Nä, dra åt skogen! Acceptans? Skulle vi acceptera att vi har blivit slagna, våldtagna, trakasserade? Bara släta över hur allting varit, och sedan fortsätta att acceptera det?
Nej, tack så mycket.
Maria blev arg den gången i gruppterapin. Och hon var inte ensam: Är det därför vi har kommit hit, undrade de, för att ni ska tala om hur vi ska acceptera det som hänt? Problemet är ju att vi redan har tvingats göra det!
- Jag kunde ha klippt till terapeuten. Jag kände det som om vi var hos doktorn för att bli omplåstrade och sedan fick höra: Next, please!
I handen håller Maria två böcker: En stor, ockragul som heter Färdighetsträning, skriven av den amerikanska psykologiprofessorn Marsha Linehan, och en liten, grågrön: Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver (se gårdagens Idagsida). Särskilt den senare tar upp det zen-buddhistiska begreppet acceptans som en terapeutisk teknik i behandlingen av patienter med borderline personlighetsstörning.
Och det accepterande förhållningssättet har hjälpt
Maria, säger hon. Efter år av ångest, självskador och flera försök att sluta livet, har lidandet minskat. Hon har kunnat svara sin terapeut: Tack, jag mår bra - och verkligen mena det.
Men hon fick anstränga sig för att förstå att acceptans inte handlade om att släta över lidandet och passivt ge upp.
- Acceptans har varit den bit som känts svårast att ta till sig inom den dialektiska beteendeterapin, säger hon. Det är en process som tar väldigt lång tid.

För bara fem år sedan fick Maria för första gången kontakt med någon form av terapi. Då var hon över 30, skar sig i armarna och hade gjort flera självmordsförsök. Det var ångest, ångest, ångest, minns hon, och minst en gång om dan grät hon på toa.
Som inskriven vid Stockholms universitet gick hon några gånger till studentpsykologen - som sade ungefär så här: Du är nyttig för samhället. Du är värd att satsas på. Du ska ha hjälp!
Men att se på sig själv som nyttig och värdefull var omöjligt för Maria. Hon tyckte inte hon var värd att be landstinget om
hjälp. Hon hade inte ens vågat plinga i SL:s bussar, eftersom hon aldrig trodde att chauffören skulle stanna bara för hennes skull.

För en som hör henne berätta om en pappa som slog henne, trakasserade henne och aldrig lät henne träffa kompisar är det lätt att inse hur självrespekten krossats i grunden. Men för Maria har det tagit lång, lång tid att se sambanden och uttrycka sig så här om sin pappa:
- Han var sadistisk, har jag förstått senare.
När vi ses i hennes lilla etta på Gärdet i Stockholm börjar Maria vårt samtal med att backa: Vad skulle hon kunna berätta som intresserar andra?
Sedan skiljs vi inte förrän tre timmar senare. Många gånger under den tiden har hon undrat över hur hon ska få ihop det: I terapin säger de att jag ska acceptera mig själv som jag är. Samtidigt går jag ju där för att förändra mina beteenden
Och att ”acceptans” som metod då kan bli provocerande för en sådan som Maria är inte svårt att förstå.
Hon har fått operera näsan två gånger, har ett knäckt nyckelben och ärr
över ryggen där pappan slagit henne med sin påk. Så fort systrarna inte lydde, kom straffen. Och att pappan straffade dem fysiskt var bara för deras eget bästa, fick de veta, för att de skulle bli väluppfostrade.
- Att han var fysiskt våldsam mot oss har jag kunnat stå ut med. Det har jag lärt mig att koppla bort. Jag kan leva med mina ärr. Men den psykiska press som han utövat
Maria skakar på huvudet och ser ut som om hon inte vet hur hon ska fortsätta.
- Det psykiska var så mycket värre. Det går inte att koppla bort. Det är så sjuka grejer Och dom har jag inte klarat att lösa själv.

Under skoltiden hittade Maria en egen fristad: toaletterna. Hon kunde befinna sig flera lektioner i sträck på en toalett som låg på fel våningsplan i skolan, där ingen kände igen henne. När det ringde ut för dagen gick hon hem, som alla andra. Hon blev expert på lögner, att förfalska intyg och föra pappan bakom ljuset.
- Toaletterna, det var min bästa stund, säger hon.
Långt senare, när någon ”i den här världen”
lyssnade på henne, började vändningen. Någon upptäckte att Maria skar sig. Någon ville analysera varför hon skadade sig och funderade på självmord.
I dag vet hon vilken funktion det haft att skära sig själv i armarna:
- Då blir jag svimfärdig, trött, kanske kan sova djupt och inte känna någon ångest. Jag kommer bort från allt - som under mina toalettstunder. Jag får vara i fred.

