I dag studerar Amela Musić i Lund och om två år är hon färdig civilingenjör. Hon känner sig hemma i universitetsstaden med studiekompisar från jordens alla hörn, och de gamla vackra husen och platserna som för tankarna till städer längre ner i Europa.

Hon växte upp med mamma, pappa, storebror och en stor släkt i byn Carakvo utanför staden Prijedor i Bosnien. Som vilken liten tjej som helst.

Men sen bröt helvetet ut. Först dessa rykten före sommarlovet om att kriget skulle komma. Alla visste, men ingen ville tro på det.

– Pappa blev skjuten i ett koncentrationsläger. De ställde in en svart låda med gas mitt i lokalen och de som sprang till dörren blev skjutna. Min farbror var i samma rum, men gömde sig i ett hörn och överlevde. Det är han som har berättat. Min bror Nevres blev tillfångatagen och skickad till ett koncentrations­läger och torterad till döds i en nedlagd fabrikslokal.

Vad kommer du ihåg från Bosnien?

– Jag kommer ihåg mindre och mindre. Minnet förändras när man tar in nya saker på samma plats. Första gången jag åkte ner var 2000. Sedan reste jag tillbaka till min pappas begravning våren 2005. De hade hittat kvarlevor och gjort dna-analyser. Sommaren året därpå var det min brors begravning.

Hur kändes det när du förstod att din pappa var identifierad?

– Det var hemskt, fast en lättnad att de hade hittat någonting, så att jag kunde inse att pappa hade dött. Att det som jag varit med om faktiskt hade hänt. Det var också viktigt att allt fanns som behövdes för en begravning, som markerar att en person faktiskt har levt och dött – har en historia – i stället för att vara saknad.

Var det samma slags känsla när din bror hittades?

– Nej inte alls. Vid min pappas begravning tänkte jag på att han levt, på hans liv, att han var en glad person, det var som om han log mot mig. Jag var ledsen. Men när jag tog farväl av min bror grät jag inte. Det var mest chock, smärta, ilska, det var inte lika verkligt – jag ville inte ta in det, att det var han. Jag grät senare, kanske två år senare.

Den stora massbegravningen ägde rum i Prijedor. Efter den åkte alla iväg i långa tåg med de anhörigas kistor till hembyarna. Där hölls minneshögtider en gång till. Amelas pappa och bror är nu begravda i Carakvo, på en särskild begravningsplats för dem som mördades under kriget.

Vilka har du berättat för?

– För vissa kamrater, och min pojkvän. Det tog tre år innan jag kunde tala om det som hänt. Men till dem jag umgås med mest har jag inget sagt. Det känns inte alls som om de ser mig som en person som varit med om allt detta. Det skulle kanske vara en chock för dem om jag sa det. De kanske ser att jag inte är glad hela tiden, att det finns ett lager till i mig.

Vad behövs för att du ska vara tillbaka i det som hänt?

– Om jag till exempel pratar med någon som har varit i området som berättar om sina upplevelser, då kan det bli värre. Och det händer. Nazisymboler, det är verkligen hat, det reagerar jag starkt på, och militärkläder också.

Diskoteksbranden 1998, allt revs upp?

– Direkt när jag kom in i lokalen strax före midnatt kände jag frän brandlukt och gaslukt. Jag vände och sprang ned för den smala trappan. Sedan såg jag hur lågorna slog ut från fönstren på övervåningen. Det var hemskt. Men även om jag var närmare att dö den här gången än i kriget, var kriget ändå värre. Jag förlorade inga vänner i branden.

Men efter brandkatastrofen byggdes allting från kriget på. Därför ville hon inte gå i grupp­terapi, hon kunde inte prata om branden utan att tala om resten av sitt liv. Hon fick istället gå i individuell terapi, och för första gången kunde hon prata uttömmande om det som hänt.

– Nu fick jag verkligen ta tid på mig och känna efter hur kriget hade påverkat mig. Det var aldrig någon som ställt sådana frågor som min terapeut gjorde. Ingen som hade kunnat göra det, tror jag.

Du var bara tio år när du kom till Göteborg där du hade släkt. Hur pratade ni om vad som hänt?

– Många i min släkt gillar att diskutera händelser mer än känslor. De talade om vad som hade skett, vad de hört, vad som var möjligt eller inte möjligt. Men aldrig om hur vi mådde. Barn förstår ju mycket mer än vad man tror. Och mamma ville skydda mig. Jag tror inte att hon ville att de skulle fråga ut mig, utan bara låta mig vara ifred, och smälta det jag varit med om, av omtanke om mig.

Vad har du och din mamma för relation?

– Vi är väldigt nära. Det är en relation som byggts om och renoverats. Jag har försökt prata, känna efter hur hon mår, för att lära mer, inte om det som hänt, utan om mig själv och henne. Hon har inte haft något emot det. Men att börja prata om våra erfarenheter, då är det stopp, tror jag. Hon vet att jag kan börja gråta. Det vill hon inte. Vi har inte många konflikter – och då är det svårt att prata om något som hänt för länge sedan. För på ett sätt måste det finnas en konflikt för att vi ska kunna tala om något annat än det som gäller. Mamma vill fokusera på det positiva, och det vill ju jag också.

Har din mamma en sorg som du kan se?

– Oh ja, det har hon. Väldigt djupt. Det som hänt har påverkat mig och min uppväxt, och att bli vuxen. För henne är det mer nära, för hon var ju redan vuxen. Hon kan nog se det framför sig fortfarande. Min hjärna var ju inte utvecklad på samma sätt. Men det jag inte förstod, det kände jag, och då hade jag behövt prata om det för att verkligen förstå om det var någonting som verkligen hade hänt eller om jag missförstått allting för att jag var ung.

Hur ska du göra om du får barn, kommer du att berätta för dem?

– Man har alltid ansvar att berätta för sina barn om omvärlden och sitt eget liv. Annars vet de inte vilka de är. Det är grymt. Men jag har ingen aning om i vilken ålder det ska vara. En person jag känner pratade kanske alldeles för mycket med sin lilla dotter.

Känner du att din historia, din familjehistoria, är del av något större?

– Absolut. Jag tror att det bara är en tredjedel överlevande kvar i min by. Det är en del av historien att där bott tre gånger så många människor. Som det ser ut i dag såg det inte alls ut för 18 år sedan. Det måste man känna till.

Om din berättelse hjälper någon annan människa, vad betyder det för dig?

– Det är det jag vill uppnå med att berätta. Livet är mycket mer än det man upplever själv. Man lär sig av andra. Det är själva förståelsen som är viktig, att man sätter sig in i en annan människas liv.