Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Efter att ha läst första delen satte jag mig ner och bara grät. Det var som om en tung börda lyfts från mina axlar och jag fick läsa om något som jag hela tiden känt men inte kunnat sätta ord på. Det gjorde mig väldigt ledsen att få detta bekräftat eftersom det helt plötsligt är ett existerande problem.
Jag är 25 år och kände igen mig i allt som beskrevs i artikeln (3/3). Jag kan se tillbaka på de senaste åren och känna att alla beslut jag har tagit har känts helt rätt och samtidigt helt fel.
Efter gymnasiet valde jag att läsa några år på universitetet, för att se hur det var. Sedan jobbade jag ett par månader för att därefter utbilda mig på annan ort. Nu när jag har tagit min examen känns det som om jag är tillbaka på noll igen. Jag blev tvungen att flytta hem till mina föräldrar eftersom jag inte har någon möjlighet till lägenhet i storstan. Inte med alla miljoner i lån som det skulle kosta och studieskulder att betala tillbaka. Jag kan just nu inte få så många jobb på min examen eftersom det inte finns särskilt många platser att söka och de jobberbjudanden som finns har överdrivet antal sökanden per plats. Detta gör att jag jobbar på ett trevligt ställe med bra arbetskamrater men inte alls med det som jag hade tänkt mig. Detta gör mig stressad eftersom den tiden jag är där kanske jag egentligen borde lägga på att söka andra jobb.
Jag ser periodvis ganska negativt på min situation. Det känns som att jag hela tiden måste uppnå mest och bäst för att tillfredställa såväl mig själv som andra i min omgivning. Jag ”måste” också motivera och stå bakom alla större val jag gör. Allas förhoppningar om att jag snart ska hitta ett jobb och en egen lägenhet gör mig otroligt pressad.
Jag är ju så ung och har hela livet framför mig enligt somliga och enligt andra ska jag helst ha varit på den obligatoriska resan i Asien, jobbat på lite olika ställen bara för att ha testat på, utbildat mig och pluggat utomlands samt varit på flera arbetsintervjuer. Precis som ni skrev i artikeln ska jag däremellan ha hittat min blivande man och stora kärlek, ha planer på att flytta ihop, om inte annat så för att testa hur vi trivs ihop, kanske planera för några framtida ungar och sen vara nöjd. Det finns inte längre någon tid för att bara få vara. Det finns heller ingen tid för att få tänka sig för, det är ju just då man kanske missar sin chans som någon annan tar mitt framför ögonen på en. Alla val gör mig stressad eftersom jag genom att välja det ena samtidigt försakar något annat.
Det fanns en period efter det att jag var klar med utbildningen då jag stolt berättade vad jag hade utbildat mig till, men idag känns det som att jag skulle vilja spola tillbaka och ha möjligheten att kunna välja igen. Något annat och nytt, något som ger mig ett fast jobb och en säker framtid. Då skulle jag ju ha tid till det andra som jag också borde hinna med, eftersom en stor del av energin då kunde läggas på att inte leta efter en säkrad framtid rent yrkesmässigt.
Jag kan ibland önska att det inte fanns så många olika alternativ att välja mellan. Kanske var det bättre förr då man bara hade ett par tre alternativ för framtiden att välja mellan.
På framtiden ser jag ibland ljust men ibland väldigt mörkt. Jag känner mig förvirrad och avundas de som från början har vetat precis hur de vill ha det. De som bara har gjort det de bestämt sig för, vad det än må vara. Men för oss andra som behöver tid till att fundera är, och blir, pressen och stressen allt mer påtaglig.
Nina
När jag slutade gymnasiet våren 2007 kände jag att framtiden låg i mina händer, jag kunde göra vad jag ville och äntligen hade gymnasietiden tagit slut.
På slutet av sommaren fick jag reda på att jag hade blivit antagen till lärarhögskolan och min lycka var total. Nu skulle ingen kunna tycka att jag var overksam, jag skulle bli nyttig och passa in i samhället. Kunde det bli bättre? Alla i min omgivning berömde mig och sa ”Tänk, det blir någonting av dig!”
