Finns kvartslivskrisen? Är det verkligen så att dagens unga, istället för att glädjas åt sin nyvunna frihet, känner sig oroliga, osäkra och livströtta? Och är de många – eller är det bara några få grubblande och prestationsinriktade universitetsstudenter som skapat en ny trend?

Gunnel Jacobsson är psykoanalytiker och forskare och här, i hennes rum på Psykoterapinstitutet i Stockholm, har hon lyssnat till många ungas livsberättelser. Några av dem blev med tiden en doktorsavhandling som beskriver hur det är att stå på tröskeln till vuxenlivet så här i början av 2000-talet.

–Ja, kvartslivskrisen finns. Jag tror till och med att det amerikanerna kallar för kvartslivet är en helt ny ålder, en övergångsfas mellan ungdom och vuxen. Och ja, unga människor är oroligare idag, de söker oftare hjälp och äter mer psykofarmaka. Och nej, det här är inte ett avgränsat storstadsfenomen, det finns unga som känner av kvartslivskrisen i hela landet, oavsett vilken miljö de kommer ifrån. Frågorna kan vara olika, men temat och förhållningssätten är desamma – det handlar om att du måste välja och vilka konsekvenser valen kommer att få för hela ditt liv. Många unga tror att det är nu – eller aldrig.

Det har alltid varit en utmaning att gå från barndom till vuxenliv, men kanske har det aldrig varit jobbigare än nu. Det började på 90-­talet tror Gunnel Jacobsson: Den nya individualismen ställde hög­re krav på medborgarna, medieutbudet ökade och internet kopplade upp oss mot världen.

Den ­illusion av trygghet som 80-talisternas föräldrar växte upp med finns inte mer – nu måste du själv vara beredd på att handskas med världen. Den finns närmare inpå oss än någonsin.

Som när den unge skådespelaren Heath Ledger dör i New York av en överdos mediciner och trettio minuter efter hans död kan du läsa om det på ett av internets många forum. Du inte bara vet att isarna smälter i Antarktis, du kan följa det timme för timme. Kriget i Irak är inte bara en bild på tv, det händer din bästa väns familj.

Det här gör de unga både mognare och skörare. En tjugoåring har betydligt bättre redskap att söka kunskap än föräldrarna hade i samma ålder. Det öppnar för både möjligheter och faror. Till skillnad från när de var unga på 70-talet är unga idag inte alls säkra på att utvecklingen bara kan gå framåt. ”Ni är den första generationen som inte kommer att få det bättre än era föräldrar”, påpekar experterna, och de unga som är mitt i kvartslivet nickar.

–Men även om unga männi­skor idag enligt statistiken mår sämre än tidigare generationer innebär inte det att vi har sjukare unga vuxna idag, säger Gunnel Jacobsson, men de är mer pressade och stressade.

För att vilja växa upp behöver en människa känna en grundläggande trygghet, säger Gunnel Jacobsson. Hon måste i grunden tro att allt ska bli bra och att det finns en framtid. Dessutom måste hon ha ett visst mått av överseende, vara naiv på ett sunt sätt och kunna stänga en del av världens oro ute. Det här är betydligt svårare i det samhälle vi har idag.

En annan orsak till att vi fått något som kan kallas kvartslivet tror hon är bristen på tydliga livsövergångar, på ritualer som markerar starten på vuxenlivet. Om man i början av förra seklet blev vuxen den dag man konfirmerades, och fyrtio år senare fick damhatt och herrock när man tog realen, så finns det i dag inga tydliga markörer.

–Så istället för att processen är kollektiv och manifesteras i det yttre, blir det en fråga för ditt eget inre. Ett naturligt utvecklingssteg blir till en psykologisk utvecklingskris som går ut på att förändra den egna självbilden.

