Jag har personliga erfarenheter angående Amma och Bhagavans rörelse. Det började med att min mamma gick på Bhagavans kurser (som då kallades mukti). Efter att ha gått några kurser skulle alla som var redo gå på ett så kallat kollo. Detta genomfördes i ett glesbygdsområde och deltagarna fick inte ha någon kontakt med yttervärlden. De fick dag och natt be till Kalki (som Bhagavan också kallas) och gå på föreläsningar som handlade om Kalki och hans gudomliga krafter.

Efter detta kollo blev min mor aldrig densamma igen. Hon ville åka till Indien - för att träffa Kalki och för att bli upplyst. Att värva någon till gruppen är guld värt, då man får mer respekt och högre position i denna grupp. Därför tog hon med sig mig på denna resa, som jag aldrig kommer att glömma. Helt ovetandes blev jag lurad av min egen mor till Kalkis byggnader. Vi fick sova på ett betonggolv, tillsammans med ett 30-tal andra kursdeltagare. Det mest skrämmande var att dessa personer verkade vara inne i en dimma. Allt som räknades och allt som var värt att leva för var Kalki. Som zombies gick dessa personer på föreläsningar hela dagarna och mediterade. När de fick reda på att jag inte höll med om Kalkis trosföreställningar blev jag utstött, ja även av min egen mor. Denna resa pågick i en vecka. I en vecka var jag som död.

När vi kom hem till Sverige startade helvetet. Min mor blev besatt. Allt hon gjorde handlade om Kalki och om att bli upplyst. Hon slutade jobba och blev deprimerad. Sedan började hon äta frukt - för att skynda på upplysningen. I arton månader åt hon bara frukt och inte vilken frukt som helst, utan speciellt utvalda frukter. Hon blev under denna period bara mer och mer orkeslös. Detta ledde snart till att hon fick en psykos. En gång mitt i natten fick hon ett psykotiskt utbrott. Jag och min syster blev tvungna att tillkalla polis. Själv trodde jag att det bara var en hemsk dröm. Hon blev efter natten inlagd på psykiatrisk mottagning. Hon var där under fem månader och verkade bli allt klarare i huvudet. Men så fort hon blev utsläppt kontaktade hon gruppen igen.

I dag har jag ingen kontakt med min mor. Men jag vet att hon även nu är med i denna grupp, utan att ha blivit ”upplyst”. Hennes mål är fortfarande att bli det. Om jag kunde varna alla att gå med i denna grupp skulle jag göra det, därför skriver jag om min egen erfarenhet. Det är redan för många människor som blivit vilseledda. Hjälp till att hindra andra från att bli det!

Susanne

Bhagavans och Ammas målsättning förtjänar respekt - men hur vinner den min tilltro? Våren 1982 influerades jag helt oförberedd av av en annan ”Bhagavans” subtila vibration (Oshos), blev euforisk och inlåst som psykotisk. 1999 gick jag en 21-dagars upplysningskurs i Indien och fick deeksha av Bhagavans och Ammas son Krishnaji. Ett år senare gick jag en tvåveckorskurs. Bhagavan lovade ge mig upplysning om jag gjorde si och så. I stället blev det ett sjukhusbesök sommaren 2002. 2004 hörde jag talas om Anette Carlström. Från augusti till maj har jag fått deeksha vid 17 tillfällen, av henne och andra deekshagivare. Men trots alla år av förberedelser slutade det precis som våren 1982. Jag blev euforisk, miste fotfästet, blev störande och hamnade återigen på psyket. Mina e-mejl till de lärde i Indien har förblivit obesvarade.

Hans i Uddevalla

Ännu en intressant artikelserie! Det som slår mig när jag läser om handpåläggning är hur stort behovet av ”upplysning” är hos människor - i dag mer än någonsin kanske. Det är nog inte så konstigt med tanke på den materiella tid och det höga tempo vi lever i. Väldigt många människor mår ”dåligt” och känner att något i deras liv är ”fel”. Många känner sig sjuka när det egentligen är tiden som är sjuk. Mot denna bakgrund är det lätt för mer eller mindre mystiska krafter att få fäste. Och kan det hjälpa för ett bättre mående kanske det är av godo. Det tråkiga är att många blir utnyttjade och att det är så mycket pengar med i bilden. Min övertygelse - och egen erfarenhet - är att vi mår mycket bra av ”upplysning”. Med uttrycket menar jag att hitta in i sig själv och få kontakt med sina känslor och tankar. Våga släppa det rationella tänkandet och verkligen lyssna inåt: Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Ett sådant tänkande är inte egoistiskt, det främjar snarare kontakten och samhörigheten med våra nära och kära. Mår jag bra med mig själv, mår jag bra med andra. En sliten men ack så sann tes. Jag är övertygad om att den som vill kan uppnå detta av egen kraft. Var och en kan finna sin väg; litteratur, kurser, egen träning, CD-skivor med mera.