Efter ett halvår på Lärarhögskolan började jag må dåligt. Utbildningen passade inte mig och ville jag verkligen bli lärare? Mina tvivel ledde till att jag tog studieuppehåll, och nu är jag stämplad som ”ingenting”. Att börja plugga just nu känns meningslöst, för det finns ingen utbildning jag vill gå. Kvartslivskrisen har tagit mig med storm och jag tror jag blir kvar i den väldigt länge. Mitt framtidshopp har slocknat och jag vet inte hur det ska kunna tändas igen.
Louise
Jag blir både ledsen och rädd när jag idag läser om Maria Edlunds och Karin Enqvists inställning att vi måste begränsa våra ungdomar genom att ”hjälpa dem att bli realistiska”. Jag tror att vi ska göra precis tvärt om. Vi ska hjälpa dem att inse att det inte finns några begränsningar, bara man går sin egen väg. Det är när vi är ute och ”traskar på andras stigar” som vi går vilse. Jag säger inte att det är lätt och här finns ett stort behov av att få hjälp och stöd. Både från föräldrar och från andra vuxna som ungdomarna möter i samhället. Jag tänker på lärare och annan skolpersonal men också på specialutbildade personer som Maria Edlund och Karin Enqvist. För vissa människor framträder själen i form av en passion och det går lätt att hitta rätt i livet, för andra mer diffust och vägen blir lite krokigare. Att säga till en ung människa som brinner för något att han eller hon måste tänka om, tänka på begränsningar, är som att strypa livet självt. Det leder bara till att vi lever begränsade liv och i värsta fall till ohälsa. Hårt arbete och låga löner behöver inte vara en begränsning för den som får leva sin livsuppgift. Det tycker jag Joel Hansson i dagens artikel är ett utmärkt exempel på!
Cecilia Mohammar
Jag hör tydligen till Love generation med mera, för jag är född 1956. Artikeln väcker flera reflektioner. Dels känner jag helt igen mig. Precis så kände jag också efter gymnasiet, trots att jag hör till en annan generation. Jag kände mig vilsen, lite hopplös och snarast som om jag stod vid kanten av ett stup. Från och med nu skulle jag skapa min egen framtid, min egen lycka, och jag hade ingen aning om vad jag ville ”bli”.
Det är nog inte bara en generationsfråga fast krisen nu fått ett namn. Men kanske har det blivit allt vanligare att känna så, och i så fall är det ju en spegling av åt vilket håll hela vårt samhälle lutar. Det blir mer och mer press på den enskilde individen att lyckas. I allt mer hårdnande konkurrens på en tuff bostads- och arbetsmarknad. I media förmedlas ständigt bilden av vad det är att vara framgångsrik och lyckad. Man ska ha ett statusjobb, tjäna bra, vara lycklig och vacker och ständigt vara på väg mot mer och bättre. Det innebär stora krav på ungdomarna. Dessutom har vi ju ett så ungdomsfixerat samhälle, så att man ska helst inte vara mer än runt trettio innan man uppnått det mesta eller vara långt på väg.
En annan reflektion rör skolan. Jag jobbar extra som lärarvikarie och möter barn och ungdomar i alla åldrar. Jag skulle vilja säga att den modlösa redan gammal -känslan inte bara infinner sig efter gymnasiets slut. Den finns redan som en hopplöshet och apati i grundskolan och kryper allt längre ner i åldrarna. Vi kan inte återställa skolan till vad den var genom mer disciplin och tidigare betyg, vilket man tycks tro bland politiker. Det är en klimatfråga som speglar hela vårt samhälles snabba och tveksamma utveckling. Hos vuxna återspeglas den i det vi kallar utbrändhet och gå-in-i-väggen-fenomenet. Det är inte fel på barnen och ungdomarna, de är bara känsligare och mer utsatta.
