– Jag frågade aldrig Madeleine vad hon ville att vi skulle göra med bloggen. Inte heller Facebook-kontot, eller hennes Hotmail. Eller hennes MSN. Därför känner jag mig lite osäker på hur vi ska göra. Och vad vi har rätt att göra. Jag känner inte till vad juridiken säger.

Anne Murberger är mamma till Madeleine Deckert, som inte finns längre. Hon dog tjugo år gammal i en cancersjukdom i september 2008. När Madeleine blev sjuk startade hon en blogg om sin kamp mot cancern, den jävla idioten, som hon kallade den.

– Bloggandet var jätteviktigt för Madeleine, säger Anne. Hon fick direkt en sådan respons. Andra sjuka hörde av sig men även många andra. Det var en sådan tröst för Madde att känna att hon inte var ensam. Att det fanns andra som också kämpade. Sen var hon så otroligt positiv på sin blogg, och det kanske var en bra terapi för henne själv.

Efter Madeleines död orkade inte Anne ta tag i hennes spår på nätet. Hon vet att det finns ett Hotmailkonto, ett på Facebook och dessutom bloggen och andra spår.

– Madde kanske ville att bloggen skulle finnas kvar. Eller också inte. Just nu får den bara vara. Och jag vet att många läser den ännu. De skriver till mig och berättar, säger Anne, som själv började skriva på en blogg samtidigt som Madde.

De andra kontona vill Anne så småningom stänga. Det känns konstigt att det kanske finns en massa mejl på Hotmailen, som kommit efter Maddes död, tycker hon. Men hon har inga lösenord. Och hur fungerar det då? Vem har rättigheterna till Maddes konton? Anne säger dämpat att hon inte fixar att ta tag i det just nu. Det känns för privat.

Hon vet däremot att det går att spärra en blogg, så att ingen kan skriva fler inlägg på den. Maddes blogg är spärrad nu tills vidare men det går att kommentera på den.

– Jag har gått in på Maddes blogg för skriva om insamlingen till barncancerfonden och lite annat som kändes nödvändigt säger Anne. Numera skriver jag bara i min egen blogg. Däremot går jag in på Maddes blogg ibland och skriver en hälsning till henne. Det låter kanske konstigt men det gör jag faktiskt. Det kanske blir en minnessida men det får vi ta ställning till i familjen först.

Anne berättar om sjukdomstiden när hon och Madde, och Maddes pojkvän David, alla tre började skriva på varsin blogg. Från början ville inte Madde att de skulle läsa varandras bloggar.

– Men det gick inte så bra, ler Anne. En kväll när vi började prata om det började vi fnissa och bekände att vi läst varandras bloggar. Från början till slut. Därför känner jag mig nära henne på bloggen.

Anne kommer tillbaka till att hon känner sig helt okunnig om vad som egentligen gäller för att hantera någons konton på nätet.

– Jag ställde inga frågor om detta till begravningsfirman, och de frågade inte heller mig. Kanske har de inte kommit i kontakt med det tillräckligt ofta, funderar Anne. Men det borde ju finnas numera. Särskilt när ungdomar går bort. De lever ju på nätet.

För egen del har Anne tänkt på att skriva ner sina önskningar i det så kallade Vita Arkivet, på Fonus. Det finns så många saker att ta hänsyn till, som kan verka små när allt är bra, men som vid dödsfall blir svårare. Ska till exempel en blogg vara kvar?

– Tja, hade Madde skrivit en bok hade ju den funnits kvar. Givetvis är inte en blogg en bok, men det är ett nutidsdokument, en sorts bok i dagboksform. Varför ska den raderas bara för att hon inte finns längre?

Hon funderar lite till, och säger att det kanske ändå är bäst att säga hur man vill ha det. Till familjen, så de slipper fundera.

– Men man kan ju inte fråga en tonåring som är ung och frisk hur de vill ha det med sina konton. Det vore ju inte klokt, säger Anne med eftertryck. Att de ska dö finns inte på kartan i den åldern. Och inte vill de lämna ut sina lösenord heller. Särskilt inte till mamma och pappa. Därför blir det mycket att ta i den dag en ungdom dör. Eller vi äldre för den delen. Det är många äldre som också har konton på nätet.

Eftertänksamt säger Anne att hon önskar att hon talat med Madde lite mer om det här. Men det blev inte sagt.