Annelie Ekström

Otroligt intressanta artiklar. Jag är själv uppväxt i en strängt religiös familj. Vi tillhörde västlaestadianerna, vilket de själva fortfarande hävdar är en inomkyrklig rörelse. Även om de inte deltar i Svenska kyrkans aktiviteter längre, eftersom de anser att kyrkan inte predikar och följer Guds ord. Som barn upplevde jag mig inte annorlunda, men det berodde nog till stor del på att vi bara umgicks med dem som tillhörde församlingen. När man kom upp i skolåldern och insåg attt det fanns ett liv utanför blev man självklart nyfiken. Det gavs inte tillfälle att pröva på det andra ”normala” livet, och jag kände ju äldre jag blev att jag var i ett sammnahang jag själv inte stod för.

I dag är jag 28 år och har sedan 10 år tillbaka levt utanför denna grupp. När jag ser tillbaka kan jag många gånger känna en sorg över allt det jag gick miste om. Det har tagit lång tid att arbeta sig igenom allt det hemska som man upplevt - bland annat hotet om helvetet, syndabördan som lades på en redan som litet barn, att man aldrig dög, kvinnors underlägsenhet och den gedigna synda katalogen som innehöll konstiga saker som ansågs som synd. När jag nu har levt ett ”normalt” liv i några år och mött mycket folk tycker jag ändå att jag har haft en ganska okej uppväxt, med en mor och far som har älskat mig och gett mig det dom har trott varit det bästa. Jag har förstått att det inte spelar så stor roll vad man har för uppväxt utan att det bara är man själv som kan förändra sitt liv. Jag är glad att jag inte hade blivit så hjärntvättad att jag hade möjlighet att ta mig ur, alla kanske inte har det. Oavsett uppväxt så finns det inte någon objektiv värdegrund. Oavsett hur vi växer upp, vare sig det är med alkoholister eller religiösa fanatiker eller konservativa politiker så är det på gott och ont!

Elisabeth

Det var en vacker dröm, uppvaknandet nödvändigt. Några vill inte vakna, eller göra det långsamt, långsamt. Vi har väl alltid tänkt oss att gå bortom alla illusioner. Insiktens väg är underbart obegriplig och kan vaskas fram ur irrgångarna. Ingen ändrar det som varit, vi kan lägga den bördan ifrån oss. Det räcker med det vi har att bära nu. När jag ser tillbaka, ser jag att många av oss var lika vilsna, sökande och rotlösa, med drogande i bagaget. Det var inte många av oss som var etablerade, välutbildade eller framgångsrika, eller särskilt mogna. På många sätt var vi ganska eländiga, och jag är inte ensam om att ha kämpat med frågan om livet var värt att leva eller om det var bättre att dö. Kanske är det baksidan, eller själva drivkraften att söka en djupare sanning. Men när jag ser tillbaka så var jag en ärligare sökare innan jag kom i kontakt med TM-rörelsen, och anslöt mig till Guruismen (uttrycket myntat av Zac O`Yeah i hans bok Guru) och blev en följare. Det förstärktes givetvis i kontakten med Sai. Det var underbart att tro på mästaren, att jag var något speciellt bara för att jag följde den Store. Som väl är kan det inte hålla! Vägen tillbaka till mig själv har inte känts lika underbar, men det har känts riktigare och sannare. Jag har alltid upplevt att livet har en mening och att jag leds rätt av Något. Mitt misstag var att förväxla detta med Någon. Misstaget var att låta min egen insikt och mitt eget sökande och om man så vill den inre rösten (den som inte hörs, som inte formulerar, men som ljuder stark och klar, som är obeskrivlig, som blir banal när man försöker beskriva den) ersättas av en yttre röst. Moralismen är också intressant, polariteten mellan synd och rättfärdighet, rättfärdighet är ofta förfärlighet. Ett effektivt sätt att utöva kontroll över de trogna, som också kontrollerar varandra. Så utvecklas koderna som visar oss vilka som är heliga och vilka som är syndare, i TM-rörelsen skulle man väl helst vara ”välskapt” bära ljusa kläder (helst av siden) och inte äta lök eller choklad, men det främsta tecknet på helighet/rättfärdighet var väl personlig förmögenhet, känns väl igen från kretsen närmast Sai. Gud är överallt i allt och i alla varelser. Men kan vi någonsin förstå? Kan vi lita på dem som säger att det vet att de har förstått något som vi andra inte har förstått? Kanske, men det är oerhört riskfyllt. Hur skiljer vi det äkta från det falska, är det rätt att låta oss ledas av något annat än vårt förnuft och vår uppriktighet i vårt sökande? Förnuftets roll nedvärderas i många religiösa och andliga sammanhang, men om vi låter bli att använda det, vad har vi då för redskap för att orientera oss på vår väg. Känslan? Samvetet? Vems känsla och vems samvete? Varför ger vi så lätt upp oss själva och överlämnar oss, det egna ansvaret kan vi ju ändå aldrig överge? Problemet är inte begränsat till några vilsna människor som söker sig till sekterna. Det är utbrett i allt samhällsliv, på alla nivåer. Hur motarbetar vi det?

Från en som varit med