För tio år sedan bestämde sig Ulrika Kilander för att pröva Buddhas väg. Hon gillar inte ordet ”tro” för att beskriva förhållandet till sin religion, utan pratar hellre om buddhistisk filosofi och utövning.

–Även icke-religiösa har ju en tro. Som buddhist står man med båda fötterna på jorden. Buddhismen är väldigt praktisk, säger hon.

35-åriga Ulrika Kilander bor i Stockholm och arbetar just nu som lärare i svenska för invandrare. För tio år sedan tog hon kontakt med buddhistcentret Karma Shedrup Dargye Ling i Mälarhöjden. Det faluröda trähuset, där lamor undervisat i Buddhas lära sedan mitten av 1970-talet, ligger insprängt mellan idylliska villor med julstjärnor i fönstren och ljusslingor i äppelträden.

–Jag hade varit här på studiebesök många år tidigare med min gymnasieklass. Vi fick träffa en lama och jag minns att det var så härligt att han tog våra frågor kring livet på så stort allvar. Hans svar stämde dessutom med vad jag trodde. Det var ett klockrent möte, säger hon leende.

Vi slår oss ner på varsin röd sidenkudde inne i centrets tempel- eller meditationsrum. På golvet ligger orientaliska mattor och i taket hänger vackert broderade tibetanska bonader. Ena väggen är täckt av ett stort glasskåp med mängder av guldglänsande buddhastatyer. På altaret framför står tända ljus som fladdrar i draget.

–När jag i 26-årsåldern sökte mig hit igen, kände jag ingen som utövade buddhism. Det var heller inget som jag pratade särskilt mycket om med andra. Många är rädda för andlighet och det måste man respektera. Buddhismen är inget man prackar på folk, säger Ulrika Kilander, som fortfarande sällan skyltar med att hon är buddhist och till exempel bär sitt radband, eller ”mala”, väl dolt under tröjan.

Ulrika är inte uppvuxen i något religiöst hem, men så länge hon kan minnas har hon trott på reinkarnation, återfödelse. Kretsloppstanken – att vi efter döden föds igen som nya varelser – har alltid känts naturlig.

–Jag tänkte så redan som barn. Säkert har det bidragit till att jag senare i livet intresserat mig för buddhismen.

På buddhistcentret började Ulrika lära sig meditera. Hon fick också undervisning i buddhismens grunder.

Inom den tibetanska buddhismen, som Ulrika tillhör, är förhållandet mellan lärare och elev väldigt viktigt. Buddhismen bygger visserligen på självständigt tänkande, men helt utan vägledning går man vilse. ”Det är inte lätt” upprepar Ulrika med en lätt suck flera gånger under intervjun. Under flera år har hon därför fått regelbunden undervisning av olika lamor. Successivt har förtroendet för buddhismen växt fram.

–Men även om laman är högt andligt utvecklad, så innebär det inte att jag som elev blint ska tro på allt han säger. Det vore katastrof. Efter undervisningen går jag hem och reflekterar över det som sagts och sedan kommer jag tillbaka med fler frågor, säger Ulrika, som även studerar tibetanska för att kunna läsa buddhistiska texter och kommunicera bättre med tibetanska lamor.

Under några år bodde hon på buddhistcentret för att hjälpa till med det praktiska arbetet och få stöd i sitt utövande. Nu har hon flyttat till en egen lägenhet några tunnelbanestationer bort, men fortfarande kommer hon hit någon gång i veckan, bland annat för att delta i ”puja”, ett slags andakt med recitation av buddhistiska texter och gemensam meditation.

–Många tror att meditation är en form av avslappning, men inom buddhismen mediterar man för att lära känna sinnet. Det är själva poängen. Sedan kan en bieffekt vara att man också blir lugn, säger Ulrika.

Att lära känna sinnet kan till exempel innebära att man försöker iaktta hur tankar uppstår och försvinner i ens medvetande. Eller att man blir uppmärksam på hur negativa känslor skapas. Syftet är att bryta invanda föreställningar om sig själv och världen och försöka förstå sinnets ”sanna natur”.

Ulrika mediterar varje dag. Ofta inleder hon med att tända ljus och be för att hon och alla andra levande varelser ska bli upplysta. Hur länge hon mediterar beror på hur hennes övriga liv ser ut. Det gäller att hitta en rytm som passar en själv – samtidigt som regelbundenhet är viktigt.

–Det buddhistiska utövandet förutsätter mycket disciplin. Det finns förstås dagar då jag är trött och hängig, men då mediterar jag trött och hängig. Man får inte låta yttre omständigheter styra.