Och självmordsförsöken?
- Om man bara lider och lider, då vill man få slut på det. Det är inte konstigt. De korta lyckorna var en klen tröst, det var liksom inte värt resten av det där.
Nu säger hon att det är tack vare DBT, den dialektiska beteendeterapin, som hon är i livet i dag. Metoden innehåller bland annat en särskild färdighetsträning, där patienterna får hemläxor i att använda vissa färdigheter i kris. Maria fick i uppgift att använda dessa i stället för att skada sig själv. Då skulle hon må bättre, menade terapeuten.
Men så upplevde knappast Maria budskapet till en början.
- Att skära mig var ju ett sätt att slippa
lidandet. Och så skulle jag inte få göra det! Det var som att ta bort mina toalettstunder
Nästa utmaning handlade om Pärmen. Den hade hon till en början hållit hemlig i terapin för att ingen skulle stoppa henne. Där hade Maria samlat alla olika sätt hon kunde komma på att ta livet av pappan utan att bli avslöjad.
Den gången hon berättade om Pärmen, blev det en kamp för henne att konfronteras med begreppet acceptans. Så här lät det i teorin:
- I stället för att ägna energi åt hur jag skulle ta livet av honom, skulle jag acceptera det som varit, att han gjort det han gjort. Nä, dra åt skogen, säger Maria och låter arg vid minnet.
Men hon lyssnade ändå på terapeuten, som sade så här: Maria skulle se på situationen som den varit, försöka att orka tänka på den - vilket inte innebar att hon skulle gilla den. Sedan kunde hon börja ägna sin energi åt det nya, åt sig själv.
Men även dessa argument innebar en inre konflikt för henne:
- Om jag ägnade min energi åt mig själv, skulle jag ju behöva släppa honom.
Och varför skulle jag göra det? Det var ju för honom jag hade levt, för att bli stjärna i hans liv Jag hade jättesvårt att se vad jag skulle göra i stället.

Maria trodde på terapeuten - och gjorde sina läxor enligt färdighetsträningen. Hon slutade ”jobba med Pärmen” och märkte att det fanns tider när hon kunde säga att hon mådde bra. Och att hon menade det. Hon hade accepterat att skifta fokus, och kunde därför agera framåt: Ville hon lägga sin energi på ”det gamla” eller ”det nya”?
- Enligt terapeuten var det bättre att jag ägnade mig åt mig själv, som är det nya, än åt hämnden, som är det gamla.
Förr kunde hon åka ner i svarta hål vid minsta motgång, som att tappa plånboken. Omedelbart förbannade hon sig själv: ”Typiskt mig, hela mitt liv har jag varit klantig och dum i huvudet ”
- Mina orimliga reaktioner gjorde att lidandet blev så svårt. Jag kunde inte se det banala i att tappa sin plånbok. Det gör ju alla.
Genom terapins färdighetsträning övar hon sig i att fördröja impulsen att ge upp och se
sig som värdelös - fördröja den en sekund, sedan en minut, så småningom en timme Det handlar om att stå ut i kris, förklarar Maria, att skaffa sig de små, små andrummen.
Det är då hon hinner tänka: Just nu har jag ingen plånbok. Vad gör jag då? Hur kan jag förbättra situationen här och nu?
- Först när jag kunde acceptera vad som hänt, kunde jag över huvud taget se framåt. Skaffa nytt bankomatkort, köpa ny plånbok Jag hade ett mål - och allt jag då företog mig var rena terapin. För det innebar att jag inte gick ner mig genom att fälla ner persiennerna och dra ur telefonen.

Flera gånger i veckan har Maria nytta av det accepterande förhållningssättet, säger hon. Det har blivit en stor del av hennes liv och bidragit till att borderlineprolematiken minskat.
- Jag mår mycket bättre, känner mer självrespekt och har lättare att få kontakt med människor. Samtidigt blir jag varje gång påmind om det som är svårt att acceptera: Inte nog med att jag har blivit utsatt av pappa, jag måste själv göra jobbet för att
må bra! Och det är inte bara lätt att fixa, så där. Det är orättvist att inte pappa, förövaren, får göra det i stället

Kan du acceptera uppväxten med din pappa - hur den såg ut och att du inte kan ändra den?
- Nej, säger Maria. Jag har inte kommit dit än. Men det är mitt mål, för jag tror att jag en gång ska kunna lägga det bakom mig.
I nästa ögonblick konstaterar Maria:
- Acceptans, visst. Men jag längtar ju fortfarande efter ett erkännande från honom! Så det jag också måste acceptera, är nog att han aldrig kommer att säga ”Maria, du är bra.”