Slutligen vill jag säga till alla ungdomar: det blir bara bättre! Själv är jag drygt 50 nu och jag säger helhjärtat att jag har aldrig mått bättre än nu. Och så kände jag för 10 år sen också. Ni kanske inte tror mig, för det förmedlas ju sällan att det är så. Ni tror kanske att ni måste vara som allra lyckligast nu, för så framställs ju livet i filmer, i reklamen och i media. Men med åren kommer en inre styrka, självkänsla och glädje, tro mig. Och till slut hittar man sin plats i livet, där man kan passar och trivs och kan vara till nytta för andra, även om det kan ta tid ibland. Och en sak till, man behöver inte skapa allt själv, man kan lita på livet.
Jeanine Strömberg
Jag tror den största chocken för denna grupp är att man faktiskt måste ta eget ansvar. Över sina egna val. Det är ju vad livet handlar om hela tiden. Att göra val. Föräldrar till dessa unga vuxna har kanske hjälpt till lite för mycket. Man har varit väldigt engagerad och gjort val åt dem. Skolan har varit lagom slapp. Inga egentliga regler någonstanns. Att leva är inte bara roligt och enkelt.
Att hela tiden ta del av alla möjliga människors liv via bloggar och annat skapar nog förvirring. Man känner sig som en myra i den enorma värld som man kan kika in i från sin dator i hemmet. Kända skådespelares och musikers liv blir normen för hur ett bra liv ska se ut.
En tröst om man tvivlar på om man räcker till för arbetsmarknaden är ju att man kan starta eget. Skapa något nytt. Gärna med flera andra som stimulerar och ger kraft. Det har alltid varit en befriande lösning för mig.
Att vilja bli en ung mamma ser jag som något naturligt och genetiskt. För generationen innan var det karriärstressen som gjorde att man sköt upp barnafödandet.
Ju mindre egentliga problem som finns runt en ju lättare är det att skapa nya. Om man bara har kallvatten i köket och utedass så är kanske inte det största problemet om man ska plugga till lärare till hösten eller efter jordenruntresan.
Att resa ger perspektiv
Jag läste med stort intresse artikeln om kvartslivskris. Själv har jag funderat över fenomenet sedan ett par bekanta, ca en halv generation yngre än mig (jag är 32), drabbats av oförklarlig apati och viljeslöshet. Fenomenet existerar inte bland mina jämnåriga vänner. I mångt och mycket är dessa unga människors verklighet annorlunda än vad min var i samma ålder, med all modern teknik som har exploderat. Men orsakerna ska nog sökas annorstädes också. Tidsandan: jag,jag,jag. Du räknas bara om du är programledare, och alla kan inte bli det (även om det verkar som om vem som helst kan bli det, men det är ju inte riktigt samma sak). Individualism tutas i oss från morgon till kväll, men när allt kommer omkring, inser vi så småningom att vi är rätt lika. Inte så kul, kanske.
Dessutom tror jag att vårt ökade välstånd har en baksida. Ungdomars och barns vardag består bara av självförverkligande och innehåller inga krav om försörjning och inte alltid ens heller om att fylla en praktisk och underlättande roll i familjen, såsom att delta i hushållsarbete, omhändertagande av yngre syskon och andra plikter. Föräldrarna menar väl, men om ungdomen börjar grubbla över meningen med livet, ''vem behöver mig?'', eller liknande, kan det börja eka tomt.
Alfons Åberg har en klok farmor som säger att om man aldrig har tråkigt, så vet man inte när man har roligt. Till sist blir allt en grå massa utan konturer av arbete kontra fritid.
Jag tror jag gör mina barn en tjänst när jag låter dem ha tråkigt ibland och hjälpa till. Och förresten, hur skulle jag annars ha tid att förverkliga mig själv? ;o)
Anna Hjert Kristensen, trebarnsmamma i Malmö
Jag hade ungefär två år av sömnsvårighet och ångest när jag var 24-25 år. Jag var utbränd av intensiv skola och krav på mig själv. Jag var otrygg av brist på boende och dålig stämning i de kollektiv jag bodde i. Jag fick veta att min bransch är en av de tuffaste. Jag började tappa tron på att jag skulle få jobb, och blev därför överlycklig när jag fick ett halvtidsjobb jag nätt och jämnt klarade mig på. Tänkte ett tag att jag var lyckligt lottad. Blev utkickad ur kollektivet och bodde hos en kvinna vars ex-pojkvän var narkoman. Men hittade åtminstone snart ett andrahandsboende som jag delade med en vän. När jag förlorade mitt halvtidsjobb tänkte jag att det var kört. Men så fick jag ett heltidsjobb på en drömposition med hög lön. Samt världens finaste partner. Sömnsvårigheterna försvann och även ångesten. Idag är det bara eget boende som fattas. Men ibland kan jag ändå tänka att det dummaste jag gjort var att flytta till Stockholm. Kanske borde jag ha stannat i Norrland - där hade jag åtminstone fått boende.