På grund av bland annat arbetslöshet, bostadsbrist och ökad konkurrens kastas den unga människan ut i ett slags ingenmansland och kvartslivsövergången kan dra ut på tiden i över ett decennium. Första jobbet vid 26 är inte ovanligt, första egna lägenheten vid 30, få barn efter 35. Och den allmänna känslan av osäkerhet kan när som helst under perioden övergå i en kris. Plötsligen tappar man lusten och längtan, blir förvirrad och drar sig undan, vet inte längre riktigt vem man är och vart man är på väg, Gunnel Jacobsson känner igen många av de symtom som vi skrev om i gårdagens artikel.

Det är lätt att bli orolig när en ung människa oväntat tappar fotfästet, men Gunnel Jacobsson säger att för de flesta är det här en helt normal reaktion. Vi behöver alla då och då dra oss tillbaka och omvärdera vilka vi är, våra val och vår plats i tillvaron. Det kan kännas kaotiskt till en början, men sakta börjar bitar falla på plats och en mognare människa träder fram.

Det intressanta som Gunnel Jacobsson fann i sin forskning var att de unga kvinnorna och männen hade olika förhållningssätt för att hantera sina problem – växelvis drog de sig undan och fann konstruktiva lösningar.

Konstruktiva Tania som känner av kvartslivskrisen söker en samtalspartner. Hon talar med sina vänner, med syskon, föräldrar och om ingenting av det fungerar, vänder hon sig till universitetshälsan eller psykiatrin.

Om det blir henne övermäktigt blir hon istället Passiva Tania, hon som flyr. Ligger på sängen eller sitter på kafé och dagdrömmer. Kanske ska hon bli modell, söka till Idol, eller arbeta mot aids i Afrika.

Konstruktiva Jonas kavlar upp ärmarna och hittar lösningar. ”Man kan inte bara sitta hemma och deppa bara för att livet är lite osäkert.” Han gör en plan, och han genomför den.

Passiva Jonas drar sig tillbaka till en värld han vet att han kan kontrollera, sitt rum, sin dator, och i någon av sina spelfigurer på nätet, sin avatar.

Men alla är de egentligen på väg mot framtiden, det kan ”köra lite fram och tillbaka”, som Gunnel Jacobsson säger, pendla mellan ytterligheter, men innerst inne trodde alla de kvartslivare hon intervjuade ändå på framtiden. Och när hon träffade dem tre år senare hade alla, även de som hon själv var lite orolig för, ordnat upp tillvaron.

Det är inte ovanligt att både de unga själva och deras lärare och föräldrar misstolkar kvartslivskrisen och tror att det är en dep­ression, säger Gunnel Jacobsson. Och söker de sig till psykiatrin så är risken stor att de får sin felbedömning bekräftad. I psykiatrin är det svårt att få hjälp om man inte har en diagnos. Och ­diagnosen depression behandlar man med mediciner, och därför, tror Gunnel Jacobsson, äter många unga idag piller mot helt normala, om än tunga livsprob­lem.

”Utvecklingsdeppighet”, ska lösas på andra sätt, till exempel med hjälp av psykoterapisamtal.

Men är kvartslivskrisen alltid ofarlig, eller till och med nödvändig och bra?

–Snarare ofrånkomlig, och att klara av livskriser är också ett sätt att växa. Men det är viktigt att unga vuxna som vänder sig till vuxenvärlden får hjälp utan att behövas stämplas med en psykiat­risk diagnos.

Statistiken talar sitt eget språk, självmorden är fortfarande många i den här åldersgruppen.

Gunnel Jacobsson tycker det är angeläget att särskilt fortsätta att utforska unga mäns förhållningssätt i kris. De söker fortfarande inte hjälp i samma utstärckning som kvinnorna och hon misstänker att det inte alltid är övermod som gör att de är överrepresenterade i olycksfallsstatistiken.

Tror du att en av orsakerna till kvartslivskrisen är att 80-talisterna är den första curlade ­generationen? Att föräldrarna genom att vara överbeskyddande har skapat osäkra unga människor som inte vet hur man löser problem?

–Nej, det tror jag faktiskt inte, det är den omnipotenta delen i oss föräldrar som vill tro det. Vi vill gärna ha den betydelsen, vi vill ha makten att göra våra barn lyckliga. Det kan vi inte, livet går sina egna vägar.