Livet i grottan aldrig ensamt

–I naturen är jag trygg. Fick jag inte dra mig tillbaka och vara ensam minst hälften av min vakna tid så skulle jag bli galen.

Nere i en slänt bland vildvuxna bigarråträd, rönnar, hallonbuskar och snår har Maninna Råland sitt sommarviste. Maninna betyder kvinna och hon bor i en grotta på Gotland. Men bara under det varma halvåret. Vintern tillbringar hon, som många andra, i hus med dusch, tvättmaskin, bredband och kaffebryggare.

Det är här hon hör hemma, säger hon även om hon har ett hem till i Uppland. Maninna Råland förklarar sitt avskildhetsbehov med sitt ”känsliga psyke”.

–Jag var väldigt verbal och extremt annorlunda jämfört med mina jämnåriga. Jag kände mig som en importerad utomjording. Redan i mellanstadiet började jag intressera mig för medicinhistoria och psykologi och tillbringade varje ledig stund med djur och natur.

Så småningom fick Maninna Råland bukt med sin ensamhet och började se den, liksom skogen och djuren, som en överlevnadsstrategi i stället för ett nödvändigt ont.

–Jag kan inte slappna av till hundra procent med människor i min närhet. Jag känner mig aldrig ensam i grottan. I sta’n däremot, bland alla människor, känner jag mig alltid ensam.

För Maninna Råland är det inte något äventyr eller konstigt att leva med och av naturen under flera månader per år. Det är snarare samvaro med andra människor som hon ser som äventyrligt. Några år innan hon fann grottan bodde hon i ett träd.

–Jag är ett flyktdjur som blir väldigt lugn av träd och sten, vatten och berg. Jag har klarat mig bra så länge jag inte gett mig in i kärleksrelationer. Då väcks ett svart hål av längtan efter kärlek och närhet som gör mig så oerhört sårbar. Jag möter hellre döden än förlorar en kärlek.

–Men i något socialt mönster har jag aldrig riktigt passat in, jag kom sent i livet in i ett socialt sammanhang och fick så att säga plugga in mina sociala färdigheter som vuxen. På så sätt lärde jag mig att bli en social kameleont. Det har gett mig förmånen att kunna föra mig i allt från slott till koja, säger Maninna Råland.

Landskapet utanför grottan liknar ett slags Legoland, om man kan föreställa sig ett sådant utan människor och hus. Almar och lönnar i miniatyr, granar som rinner ut över marken med overkligt mjuka barr, smultron och väderbitna fjäll-lika krumma tallar och björkar. En bit bort finns en naturlig dusch – ett litet vattenfall och bakom ett stenröse även en sötvattenkälla att ösa ur. Allt som är nödvändigt för ett grottliv bara ett stenkast bort. Maninna sjunker ner på den fluffiga luftmadrassen som är täckt med djurfällar och filtar. Hon knaprar nötter och berättar om en råttfamilj som då och då brukar välja grottan till sin boning.

–Jag tror de gillade oljeljusen där nere. Det kan komma några riktigt feta grottspindlar också.

Hon pekar ner mot den djupare, skymda delen av grottrummet. Här är för det mesta omkring sjutton grader, perfekt sovklimat enligt Maninna.

Hon har en ryggskada som gör att hon ofta tänker att mycket i livet redan är för sent, att många saker kommer att gå henne förbi och att varje sommar kan vara den sista rörliga. Vissa dagar är hon helt säng/hängmatteliggande. Morgontimmarna, där i hängmattehörnan bakom grottmynningen, går i dag åt till att lägga ett omsorgsfullt lager make up.

–Jag går hellre naken på Stureplan än osminkad. Det är klart att jag inte bryr mig lika mycket när jag är ensam här, men ändå. Det är viktigt för mig. Jag har inte världens bästa självförtroende och skulle verkligen önska att jag tyckte jag dög som jag är. Men jag känner mig vacker bara när vinden ser mig.

Sminkväskan buktar ut av olika krämer, penslar, skuggor och pennor. Hon smörjer, gnuggar och borstar omsorgsfullt.

–Jag går aldrig ut bland folk utan smink. Vänta bara tills du blir över 40 då kommer rynkorna. Det gjorde de på mig över en dag. Det är fruktansvärt!

Maninna Råland har under sitt 44-åriga liv bockat av den ena livsformen efter den andra. Hon har tre barn, det första födde hon när hon var 19 år och sedan dess har hon testat på allt, från att vara lyxhustru, religiös hemmafru, skeppare och rocksångerska till det hon kallar för Svenssonliv.