Kulturarbetare, 25 år
Massvis av kompisar till mig har den här patetiska gnällinställningen till livet trots att de har bra utbildningar och jobb. Det enda de vill är att vara tjänstlediga och surfa. Att slå sig till ro och skaffa barn är inte aktuellt över huvud taget. Vansinne. Jag förstår inte varför de är så rädda och dessutom nedlåtande till ett ”riktigt” liv med arbete och familj. Dessutom är de flesta av dessa redan över trettio år.
Gurra
Jag har länge kallat mitt tillstånd för en existiensiell kris och så har jag senaste veckan läst den här artikelserien som känns väldigt träffande för mig och många av mina vänner som jag visat den för. Thnx SvD för att ni sätter ord på gränslösheten som vår generation lever i, som leder till en enorm osäkerhet och otrygghet.
Åsa
Jag känner igen mig. Tiden kring 20 var en otroligt jobbig tid. Vem var jag? Vart skulle jag? Vem skulle jag vara med? Ensamheten som fanns där trots ett stort umgänge. Det var en tid då jag inte var så snäll mot mig själv. Och såg mig själv som ganska misslyckad. Därför tror jag inte att det är en för dagens ungdomar särskild företeelse. Den har nog funnits sedan urminnes tider. Eller kanske sedan vi fick det fria valet att själva välja vår utbildning, vad vi ville bli och när vi bildade familj allt senare. Det blir ju lite krångligare då och fler frågor att behöva svara på.
Kvinna född -65
När jag har sagt att tjugoårskrisen är den nya trettioårskrisen har folk himlat med ögonen åt mig, iallafall trettioplussarna. Jag har ända sedan gymnasiet känt en ständig oro över framtiden, alla drömmar och ambitioner SKA uppfyllas och gärna NU NU NU.
Är det inte nu man ska göra dumma val, vara oansvarig, åka bort utan att känna att man måste hem och göra rätt för sig och kunna vara bakfull utan bakfylleångest?
Som jag längtade efter att ta studenten. Så mycket tid och så mycket att göra. Jag chillade i hela två månader efter gymnasiet, var inte alls orolig efter att få jobb, festade upp fonderna och livet lekte. Ända tills typ den 19 augusti då skolan inte började igen... Helt plösligt kom den där isande känslan, liksom motsatsen till när champagnen strålar upp i huvudet på ett euforiskt vis. What the fuck ska jag göra nu? Efter den känslan har jag inte känt frihet en enda gång (det skulle möjligtvis vara några timmar, dansande och hånglandes på Souvenirs dansgolv i Barcelona).
Igår och idag fick jag en så kallad diagnos på det jag kallat ”Max hemska tjugoårskris” när jag slog upp SvD:s nya serie ”Kvartslivskrisen” och det slog mig: Jag har haft helt rätt! Vår generation vill så mycket att man istället blir handlingsförlamad. Vi nöjer oss inte, kan göra ungefär vad vi vill, googla reda på all kunskap på egen hand och resultatet blir känslan av otillräcklighet. Istället för när generationerna ovanför oss upplever en medelålderskris och tittar tillbaka på allt de borde gjort och är missnöjda med sina nuvarande liv, föreställer sig kvartslivskrisarna allt som kan gå fel i framtiden. Vi ser på ”the fabulous life of J.Lo” och vill ha en sportbil, en mansion och lite bling bling. Hela livsscenariot ska vara så välbyggt att det hävdar sig i konkurrensen om uppmärksamhet. Om inte livet är perfekt är hela livsprojektet meninglöst...?