Kan du sluta hoppas på det?
- Jag vet inte. Men jag vet att det är först då som jag på djupet kan förbättra min situation. Och det tänker jag fortsätta att jobba för.
Nä, dra åt skogen! Acceptans? Skulle vi acceptera att vi har blivit slagna, våldtagna, trakasserade? Bara släta över hur allting varit, och sedan fortsätta att acceptera det?
Nej, tack så mycket.
Maria blev arg den gången i gruppterapin. Och hon var inte ensam: Är det därför vi har kommit hit,
undrade de, för att ni ska tala om hur vi ska acceptera det som hänt? Problemet är ju att vi redan har tvingats göra det!
- Jag kunde ha klippt till terapeuten. Jag kände det som om vi var hos doktorn för att bli omplåstrade och sedan fick höra: Next, please!
I handen håller Maria två böcker: En stor, ockragul som heter Färdighetsträning, skriven av den amerikanska psykologiprofessorn Marsha Linehan, och en liten, grågrön: Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver (se gårdagens Idagsida). Särskilt den senare tar upp det zen-buddhistiska begreppet acceptans som en terapeutisk teknik i behandlingen av patienter med borderline personlighetsstörning.
Och det accepterande förhållningssättet har hjälpt Maria, säger hon. Efter år av ångest, självskador och flera försök att sluta livet, har lidandet minskat. Hon har kunnat svara sin terapeut: Tack, jag mår bra - och verkligen mena det.
Men hon fick anstränga sig för att förstå att acceptans inte handlade om att släta över lidandet och passivt ge
upp.
- Acceptans har varit den bit som känts svårast att ta till sig inom den dialektiska beteendeterapin, säger hon. Det är en process som tar väldigt lång tid.

För bara fem år sedan fick Maria för första gången kontakt med någon form av terapi. Då var hon över 30, skar sig i armarna och hade gjort flera självmordsförsök. Det var ångest, ångest, ångest, minns hon, och minst en gång om dan grät hon på toa.
Som inskriven vid Stockholms universitet gick hon några gånger till studentpsykologen - som sade ungefär så här: Du är nyttig för samhället. Du är värd att satsas på. Du ska ha hjälp!
Men att se på sig själv som nyttig och värdefull var omöjligt för Maria. Hon tyckte inte hon var värd att be landstinget om hjälp. Hon hade inte ens vågat plinga i SL:s bussar, eftersom hon aldrig trodde att chauffören skulle stanna bara för hennes skull.

För en som hör henne berätta om en pappa som slog henne, trakasserade henne och aldrig lät henne träffa kompisar är det lätt att inse hur självrespekten krossats i
grunden. Men för Maria har det tagit lång, lång tid att se sambanden och uttrycka sig så här om sin pappa:
- Han var sadistisk, har jag förstått senare.
När vi ses i hennes lilla etta på Gärdet i Stockholm börjar Maria vårt samtal med att backa: Vad skulle hon kunna berätta som intresserar andra?
Sedan skiljs vi inte förrän tre timmar senare. Många gånger under den tiden har hon undrat över hur hon ska få ihop det: I terapin säger de att jag ska acceptera mig själv som jag är. Samtidigt går jag ju där för att förändra mina beteenden
Och att ”acceptans” som metod då kan bli provocerande för en sådan som Maria är inte svårt att förstå.
Hon har fått operera näsan två gånger, har ett knäckt nyckelben och ärr över ryggen där pappan slagit henne med sin påk. Så fort systrarna inte lydde, kom straffen. Och att pappan straffade dem fysiskt var bara för deras eget bästa, fick de veta, för att de skulle bli väluppfostrade.
- Att han var fysiskt våldsam mot oss har jag kunnat stå ut med. Det har jag lärt mig
att koppla bort. Jag kan leva med mina ärr. Men den psykiska press som han utövat
Maria skakar på huvudet och ser ut som om hon inte vet hur hon ska fortsätta.
- Det psykiska var så mycket värre. Det går inte att koppla bort. Det är så sjuka grejer Och dom har jag inte klarat att lösa själv.

Under skoltiden hittade Maria en egen fristad: toaletterna. Hon kunde befinna sig flera lektioner i sträck på en toalett som låg på fel våningsplan i skolan, där ingen kände igen henne. När det ringde ut för dagen gick hon hem, som alla andra. Hon blev expert på lögner, att förfalska intyg och föra pappan bakom ljuset.
- Toaletterna, det var min bästa stund, säger hon.
Långt senare, när någon ”i den här världen” lyssnade på henne, började vändningen. Någon upptäckte att Maria skar sig. Någon ville analysera varför hon skadade sig och funderade på självmord.
I dag vet hon vilken funktion det haft att skära sig själv i armarna:
- Då blir jag svimfärdig, trött, kanske kan sova djupt och inte känna någon ångest. Jag
kommer bort från allt - som under mina toalettstunder. Jag får vara i fred.