–I unga tonår hängde jag med riktiga hippies och haschdimmorna låg tunga. Det här var långt före larmrapporternas tid, berättar Maninna.

Det dröjde inte länge innan hon bestämde sig för att byta livsstil. Maninna blev helnykterist och engagerad i IOGT-rörelsen. En man kom in i hennes liv och Bibeln.

Politiken fanns inom familjen, Maninna Rålands far var nämligen aktiv i Ny Demokrati och där såg hon också sin chans att komma in. Hennes huvudsakliga drivkraft var att verka för en utveckling av psykvården som hon ansåg var otillräcklig.

–Flocklivet och grupptrycket inom det politiska livet blev en chock för en eremit som jag. Jag var vansinnigt upprörd över Ian Wachtmeisters manipulativa ledarsätt. Men på deras årskonferens fick jag en chans. Jag, som trodde jag skulle bli utbuad, fick på skakiga ben stående ovationer och en plats i styrelsen. Det var smickrande men skrämmande. Människor blir verkligen helt förblindade av en stark ledarfigur, det är det som är så läskigt.

Politikerkarriären blev inte heller långvarig. Maninna Råland ledsnade snabbt på byråkrati och det hon kallar för hyckleriet inom politiken. Hon drog sig tillbaka, utbildade sig till trädgårdstekniker, tog en yrkesskepparexamen och startade ett partycoverband som började turnera flitigt.

Hela tiden, sedan de tidiga ungdomsåren har hon haft ett visst intresse för sökandet efter en mening och eventuellt en gud. Buddhismen, Jehovas vittnen och en rad alternativa andliga former har hon provat på. I dag tillhör hon inte något samfund, det är i ensamheten Maninna funnit sin rot.

Men att som trebarnsmor välja att skärma av sig från det vardagliga livet flera månader per år, är det inte svårt? Ser hon ingen risk i att bli idiotförklarad av andra? Eremitiska män har oftare skildrats än eremitiska kvinnor och att dessutom vara mamma och med en vilja att isolera sig, kanske upprör en och annan konservativ?

–Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker. Mina barn är stora nu så jag tror de klarar sig utan mamma ett tag. Jag älskar dem över allt annat och de verkar för det mesta respektera mig som jag är. Helst skulle jag vilja leva mitt ensamma rofyllda grottliv ännu mer än jag gör idag. Jag har svårt att ge av mig själv och sprida kärlek om jag inte får dra mig undan och samla kraft.

Mobilen ringer. Det är hennes dotter som undrar hur läget är.

Elden brinner ut i eldstaden, som är placerad vid den ena grottväggen där naturen själv hjälpt till att skapa en naturlig skorsten i grottans tak.

–En viss doft är det. Jag känner mig så trygg i den här miljön. Det driv den skapar i mig är det vilda. Jag och känner mig som ett skogsdjur. Separerad från alla andra. Så jäkla udda. Kommunikationen med djur är något helt annat än med människor. En finstilt ärlig och oförställd våglängd som jag föredrar om jag får välja. Älgarna och rådjuren där hemma i min barndoms skogar var inte särskilt skygga för mig. Jag såg dem som mina vänner.

Under de soliga varma julidagarna går Maninna helst naken. Hon solbadar vid stranden en bit nedanför grottan och duschar i miniatyrvattenfallet vid slänten. Då och då stöter hon på kaniner som skuttar förbi så att det rasslar i skyddsanordningen.

En naken kvinna i en grotta belägen mellan en öde strand och ett så gott som öde område intill en brant. Är det inte ett lite väl avancerat experiment?

–Nej, jag är aldrig rädd här. Det är nog snarare så att folk är rädda för mig. En underlig kufkvinna i en grotta , säger hon med ett skratt. En gång har jag varit tvungen att ta till spjutet. Det var när två proffssmygare var här i fjol och försökt tränga sig på, men jag hade gillrat en fälla med fiskelinor och konservburkar så att jag skulle höra när någon var i närheten. Så de ramlade in i presenningen.

Hon skrattar.

–Jag flög i och för sig upp med järnspettet i högsta hugg och kurade ihop sig i ett hörn av grottan. Men jag vägrar vara rädd. Det här är mitt Nirvana och ingen ska få skrämma mig härifrån. Jag är annorlunda, så har det alltid varit. Men det här är mitt liv så som jag älskar det.