Den här krisen känns ju bara hur patetisk som helst. Jag blir förbannad och vill bara rycka tag i mig själv. Jag är 21 år. Jag har haft bra jobb sen studenten, jag har pluggat upp några betyg till MVG på komvux och läst strökurser på universitetet. Jag blev plötsligt trött på att planera. Jag vägrar planera upp mitt liv i perfektion så jag blir missnöjd i slutändan. Nu är det dags att sluta vilja allt på en gång- livet händer medan man lever och inte innan man gör det. Det handlar för mig inte om att ge upp drömmar, mål och ambitioner utan snarare att sluta försöka få allt på en gång.
Så det så. Varför är det mycket lättare att gå vidare när man fått en diagnos på någonting?
Något jag troligen inte kommer bli bättre med är den här hemska förkyldningen. Eller SARS som det också kallas. Jag snörvlar, har feber och måste sjukskriva mig idag igen. Har ätit thaimat och försökt svettas ut bakterierna, druckit ingefära för att rena kroppen och proppat mig full med paracetamol. Kanske ska jag gå till doktorn bara för att få svar på att det är en virusinfektion som inte går att göra någonting åt och då känna att det inte är upp till mig att bli frisk? Som sagt, en diagnos på allt brukar hjälpa.
Max Bellman
Har länge funderat hur det kom sig att jag i princip isolerade mig helt mellan 2005-2006, och känner igen mig till 100 procent i vad Jo Tryti berättar.
Har pratat med vänner och kära flera gånger angående mitt beteende detta dryga år, och försökt formulera mitt datorspelsmissbruk och analysera orsakerna. Kom nyligen till samma slutsats som Gunnel J; att den stora orsaken var rädsla för vuxenskap och förändring.
Uppväxt i en skyddad övre medelklass miljö utan några större motgångar i livet. Gick direkt från gymnasiet till teknisk högskola. Övergången var knappt märkbar. Givetvis fanns en del förändringar i tillvaron; flytt till studentrum, matinköp och allt eftersom större lägenhet och sambo. Men så länge studierna avklarades så fanns det pengar på kontot (CSN). Pluggandet gick galant och med höga betyg var det dags att börja fundera på examensarbete.
I samband med examensarbetet började även jag spela World of Warcraft (precis som Jo) och redan tidigt gick en stor del av min fritid åt. Förhållandet började bli lidande och exjobbet gick kräftgång. Vetskapen att skolans skyddande miljö snart var förbi tyngde väldigt mycket, men genom att spela ännu mer kunde dessa känslor ignoreras. Examensarbetet kom till ett slut och med minimal arbetsinsats lyckades jag hålla en presentation och att i samma veva söka en doktorandtjänst på en närliggande institution. Allt för att undvika att ta steget till vuxenvärlden.
Trots att examensarbetet hade gått med måttlig framgång så fick jag doktorandtjänsten på gamla meriter (mina goda betyg) vilket troligtvis var det värsta som kunde hända mig i det läget. Doktorandstudierna var väldigt självständiga vilket gav mig mer och mer tid åt spelmissbruket, 12-15 timmar om dagen. Ångest över exjobbsrapport, kraven både från nya doktorandanställningen och från en förringad sambo växte. Lösningen blev att spela ännu mer.
Lyckades upprätthålla någon sorts fasad mot omvärlden, men det var en tidsinställdbomb. Blev tvungen att säga upp mig från doktorandtjänsten och förhållandet sprack. Spelmissbruket blev om möjligt ännu tyngre. Åt max en gång per dygn och trots att jag hade pengar så orkade jag inte ta itu med den ”riktiga världen” utanför datorspelet, och fick två betalningsanmärkningar i samband med obetalda räkningar.
Idag har jag en bra och trygg anställning, eget hyreskontrakt (ej studentbostad) och är helt fri från datorspelsberoendet. Helt fri är kanske en överdrift, då rädslan för att åter bli fast finns där. Samt vissa efterdyningar i form av betalningsanmärkningar och en ännu ej godkänd examensarbetesrapport vittnar om något inte stod rätt till för något år sedan.
Drabbad




”Konkurrensen dödar relationerna”


