Människan blir lycklig om hjärnan och kroppen aktiveras. Om hon har en sysselsättning. Om hon känner sig behövd. Allra bäst mår vi med meningsfulla uppgifter, någorlunda kontroll över våra liv och en halvtimmes motion om dagen.
Att vi i de här lägena förnimmer lustkänslor och glädje beror på ren neurobiologi – att dopamin, serotonin och endorfiner utsöndras i hjärnan.
Vad är det då som gör att så många råkar ut för stresskollaps eller utmattningsdepression – fastän de aktiverat sig och älskat sina stimulerande jobb? Jo, det är också ren neurobiologi: De har tömt sina förråd av belöningssubstanser. Och orsaken, börjar stressforskarna alltmer tro, heter störd sömn – lyckans allra värsta fiende.

Så vi får nog ta det från början: Människan blir lycklig om hon får tillräckligt med djupsömn varje dygn. För det är då som cellerna byggs upp på nytt, signalsubstanserna fylls på och neuronerna nybildas i hjärnan. Energin som gör att vi kan ta itu med livet dagen därpå hänger i stort sett på djupsömnen.
Naturligtvis blir ingen utbränd över en natt, så att säga. Patienterna som kommer till stressmottagningen på Karolinska Institutet kan ha kört för hårt i 10-20 år innan de kollapsar.
Men att må dåligt beror inte på enbart överaktivering, som i dag drabbat 15 procent av befolkningen. Lika många i vårt land mår uselt på grund av att de har för litet att göra, berättar mottagningens chef, stresspsykologen Aleksander Perski. Den som inte är behövd kan därför få samma stressreaktion som de som tar på sig mer uppgifter än de klarar av.
Stress, förklarar han, uppstår nämligen både vid passivitet, förluster och utmaningar. Har vi för monotona uppgifter och för litet möjlighet att kontrollera livet får vi lika mycket påslag av adrenalin och noradrenalin som när vi mister något värdefullt – arbetet, hälsan, självaktningen eller andras aktning.
– Det enda som verkligen hjälper är att få ett hopp, att det går att få jobb igen, förklarar Aleksander Perski. Men …
Sverige har inte lyckats skaffa högre sysselsättning. 20 procent av alla vuxna står utanför arbetsmarknaden, 192 personer förtidspensioneras varje dag och av de 545 198 som redan nu fått förtidspension är fler än var tredje under 50 år.

Om lycka är att känna viss kontroll över sitt liv, är utanförskapet den yttersta konsekvensen av maktlöshet.
Motsatsen, att vara önskad, ha stimulerande uppgifter och en lagom stor utmaning, kan göra oss höga. Då hjälper oss stresshormonerna istället att mobilisera energi och öka varseblivningen. Dopaminet flödar – en liten molekyl av väte, kol, syre och kväve som kan göra oss vakna, nyfikna, målmedvetna, kreativa, intresserade, upphetsade, fantasifulla …
– Det är klart att meningsfull sysselsättning ger en oerhörd stimulans, konstaterar Aleksander Perski. Men det behöver inte kallas för arbete. Huvudsaken är att människan har en situation där det är möjligt att agera – vilket hon faktiskt gör om hon bara får.
Men både i ett överaktivt liv och i en sysslolös tillvaro kan stressen till slut ta död på energin vi behöver för att handla. På den långa vägen dit har vi slarvat så med vila och avkoppling att det uppstått en brist på njutningshormonerna dopamin och serotonin. När detta belöningssystem är tömt kan vi inte bli glada längre. Reaktionen är olust, i värsta fall i form av rädsla, ångest och nedstämdhet.

Vad som är hönan och ägget vet inte forskarna, men de vet att djupsömnen störs när vi inte hinner fylla på de här depåerna. Med sömnproblemen slutar i sin tur den viktiga återhämtningen att fungera. Det uppstår ett rejält slitage.
– Överaktivering och underaktivering leder bägge till försämrad vila och återhämtning, säger Aleksander Perski. En försämrad kvalitet på sömnen gör oss känsliga för livets påfrestningar, vilket får enorma konsekvenser för vår hälsa.
Efter ett antal år på Stressmottagningen konstaterar han att samtliga långtidssjukskrivna patienter har en permanent störd sömn. Deras djupsömn kan vara mer än halverad och de lider av många uppvaknanden.

