– Det tråkiga med att bli gammal är att folk försvinner. Till slut är man sist kvar. Och jag tycker inte om att musiksmaken har förändrats så. På radion är det bara dang-dang-musik, aldrig dragspel eller något från swingepoken, säger Einar Johnsson som är 83 år gammal.
Einar Johnsson, 83 år. Född den 4 januari 1923 i Lidköping. Bor på Södermalm, Stockholm.
- Jag vet inte hur det är att åldras. Ibland händer det, när jag åker buss, att ungdomar reser sig och frågar om jag vill sitta. Det är en egendomlig upplevelse, kanske beror det på hårfärgen. Men man känner sig billig.
Einar har lite svårt för sin ålder.
- Jag känner mig inte som 83, jag vet inte hur man ska känna sig då. Jag märker i och för sig att jag får ta det lite lugnare. Jag har de vanliga krämporna och fick en liten hjärtinfarkt för några år sedan, men det var inte så farligt.
- Mentalt känner jag mig inte gammal. Jag tror att jag har lite svårt för andra, de hänger inte med i mina tankegångar. Men så har det alltid varit. Jag känner mig fortfarande som 25, fast jag går lite saktare. Inte saktare än andra människor, men jag har fått dra ner på mitt eget tempo. Och så är det tyngre att bära hem maten från affären nu än tidigare, konstaterar han.
Något som förändras med åren är kärleken, tycker Einar
Johnsson.
- Den är inte sådär våldsamt stark som när man var ung. Jag och min hustru känner stor sympati, vi är rädda om varandra och vill hjälpa varandra. Vi somnar alltid hand i hand.
Einar var barn på 1920-talet.
- Hemma hade vi aldrig något överflöd, men det fanns alltid mat. Pappa hade turen att ha arbete hela tiden och mamma med, hon sydde pälsar och uniformer. I skolan fanns flera barn som hade det sämre, så kallade medellösa barn. De kunde få gröt till lunch på skolans bekostnad.
Efter folkskolan gick Einar Johnsson en verkstadsskola och fick senare jobb på SAS i Bromma.
- Livet har varit orättvist, säger han med överraskande kraft.
- En arbetare var inte värd något på den tiden. Om man visade sig duktig fick man inget för det. Jag kom ofta med förslag och gjorde uppfinningar när jag var på SAS, men det uppskattades inte. Varken av LO eller ledningen.
- Jag kände mig alltid annorlunda så jag gick till en psykolog som gjorde ett intelligenstest och sa: ”Du ska inte stå på verkstadsgolvet, du
ska gå på universitet”.
Då började Einar Johnsson på Visingsö folkhögskola och gick sedan gymnasiet. Han fick bra betyg och hamnade sedermera hos polisen, på spaningsroteln.
- Utbildningen var den bästa tiden i mitt liv. Tänk att alltid få svar på dina frågor. Einar Johnsson och hustrun lever stillsamt i den lilla lägenheten på Ringvägen. Einar läser mycket, det har han gjort hela livet. Agatha Christie, Stieg Trenter och arbetarförfattarna.
- Och den här är fin, Gullbergs Ensamstående bildad herre.
- Jag ser framemot nästa utlandsresa. Vi åker till Medelhavet eller Kanarieöarna två, tre gånger per år. Allt är mycket lättare och friare där.
Paret har inga biologiska barn, men ett lånebarn som Einar säger, en adoptivdotter.
- Genom henne har vi barnbarn och barnbarnsbarn. Men de bor alla söderut, så vi träffas inte så ofta. Jag har inga vänner utan umgås mest med min frus släktingar.
Einar är inte rädd för döden.
- Den är något oundvikligt som drabbar alla, men helst vill man ju sluta utan plågor. Man tänker att döden ligger närmare till nu och undrar när den ska inträffa. Jag är redan över 80, många har stupat långt mycket tidigare.
