Innan Carina Björkman flyttade till sitt hus i Dalsland bodde hon tre år i sin skobutik i centrala Göteborg. ”Om någon i bekantskapskretsen reste bort, fick jag ofta vakta deras hus och katter. Åh, det var jättehärligt! Ett par veckor med egen dusch och kök!”
Även om hon inte själv kallar sig ”downshifter”, stämmer hon väl in på den beskrivningen. För några år sedan växlade hon ner till ett lugnare arbetstempo och en lägre levnadsstandard. Hon sade upp sig från sitt välbetalda konsultjobb, började arbeta deltid inom ett stödprojekt för invandrarkvinnor, drog igång en mindre affärsverksamhet med ”vegetariska” skor – och flyttade själv in i skobutiken.
– Jag hade kommit till ett nytt skede i livet. Barnen var utflugna och mammauppdraget slutfört. Jag hade bara mig själv att ansvara för och kunde i princip göra vad jag ville, säger hon när vi träffas i hennes nuvarande bostad, ett gult trähus i Steneby socken i Dalsland.
Utanför fönstret sänker sig höstsolen över den glittrande sjön Iväg. Carina tänder i kakelugnen och dukar fram ”veganfika” med grönt te och bullar bakade på sojamjölk. Snart har en skön värme spritt sig i rummet. Hon kryper upp i fåtöljen och börjar engagerat berätta om hur hennes livsbana tog en ganska tvär sväng för några år sedan.
– Jag vet att mina barn var lite oroliga för mig ett tag. De pratade om mig, säger Carina och skrattar. ”Har du fått en knäpp?” undrade de. ”Eller har du blivit kär?” ”Ja”, svarade jag. ”I mig själv.”
Carina Björkman är utbildad socionom och arbetade länge som socialarbetare i Göteborg med utsatta familjer. Sista åren jobbade hon som konsult och gjorde utredningar åt olika sociala myndigheter.
– För första gången under min karriär kom jag in på grabbarnas planhalva när det gällde lönen, men efter tre år kände jag mig ändå trött på jobbet. Det slet för mycket att hela tiden befinna sig i myndighetssfären.
När hon fick erbjudandet att driva ett stödprojekt för nyskilda invandrarkvinnor, behövde Carina därför inte fundera särskilt länge. Det var visserligen sämre betalt och tjänsten var bara på 60 procent, men det fick ordna sig på något sätt.
– Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade mött de här invandrarkvinnorna inom socialtjänsten, men där hade vi ingen möjlighet att ge dem det stöd de behöver efter separationen.
I den här vevan gick även Carina igenom en separation. Hon skilde sig från sin make och blev utköpt från deras gemensamma hus. Bortsett från sin gitarr, en spinnrock som hennes morfar gjort och lite porslin från föräldrahemmet, tog hon nästan inte med sig någonting från sitt gamla liv.
– En del tyckte synd om mig och menade att jag hade dragit det kortaste strået i samband med skilsmässan, men det var en gemensam överenskommelse. Jag ville vara fri, utan något som höll mig fast i det förflutna.
Och Carina stortrivdes med sin nya livssituation. Hon arbetade mellan tio och tre varje dag och kunde sedan ägna eftermiddagarna åt annat. En del tid gick åt till att försöka bygga upp affärsverksamheten med ”vegetariska” skor.
– Begreppet vegetariska skor är alltid en källa till diskussion och skratt. ”Kan man äta skorna? Är de gjorda av salladsblad?” undrar folk. I själva verket är de tillverkade av ett slags syntetiskt mikrofibrer. Materialet känns som skinn och släpper igenom mer luft än vanlig syntet, förklarar Carina.
Det var när hennes dotter blev vegan för några år sedan som hon kände sig tvungen att läsa in sig på vad veganism egentligen innebar – ideologiskt såväl som näringsmässigt. Carina blev då så inspirerad att hon bestämde sig för att följa dottern i fotspåren.
– Efter en tid som vegan tittade jag ner på mina egna skor. Jag ville inte äta döda djur, men var det okej att gå omkring med deras hud på fötterna? Svaret var nej. Jag slet ut de skor jag redan hade, men övergick sedan till syntetmaterial.
I början köpte Carina Björkman vegetariska skor av en man
i Trollhättan som sålde via postorder. Så småningom tog hon själv över verksamheten och öppnade en skobutik i centrala Göteborg. Kunderna var allt från unga veganer till miljömedvetna
40-talister.