Och självmordsförsöken?
- Om man bara lider och lider, då vill man få slut på det. Det är inte konstigt. De korta lyckorna var en klen tröst, det var liksom inte värt resten av det där.
Nu säger hon att det är tack vare DBT, den dialektiska beteendeterapin, som hon är i livet i dag. Metoden innehåller bland annat en särskild färdighetsträning, där patienterna får hemläxor i att använda vissa färdigheter i kris. Maria fick i uppgift att använda dessa i stället för att skada sig själv. Då skulle hon må bättre, menade terapeuten.
Men så upplevde knappast Maria budskapet till en början.
- Att skära mig var ju ett sätt att slippa lidandet. Och så skulle jag inte få göra det! Det var som att ta bort mina toalettstunder
Nästa utmaning handlade om Pärmen. Den hade hon till en början hållit hemlig i terapin för att ingen skulle stoppa henne. Där hade Maria samlat alla olika sätt hon kunde komma på att ta livet av pappan utan att bli
avslöjad.
Den gången hon berättade om Pärmen, blev det en kamp för henne att konfronteras med begreppet acceptans. Så här lät det i teorin:
- I stället för att ägna energi åt hur jag skulle ta livet av honom, skulle jag acceptera det som varit, att han gjort det han gjort. Nä, dra åt skogen, säger Maria och låter arg vid minnet.
Men hon lyssnade ändå på terapeuten, som sade så här: Maria skulle se på situationen som den varit, försöka att orka tänka på den - vilket inte innebar att hon skulle gilla den. Sedan kunde hon börja ägna sin energi åt det nya, åt sig själv.
Men även dessa argument innebar en inre konflikt för henne:
- Om jag ägnade min energi åt mig själv, skulle jag ju behöva släppa honom. Och varför skulle jag göra det? Det var ju för honom jag hade levt, för att bli stjärna i hans liv Jag hade jättesvårt att se vad jag skulle göra i stället.

Maria trodde på terapeuten - och gjorde sina läxor enligt färdighetsträningen. Hon slutade ”jobba med Pärmen” och märkte att det fanns tider när
hon kunde säga att hon mådde bra. Och att hon menade det. Hon hade accepterat att skifta fokus, och kunde därför agera framåt: Ville hon lägga sin energi på ”det gamla” eller ”det nya”?
- Enligt terapeuten var det bättre att jag ägnade mig åt mig själv, som är det nya, än åt hämnden, som är det gamla.
Förr kunde hon åka ner i svarta hål vid minsta motgång, som att tappa plånboken. Omedelbart förbannade hon sig själv: ”Typiskt mig, hela mitt liv har jag varit klantig och dum i huvudet ”
- Mina orimliga reaktioner gjorde att lidandet blev så svårt. Jag kunde inte se det banala i att tappa sin plånbok. Det gör ju alla.
Genom terapins färdighetsträning övar hon sig i att fördröja impulsen att ge upp och se sig som värdelös - fördröja den en sekund, sedan en minut, så småningom en timme Det handlar om att stå ut i kris, förklarar Maria, att skaffa sig de små, små andrummen.
Det är då hon hinner tänka: Just nu har jag ingen plånbok. Vad gör jag då? Hur kan jag förbättra situationen här och nu?
- Först när
jag kunde acceptera vad som hänt, kunde jag över huvud taget se framåt. Skaffa nytt bankomatkort, köpa ny plånbok Jag hade ett mål - och allt jag då företog mig var rena terapin. För det innebar att jag inte gick ner mig genom att fälla ner persiennerna och dra ur telefonen.

Flera gånger i veckan har Maria nytta av det accepterande förhållningssättet, säger hon. Det har blivit en stor del av hennes liv och bidragit till att borderlineprolematiken minskat.
- Jag mår mycket bättre, känner mer självrespekt och har lättare att få kontakt med människor. Samtidigt blir jag varje gång påmind om det som är svårt att acceptera: Inte nog med att jag har blivit utsatt av pappa, jag måste själv göra jobbet för att må bra! Och det är inte bara lätt att fixa, så där. Det är orättvist att inte pappa, förövaren, får göra det i stället

Kan du acceptera uppväxten med din pappa - hur den såg ut och att du inte kan ändra den?
- Nej, säger Maria. Jag har inte kommit dit än. Men det är mitt mål, för jag tror att jag en
gång ska kunna lägga det bakom mig.
I nästa ögonblick konstaterar Maria:
- Acceptans, visst. Men jag längtar ju fortfarande efter ett erkännande från honom! Så det jag också måste acceptera, är nog att han aldrig kommer att säga ”Maria, du är bra.”

Kan du sluta hoppas på det?
- Jag vet inte. Men jag vet att det är först då som jag på djupet kan förbättra min situation. Och det tänker jag fortsätta att jobba för.