälpinsatserna kommer folk aldrig på fötter igen. Och då blir det en annan katastrof.
Så numera måste hjälporganisationerna klara av ytterligare en dimension i sitt arbete: Opinionen. Det gäller att i ögonblicket stå emot det politiska och mediala trycket.
– Inför den egna hemmapubliken vill man gärna visa att man kan och vill, trots att det leder till samordningsproblem, säger Johan Schaar. Men det blir totalt kaos för de hårt pressade lokala myndigheterna när folk kommer utan landerfarenhet – vilket är viktigare än någonsin i det akuta skedet.

Första exemplet han minns där medierapporteringen ökade trycket på staterna var vid jordbävningen i Armenien 1980. År 1999 uppstod ett veritabelt samordningskaos i Kosovo när flera hundra hjälporganisationer var på plats. Vid jordbävningen i Bam 2003 blev insatserna i räddningsarbetet inte ens meningsfulla. Till stor del berodde det på opinionstrycket att göra något – nu! I efterhand kan Röda Korset konstatera följande: 34 internationella team, som i snitt kostade 350 000 kronor i veckan, flögs ned. De räddade sammanlagt 22 människoliv.
– Tänk om vi satsat dessa pengar på armeringsjärn i stället. Då hade 90 procent av husen stått kvar, konstaterar Christer Zettergren. Det förebyggande arbetet är tio gånger mer värt, men givarna ser bara pengar. Med pengar kommer man ingen vart förrän de omvandlas till hygienpaket, mat, lön till lastbilschaufförer.
Och för att omvandla pengarna rätt gäller det att ha förmågan att vänta, våga planera långsiktigt, samordna resurserna, vara uthållig. Särskilt när media har lämnat katastrofområdet.
– Då är det vårt ansvar att vara kvar och kolla, förklarar Johan Schaar. Bor folk i tältläger fortfarande? Har barnen kommit tillbaka i skolan? Fungerar samhällsinstitutionerna? Ett uthålligt uppbyggnadsarbete handlar för oss inte om onödig byråkrati, utan om att det mer än någonsin behövs människor som planerar.

Så nämner han de 14 nödhjälpsappeller han sitter med från FN som ingen kommer att bli fullt finansierad. Och just nu blir det så extra tydligt med alla ”tysta” katastrofer: torka, aids, kronisk undernäring. Det bekymret delar han med hjälporganisationerna som talar om allt lidande som pågår ständigt, utan plötslig dramatik. Behövs en ny kompetens numera för er, för att nå ut i media?
– Vi har givit 300 intervjuer sedan den 26 december, säger Christer Zettergren. Den här gången har vi uppmärksammats på en nyttig vinkel i symbiosen: Kan det bli för mycket pengar?

Inte för världens nödhjälp i stort, konstaterar han, men för öronmärkta insatser. Den 16 januari satte Röda Korset stopp för insamlingen till enbart flodvågens offer. Läkare utan gränser hade gjort samma sak redan 4 januari.
– För oss handlar det om förmågan att vänta, men opinionsmässigt råder det bristande insikter i vad hjälpen kan åstadkomma i det akuta skedet.
Då hamnar fokus gärna på att insamlingarna ska rädda liv, men sådana insatser måste till under första dygnet. Tiden därefter kan man rädda överlevande. Hinner man inte fram är det bättre att ägna sig åt förebyggande insatser och återuppbyggnad, menar Christer Zettergren och ger ett exempel: Öronmärkta pengar som ger tre matpaket per dag är sämre än allmänna insamlingsmedel som räcker till hygienpaket i tre månader.
I Röda korset talar man om ett allt större delat ansvar i symbiosen med massmedia. Då hänger det på hjälporganisationerna att få fram att 96 procent av alla som dör i naturkatastrofer bor i fattiga länder. Att människors levnadsförhållanden ger tydliga indikationer på hur utsatta de är. Att de långt i förväg vet var vissa katastrofer kommer att ske – eftersom dessa är ett utvecklingsproblem.
– Insikten om detta är större i dag, och då får vi inte förlora möjligheten att agera, säger Eva von Oelreich.
– Jag är säker på att engagemanget kommer att slockna. Men det är alltid så, att medias uppmärksamhet öppnar ett fönster ett tag. Men om vi nu känt ovanligt starkt för detta, kanske vi kan upprätthålla vår förståelse i tio år? Det är den tid som återuppbyggnaden behöver.