I sitt tidigare liv hade Carina haft en bra ekonomisk standard, men den nya livssituationen innebar att hon fick klara sig med en betydligt tunnare plånbok. Hon kunde exempelvis inte gå lika ofta på teater eller köpa lika mycket nya kläder. Egen bil hade hon heller inte råd med. I stället gick hon med i en bilpool.
För att få hushållsbudgeten att gå ihop bestämde sig Carina också för att flytta in i sin skoaffär. Längst in i lokalen fanns ett litet rum med plats för en säng. Något kök eller någon dusch fanns dock inte att tillgå.
Vissa i omgivningen var lite skeptiska till den här boendelösningen, men själv fann sig Carina snabbt till rätta. Hennes syster och flera nära vänner bodde i närheten och ett par gånger i veckan gick hon hem till dem och lagade mat för några dagar framåt. Hos en kompis fick hon till och med en egen hylla i kylen. Matpaketen förvarade hon sedan i en frys i skobutiken.
Duschade gjorde hon mest på offentliga ställen. Tidigare hade hon betalat dyrt för att träna på gym, men eftersom hennes arbetsdagar nu blivit kortare, kunde hon springa i skogen medan det fortfarande var ljust. Efteråt duschade hon i ett intilliggande träningscenter.
– Sedan behöver man faktiskt inte duscha varje dag. Det är något hysteriskt över renlighetsivern i dagens samhälle, säger Carina.
För henne var den enklare livsstilen inte bara en ekonomisk fråga, utan också ett sätt att försöka leva mer miljövänligt. Genom att dela bil med andra, utnyttja offentliga lokaler och handla i second hand-affärer hushåller man bättre med jordens resurser, resonerar hon.
När det gäller mat försöker hon också att tänka miljövänligt. Oftast handlar hon ekologiskt eller lokalt producerade grönsaker. Baslivsmedel köper hon säckvis genom ett ekologisk inköpskooperativ i Göteborg.
– Men det är inte alltid som jag orkar leva upp till de här idealen. Mitt stora dåliga samvete är en gammal toalett som drar sju liter vatten varje gång man spolar. Den borde verkligen bytas ut, men just nu har jag inte råd.
Även om Carina fick ett lugnare tempo när hon började jobba deltid, längtade hon efter ännu mer stillhet. För två år sedan bestämde hon sig för att lämna stan och flytta ut på landet. Att hon hamnade i Dalsland beror på att hon har släktanknytning till bygden.
– Här finns ett annat lugn.
I konsumkassan när någon frågar om de fått in en viss veckotidning, reser sig kassörskan lugnt upp och går in på lagret för att packa upp tidningsleveransen – medan resten av kön snällt står och väntar. Jag blir fortfarande stressad av det, men försöker att se på det med goda ögon. Jag har ju valt den här livsstilen för att få ta det lugnt.
En annan fördel med lantlivet är att det ofta är billigare. Såväl hus- som matpriser är lägre.
Men vissa saker kostar även på landet. Carina kom visserligen över huset billigt, men renoveringskostnaderna har dragit iväg mer än beräknat. För att ha råd att färdigställa huset tog Carina ett lån och detta håller hon nu på att betala av genom att arbeta heltid inom socialtjänsten i Mellerud.
I maj räknar hon dock med att vara färdig med avbetalningen och då är målsättningen att återigen minska arbetstiden till tre dagar i veckan.
– Många undrar hur jag ska klara mig om jag arbetar så lite, men under de tre år som jag bodde i skobutiken vande jag mig vid en låg standard. I dag lever jag dessutom på en nivå som bygger på att jag betalar av ett antal tusen varje månad på lånet. Det utrymmet kan jag ju använda för att dra ner på arbetstiden.
Skoförsäljningen driver hon numera på distans. Hon tar upp beställningar via internet och en helg i månaden proppar hon bilen full med skor och åker ner till Göteborg för att träffa kunder.
Egentligen har hon dock inga större företagarambitioner. Hittar hon rätt köpare kan hon tänka sig att sälja verksamheten.
– Jag tror att vi alla har kommit hit till jorden med en viss uppgift. Min styrka är att samtala med utsatta barn och vuxna. När jag minskar min arbetstid är det därför arbetet som socialarbetare jag vill prioritera.
Men sedan vill Carina även kunna göra andra saker i sitt liv. Nästa höst hoppas hon exempelvis kunna komma igång med pianospelandet och kanske ta sånglektioner.
– Sedan ska jag försöka att bara vara. Njuta av mitt hus och den vackra naturen. Herregud, man har väl inte kommit hit till jorden bara för att slita. Man ska väl må lite bra också!
