Klar, kall dag i Örebro. Inne i Nya China, en gammal biograf på Storgatan 19, pågår repetitioner till Fame. En mer visuell version av den berömda amerikanska musikalen ska framföras av unga döva och hörselskadade artister i början av maj.

Regissören Josette Bushell-Mingo förklarar hur eftermiddagens schema kommer att se ut. Snett bakom henne står en teckenspråkstolk och översätter. Det blir lunchpaus. Vi sätter oss ned och pratar vid ett bord på scenen. Hon berättar att ett händelserikt år ligger framför henne. Efter Fame ska hon regissera en pjäs som är ett samarbete mellan Norrbottensteatern, Giron sámi teáhter och Tornedalsteatern.

– Den handlar bland annat om att inte ha en självklar rättighet till sitt språk, meänkieli.

Josette Bushell-Mingo flyttade till kärleken i Sverige 2001. Sedan 2005 har hon varit konstnärlig ledare på Riksteaterns Tyst teater. Hon är en prisbelönt skådespelare, regissör och producent; i hemlandet England arbetade hon bland annat på The Royal Shakespeare Company. Under flera år har hon i intervjuer ifrågasatt frånvaron av minoriteter på de svenska teaterscenerna.

Hon har pekat på att det ligger i skådespelaryrkets natur att fritt kunna växla mellan olika identiteter. Men tittar man på de stora institutionella teatrarna i landet verkar friheten övervägande vara begränsad om du inte är en etniskt svensk skådespelare. I de fall icke-vita skådespelare har synts och fått uppmärksamhet har det ofta varit i mer eller mindre förutsägbara roller.

Debatten återaktualiserades förra året. Filmen Play av Ruben Östlund, som skildrar hur svarta pojkar rånar vita dito i Göteborg, rönte uppmärksamhet i media. Detsamma gjorde filmvetaren, tillika SvD:s filmrecensent, Hynek Pallas avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989–2010. Josette har inte hunnit läsa avhandlingen och bara sett bitar av Play. Men hennes röst blir skarp när ämnet kommer på tal.

– Play representerar ungefär en millimeter av vad det innebär att vara svart. Därför blir det lönlöst att diskutera huruvida filmen är kontroversiell eller inte. Det finns ju inte några kontras­terande bilder av vad det betyder att vara svart i Sverige i dag.

Att scenkonstvärlden skulle vara bättre skickad att hantera ämnet är ingenting hon skriver under på. Hon säger att hon överlag är chockad över Sveriges naivitet vad gäller inställningen till ras och etnicitet, särskilt med tanke på att drygt en tiondel av landets befolkning har både en mamma och en pappa med utländsk bakgrund.

– Hur definierar man sig själv som svensk med afrikansk bakgrund? Med arabisk och asiatisk bakgrund? Vilka historier har vi att berätta? Varför syns vi inte mer på scenerna?

Argument som att majoriteten av befolkningen är vit och att vita därför borde ha en demokratiskt förankrad rätt till sin plats på teatern, köper hon inte.

– Det är en usel, rasistisk ursäkt. Alla vita i Sverige har inte ens samma bakgrund, titta på invandrarna från det forna Jugoslavien, Italien, Ryssland, Finland. Teatern är en arena som måste spegla våra liv, vår tid, vårt tänkande, våra rädslor, vårt mod och våra möjligheter. Som den ser ut nu gör den inte det.

Men hon är inte bara kritisk mot den bristande mångfalden på de stora scenerna. Hon blir lika provocerad av att berättelser som kommer från andra delar av världen än Europa inte är integrerade i det svenska kulturlivet.

Hon frågar retoriskt: hur många vet vilka Wole Soyinka, August Wilson eller Ben Okri är? Dessa författare och dramatiker talar precis lika mycket till henne som Strindberg, Ibsen och Shakespeare. Att de flesta inte känner till de förstnämnda betonar bara problemet, menar hon.

