Maha Assad.
Foto: Mona-Lisa Djerf / SvD
När Maha Assad var yngre och fick fin choklad slök hon bitarna. Nu, som 60-åring, äter hon sakta och njuter. Förmågan att sätta värde på livets glädjeämnen tycker hon har förfinats med åren, inte bara när det gäller praliner.
–När min dotter och svärson kom hem från sin bröllopsresa hade de med sig korallstenar till mig. Mitt under bröllopsresan så hade de tänkt på mig! Då blev jag jättelycklig.
Lyckokänslorna kan till och med vara intensivare nu än när hon var yngre.
Unga förväntar sig så mycket njutning och framgång, men uppskattar det inte lika mycket som äldre, menar hon. Hennes bästa år har varit dem efter 40.
–Att vara 60 är inte dumt alls. Kroppen åldras, men man kan ta det lugnt. Det är accepterat att man inte behöver rusa hit och dit och jaga saker och ting. Det börjar till och med egna barnen att förstå.
Vi sitter i hennes och sambons radhustäppa i Barkaby med septemberblommande rosa rosor, urnor och fågelbad. Här tillbringar hon och sambon mycket tid. Maha Assad tycker om att sitta i den mexikanska hängmattan och läsa en bok eller bara lyssna på fågelkvittret.
Hon hann bli 40 år innan hon överhuvudtaget lade märke till fåglarnas sång. Då var hon nyskild, den största krisen i hennes liv som hon beskriver det.
Ledsen och förtvivlad längtade hon efter något utanför sig själv att fästa uppmärksamheten på. Plötsligt kunde hon få syn på en liten vacker blå blomma i vägkanten eller höra koltrastens sång.
–I mitt hemland bryr man sig inte så mycket om naturen. Det finns inte så mycket natur att bry sig om. Ungefär två gånger om åren gjorde vi en utflykt till det vi kallade skogen, men det var egentligen bara en liten dunge.
Nej, i Amman i Jordanien fanns varken skogar eller Skogsmulle. Maha Assad kom till Sverige som 24-åring med sin dåvarande man. Intensiva år följde då hon blev mamma till två döttrar, lärde sig språket, skaffade jobb, fick nya vänner och hittade sin plats i Sverige – då fanns ingen tid att lyssna på fågelsång.
Maha Assad skrattar till och säger att om det varit i Jordanien skulle det aldrig gått att få tag på en 60-årig kvinna att intervjua.
–Där får kvinnor inte åldras. Ingen är äldre än 50 år och om de är 50 så säger de att de är 35. Här i Sverige basuneras det ut hur gammal man är, säger hon.
Själv är hon inte särskilt bekymrad över att ungdomen är förbi och hon är inte den som ägnar timmar framför sminkspegeln.
–Den period då jag brydde mig som mest om hur jag såg ut var när jag mådde som sämst. Då lade jag ner väldigt mycket energi på mitt utseende; vad jag hade på mig, hur jag såg ut i håret och hur jag sminkade mig. Men när jag mår bra kan jag se ut hur som helst, det spelar ingen roll.
Det var när Maha var i 50-årsåldern som hon var som mest nere. I den vevan råkade hon ut för en trafikolycka och därefter en halkolycka. Hon började få besvär av trötthet och smärta. Symtomen blev bara värre och värre, så småningom fick hon diagnosen fibromyalgi och för några år sedan blev hon förtidspensionerad.
–Men de dagar jag mår bra är livet jättehärligt. Man är mycket friare när man är äldre, det är inte lika många måsten. Jag har mer tid, det är en bristvara idag, och kan stötta andra familjemedlemmar.
Det är inte längre så viktigt att stryka skjortor eller att ha allt perfekt hemma. Maha uppskattar människor och umgänge, men har inte så stort behov av bio och andra aktiviteter. Hon har rest mycket, men numera har hon ingen större längtan och reser bara för att hälsa på släkten.
Med åren tycker Maha att hon blivit både klokare och mer vidsynt. Bara för att andra människor inte gör på hennes sätt så behöver hon inte nödvändigtvis tycka att de gör fel. Hon är inte lika snar att döma. En annan positiv utveckling är ökad pondus. Ända upp i 40-årsåldern, till exempel när hon arbetade som försäkringsrådgivare, kunde äldre män ha ”men-lilla-flickan”-attityd gentemot henne. Men det vände när hon kom i 50-årsåldern.
– Jag blev överraskad över att folk började ta mig mer på allvar. Såväl bekanta som läkare, och advokater – vem man än pratade med. I en del fall har jag sagt samma saker i 20 år och plötsligt lyssnade de.
Maha Assad tycker att Sverige är väldigt ålderssegregerat, kanske mer än andra länder.
–Redan på dagis delas barnen upp efter ålder och sedan fortsätter det i skolan. Det tycker jag inte om. Det vore bättre att dela upp efter mognad och intresse i stället.
Hon anser att det är viktigt och berikande att ha alla åldrar representerade på arbetsplatser.
–Bara för att äldre är lite långsammare behöver de inte vara mindre effektiva för det. I dagens arbetsliv ska man helst vara klok som en äldre person, men ha energi som en 20-åring. Det finns inte längre plats för alla sorters människor, man får inte vara gammal och absolut inte sjuk. Jag kan arbeta ibland, men eftersom jag aldrig vet vilka dagar jag mår bra kan jag inte följa ett schema.
Maha Assad har jobbat som hemspråkslärare i många år och har alltid tyckt om barn. Nu har hon tid att hjälpa grannens pojke med matteläxan eller tälja barkbåtar med barnbarnen.
–Tid är en bristvara i dag. Jag känner mig väldig t rik.
Numera trivs Maha Assad bäst med barn eller med äldre.
–De i 25–45-årsåldern är så självupptagna. Det var jag också i den åldern, det beror på att man har så mycket omkring sig. När man blir äldre har man inte samma behov av att själv vara i centrum. Då ser man andra tydligare.
Maha berättar om nyårsfesten där hon och sambon var de yngsta gästerna och de äldsta var 85 år.
–Det var himla skönt att slippa unga! Ingen tittade vad man hade i glaset eller om man gjorde bort sig i dansen. Vi hade jätteroligt och mysigt. Äldre människor är mer genuina, lite mer avskalade – precis som barn.