Samtidigt noterar Perski att hela befolkningen är på väg att i genomsnitt sova mindre än de nödvändiga sju timmarna. Att på det sättet störa sömncykelns system passerar inte ostraffat: Med reducerad sömntid går det inte att ha ett friskt samhälle med bibehållen livslängd och allmänhälsa, hävdar han.
Lycka är alltså att sova gott om natten … Men vad är det som händer när sömnen ger oss energi att leva?
Jo, vi är helt enkelt beroende av den förnyelseprocess som då pågår i cellerna. Under 100 minuters djupsömn sker en livsviktig återhämtning i nerv- och immunsystemen. Men många långtidssjukskrivna får bara 40-45 minuters djupsömn, enligt Aleksander Perski. En orsak kan vara för mycket aktivitet i huvudet – som orostankar inför nästa dags problem.
– De som mår sämst är arbetslösa som oroar sig för ekonomin, för sina relationer, att inte hitta en plats för sig i samhället. Men också de med god ekonomi kan ha så höga kortisolhalter att de stör djupsömnen. Det kan förklara varför både sysslolösa och uppvarvade har svårt med sin djupsömn.
Med en optimal nivå av aktivitet och sömn skulle alla må bra, konstaterar han. Och då talar vi om upplevelsen av framgång, fysisk aktivitet som främjar nybildningen av neuroner och att själv ha kontroll över livet – där finns nyckeln till att få tillräcklig energi och kraft att leva, preciserar Aleksander Perski.
– Positiva känslor ger balans och harmoni, och vi får reserver så vi kan anstränga oss om vi råkar ut för påfrestningar – vare sig de är negativa eller positiva. Men utan återhämtning får vi ingen ork till att plötsligt accelerera eller kämpa för något om livet blir tufft.

Hur kan det ha gått så långt?
Sett till den enskilda individen, skiljer sig patienterna på stressmottagningen inte från andra i vårt samhälle – förutom på en punkt. I deras personlighet finns en påtagligt högre grad av perfektionism. De har extremt höga krav på sig själva och kan inte backa fast livet håller på att gå över styr. I stället fortsätter de att anstränga sig och är förmodligen dåliga på att se sina egna gränser för den personliga kapaciteten.
Hur orkar de – trots allt?
Jo, förklarar Aleksander Perski, vissa får kickar genom sitt förväntanssystem. Dopaminneuronerna beräknar nämligen den förväntade belöningen, oavsett vilken, och styr oss mot det som är värt att engagera sig i. Att slippa obehag stimulerar dopaminet lika kraftfullt som att vinna en tävling eller skaffa sig häftiga upplevelser. Hjärnan är inställd på att få maximal utdelning – vilket kan uppnås både genom missbruk och överaktivering.
Enligt Aleksander Perski kan vi bli lika höga på stresshormontrafiken som på att shoppa eller trösta oss med sötsaker, alkohol och tobak.
För att inte tala om de ”kryckor” som samhället i dag erbjuder i form av antidepressiva, blodtryckssänkande, blodfettssänkande, potenshöjande, insomningsmedel …
– Hur mycket pengar ska vi använda för att hantera vår fysiologi så den kan hänga med i det här livet, frågar han retoriskt.
När blir det för mycket?
– När det ser ut så här i en normal familj: Pappa behandlas med blodtryckssänkande, mamma med antidepressiva och barnet för sin överaktivitet. Det är en dyster bild, men den är inte ovanlig.

Hur ska man själv märka var gränsen går? Var bara uppmärksam på varningssignalerna, säger Aleksander Perski, det finns det gott om: Sömnproblem, för mycket eller för litet energi, koncentrations- och minnesstörningar, infektioner, håravfall, hjärtklappning och andningssvårigheter. Att lust blir olust.
Nyckeln, enligt Aleksander Perski, heter återhämtning. Hur man själv kan uppnå en balans mellan aktivitet och vila sammanfattar han så här:
– Det gäller att använda sin kropp på ett omväxlande sätt och stimulera olika delar av nervsystemet – som våra musik- och bildsinnen. Dessutom måste man sluta att stirra sig blind på vad andra tycks klara av och istället bli medveten om var de egna gränserna går. Vad vill jag? Vad är mina behov?
Agneta Lagercrantz
08-135288, agneta.lagercrantz@svd.se