– För mig är det helt naturligt att bli inspirerad av det globala perspektivet och sedan göra det lokalt och intimt, för mig och för dem som tittar. Men det finns ett slags uppfattning om att berättelser från andra kulturella sfärer inte är lika bra som de vi har här, att de inte kan lära oss någonting.

I jämförelse med sitt gamla hemland England ser Josette att mångfaldsarbetet i kulturlivet har gått snabbare där. Hon säger att politikerna har varit bättre på att styra om medel när de upptäckt att uttrycken och uttryckssätten blivit för likriktade på teatrarna eller i litteraturen. Liknande ansatser har gjorts i Sverige, men inte i samma utsträckning. Varför ser staten inte till att institutionerna förändrar sig när de ändå finansierar verksamheten?

– Jag tror att det handlar om rädsla, säger Josette och fortsätter:

– En rädsla för att göra människor obekväma och förbannade. En rädsla för att förlora lite makt. Egentligen är det märkligt med tanke på Sveriges historia av modiga folkrörelser som kämpat för jämställdhet och tillgänglighet.

Tror hon att en uppsättning av Fröken Julie med bara svarta skådespelare är möjlig på någon av de stora institutionerna? Ja, om man slutar att vara rädd för vad som är annorlunda. Hon framhåller att vi inte har några problem med att acceptera att hundratals produktioner med enbart vita aktörer sätts upp år ut och år in på våra teatrar.

– En helsvart ensemble skulle självklart präglas av detta annorlundaskap, av att vissa instinktivt skulle tro att det betydde trubbel: inte kan de väl bara vilja berätta historien? Man skulle inte i förs­ta hand fundera på om de var bra skådespelare eller inte.

Finns tillräckligt många bra icke-vita skådespelare i Sverige?

– Ja. Men för mig handlar det framförallt om bristen av möjligheter. Hur kan vi leva i ett samhälle som i dag omfamnar adoption och blandade etniska och kulturella bakgrunder när vi inte ger alla en chans på teatern?

För att någonting ska kunna förändras i grunden anser Josette att utbildningen i vår egen historia måste bli bättre, särskilt de bitarna som man helst inte pratar om.

– Hur ska man förstå att situationen på teatrarna är bekymmersam utan att först förstå att vi förr i tiden propagerat för rasbiologi, haft slavslott i Afrika och varit ett land som genomströmmats av antisemitiska idéer.

Men det handlar inte om att förebrå sig själv, tillägger Josette, utan om att acceptera att det har sett ut så för att lära sig av misstagen, utvecklas och gå vidare.

– Om man hade historien i åtanke skulle vi överhuvudtaget inte diskutera varför man inte ska diskriminera någon på grund av hudfärg eller sexuell läggning.

Hon säger att hon har ett ”livslångt arbete” framför sig när det gäller att ta itu med invanda föreställningar hos sig själv.

– Många antar att jag är en massa saker bara genom att se på mig. Jag måste vara afrikansk. Jag måste vara halvkriminell. Jag måste vara städare. Jag har också lätt att se folk ur min egen grupp på det sättet. Det är en kolonial, rasistisk blick, som jag måste göra mig av med. Men det är svårt.

Det framgår emellertid tydligt att Josette ser teatern som en plats där den blicken kan förvandlas, utvecklas; bli mindre fördomsfull.

– Det finns för mycket konst för konstens skull och för lite teater för förändringens skull. Man ska komma ihåg att genom teatern reflekteras ett lands uppfattning om sig själv. Det gör den till ett starkt verktyg för förändring.

Innan det är dags att lämna teatern i Örebro säger Josette att jag måste presentera mig själv för hennes medarbetare. På scenen. Med en teckenspråkstolk bredvid. Jag blir nervös och svamlig. Vet inte om jag ska titta på dem jag talar till eller på tolken eller på Josette. Det känns ovant. Men det går.

Fotnot: Wole Soyinka är en nigeriansk poet och dramatiker. Mottog nobelpriset i litteratur 1986.

Ben Okri är en nigeriansk författare och poet. Vann Bookerpriset 1991.

August Wilson var en amerikansk dramatiker och vann två Pulitzerpris.