I början kunde tankarna ”rusa genom huvudet i 120” och det var svårt att behålla koncentrationen längre stunder. Nu har Ulrika dock tränat upp den förmågan. Sinnesnärvaron som hon upplever under meditationen spiller även över på vardagshändelser.

–Jag har temperament, men numera märker jag tidigare att jag håller på att bli arg och kan då lättare avstyra ilskan innan den blossar upp.

En annan viktig del av det buddhistiska utövandet handlar om att leva ett osjälviskt och etiskt liv utifrån Buddhas lära. I samband med att Ulrika blev buddhist deltog hon i en ceremoni där hon avgav flera löften.

Ett av dessa handlade om att inte döda eller skada andra. Det kan kanske låta enkelt, men det är inte bara mänskligt liv som ska värnas utan alla levande varelsers. Om Ulrika till exempel går i skogen försöker hon vara uppmärksam så att hon inte kliver rakt på en myrstig. Och om en blodtörstig mygga slår sig ner på hennes arm, undviker hon att slå till den.

–Det händer att andra människor skrattar åt det, vilket gör mig upprörd. Problemet är inte att de skrattar åt mig, utan att de inte respekterar andra varelser med andra förutsättningar än vi. Det upplever jag som djupt tragiskt.

Men om du råkar döda en mygga av misstag?

–Det händer förstås ibland och det gör mig ledsen. Inom buddhismen använder vi inte ordet synd, men jag känner dåligt samvete. Jag försöker då bli medveten om vad jag gjort så att jag kan försöka undvika att göra samma sak igen, säger Ulrika, som liksom många buddhister är vegetarian.

Hennes löfte att inte skada andra innefattar inte bara fysiskt våld, utan också psykiskt. Om några i hennes omgivning talar illa om en frånvarande person, försöker Ulrika undvika att dras in i diskussionen. Hon försöker också låta bli att medvetet såra andra människor.

–Jag har ett oerhört stöd av buddhismen i olika vardagssituationer. Däremot försöker jag låta bli att kritisera andra för deras handlande. Dels är det inte så trevligt för dem, dels blir man inte så populär själv…

Men finns det inte en risk att man som buddhist börjar se sig själv som moraliskt överlägsen sina icke-buddhistiska medmänniskor?

–Jag är verkligen ingen supermänniska, utan gör också fel hela tiden. Det är så lätt att kritisera andra, men tittar man sig själv tillräckligt djupt i spegeln så tystnar ofta kritiken.

–Och att tro att det bara är buddhister som lever rätt är högmod. Det finns människor som är ateister, men som ändå lever enligt buddhistisk livsfilosofi. Jag har till exempel inga krav på att min livspartner ska vara buddhist, säger Ulrika.

Vad händer då om man bryter mot de löften man avgett och gör sig skyldig till oetiskt handlande? Inom buddhismen finns ingen allsmäktig Gud som kan straffa människor om de gjort fel. Där–emot straffar de sig själva genom att göda sin dåliga karma.

Karma kan beskrivas som summan av de goda respektive onda handlingar som man utför under ett liv. Och det är ens samlade karma från många tidigare liv som avgör vad man kommer att återfödas till i nästa reinkarnation. Med andra ord: Som man sår får man skörda…

–Lagen om karma, det vill säga att man faktiskt får ta konsekvenserna av sitt handlande, är en ganska tuff idé. Den ovisshet som det innebär att inte veta vad som väntar en i nästa liv kan vara jobbig att bära, säger Ulrika.

Samtidigt innebär tanken på återfödelse inte bara ett hot, utan också en tillförsikt. Ulrika är ju övertygad om att livet inte tar slut i och med döden, utan att medvetandet lever vidare.

–Men eftersom man inte vet vilka förutsättningar man får i nästa reinkarnation gäller det att hinna utföra så många positiva handlingar som möjligt medan man kan. Jag skulle kanske inte säga att det är stressande, men det gäller att skynda på lite.

De goda gärningarna går ut på att ge av sig själv på olika sätt. För Ulrika kan det handla om att skänka pengar till Rädda Barnen, upplåta sin tid åt någon som behöver prata, hjälpa en äldre granne…

–Man måste förstås sätta upp realistiska mål för sina goda gärningar. Annars bränner man till slut ut sig. Samtidigt tror jag att människor ofta kan ge lite mer än de gör – och då inkluderar jag mig själv, säger Ulrika.