Några tv-bilder från den första tiden efter flodvågskatastrofen i Sydostasien har etsat sig fast i minnet: Ett litet barn springer fram till sin mamma som sitter utmattad och tung i en trappa. Barnet pussar sin mamma, hon pussar tillbaka. Sen faller mammans trötta huvud ned igen tills barnet är tillbaka och lyfter upp det och pussar henne ännu en gång.
Vilka de är och exakt vad de har varit med om vet vi inte, men barnets vilja att stötta sin sorgsna mamma går det inte att ta miste på. Barn är mycket lyhörda för hur deras föräldrar mår. De är beredda att gå långt för att hjälpa sin mamma och pappa om de är ledsna. Men i längden är det inte bra om barn och föräldrar får ombytta roller.
- Till och med 3-åringar försöker ta mycket ansvar för att familjen ska återfå balansen. Föräldrar och andra vuxna som finns kvar måste få hjälp att orka återta vuxenansvaret och låta barnen slippa det, förklarar barnpsykologen och psykoterapeuten Elisabeth Cleve som har lång erfarenhet av att hjälpa barn och ungdomar i kris i sitt arbete på Ericastiftelsen i Stockholm.
Barn kan rusa fram i sin utveckling för att hålla skräcken borta och för att försöka återställa kompetensen inom familjen. När mamma inte längre kan göra saker känner även en liten unge att den måste ta över.

Liksom 2,5-årige Victor i Elisabeth Cleves bok En stor och en liten är borta (Wahlström & Widstrands förlag), som förlorade sin mamma och lillebror i en bilolycka, blir en del barn överduktiga när det inträffar en katastrof i deras liv. Lille Victor kom till Elisabeth Cleve på Ericastiftelsen när personer i omgivningen påpekat för den lika chockade pappan att hans son behövde hjälp. Pojken grät inte, han frågade inte efter sin döda mamma eller lillebror. Efter olyckan hade han gått på högvarv och blivit allt ”gladare”. I själva verket befann han sig i ett chockartat kaostillstånd. Boken är en berättelse inifrån barnpsykologens rum. Läsaren får lära känna Victor som via leken i kristerapin blir följd och förd genom sin stora sorg till en ljusare framtid.
- I krisbehandlingen vill man undanröja hinder för den framtida utvecklingen. På kort sikt handlar det om att ge barnet uttrycksmöjligheter. Vi vuxna kan prata och berätta igen och igen om det vi har upplevt. Barnet får möjlighet att uttrycka sig symboliskt i krisbearbetningen genom att rita, måla, bygga med lego eller berätta utifrån böcker, bilder, dockor, djur. Senare kan de sätta ord på det hemska de varit med om, förklarar Elisabeth Cleve.

Det finns många sätt att hjälpa. Den bästa medicinen för ett litet barn i kris är kärleksfull omsorg. Att barn känner att många bryr sig om familjen betyder mycket. Det viktigaste för de drabbade är att komma hem och ordna upp vardagen, att sova och äta. Barn som mår psykiskt dåligt kanske man söker hjälp för längre fram. Det gäller att tänka på sikt. Kristerapi med hela familjen kan behövas. För att ett barn ska kunna ta till sig kristerapin måste resten av tillvaron fungera någorlunda med mat, vila och invanda dagliga aktiviteter. Det är viktigt för att man ska vara säker både på att kunna orka med den och att fullfölja den.
- Man ska dock komma ihåg att de flesta barn inte behöver kristerapi, understryker Elisabeth Cleve.
- Barn reagerar väldigt olika och det kan bland annat bero på tidigare livserfarenheter. Har de varit med om separationer eller olyckor förut kan reaktioner som hör ihop med detta komma i dagen igen.
Om man behöver hjälp i nuläget ska man börja med att kontakta det kriscentrum som finns på många platser i landet. Där kan kompetent personal hjälpa till eller slussa barn och familjer vidare om de behöver ytterligare hjälp.
Alla i en drabbad familjs närhet kan ta kontakt för att ställa frågor om de vill ha råd om hur de kan hjälpa till. Mormor, faster, lärare – man ska inte dra sig för att be om råd och stöd.
– Det barn först och främst behöver är att få ett rikt mått av de vuxnas tid. Tid att lyssna på dem, tid att bara vara nära dem. Det gäller att inte lämna dem. Det är bra om vänner och släktingar kommer hem och hjälper till med det praktiska.
– Många vuxna blir i all välvilja för ivriga att förklara och beskriva. Men det går inte att forcera barns psykologiska återhämtning. Den måste få ta tid då det som har hänt är så överväldigande.

När familj, släkt, vänner och grannar gjort allt de kan för att hjälpa och man märker att barnet inte mår bättre - vad gör man då?
– I nästa stadium, när det har gått en längre tid efter katastrofen, ska man vara uppmärksam på tecken på oläkt sorg, säger Elisabeth Cleve.

Tecken på oläkt sorg hos ett barn kan vara följande:
• Om barnen har slutat leka. Att lusten till lek inte återkommer. Om leken går tillbaka till tidigare utvecklingsnivå, att en 5-åring leker som en 2-åring. Observera att det här handlar om beteenden på sikt. I en första fas är det helt normalt att göra saker på ett annat sätt än man brukar. Var med och iaktta barnen när de leker, var nära dem. Om leken stelnar eller om de leker monotont, till exempel när leken hela tiden handlar om en bilkrasch på exakt samma sätt varje
gång. Bilen kör samma väg fram och tillbaka. Eller att samma båt åker samma sträcka i vattnet när barnet leker. Då kan man ana oråd.

• Om ett barn drar sig undan långa stunder - på dagis, i skolan, på fritids eller hemma.

• Om barnen sitter och stirrar och inte tar för sig något.

• Om barnen är lättirriterade, gråter för ingenting och fastnar i aggressiva eller andra känslomässiga utbrott.

• Om barnet inte vet varför det blev argt just nu. Att de är mycket föränderliga tillhör chockstadiet.

• Om barnet försjunker i sig självt, inte vill träffa andra barn, inte gör någonting av egen vilja. Det kan vara tecken på depression.

•Om man absolut inte märker någon skillnad alls på barnen före och efter en omvälvande händelse så bör man också reagera.

Små barn är ledsna så länge de orkar, sedan måste de leka och ha roligt också, trots allt. I skolan eller på dagis kanske barnet verkar vara precis som vanligt.
– Det kan finnas ett stort behov hos barnet att det ska vara så. Skolan kan vara den oas där livet fortsätter precis som förut.
Som sagt, ovanstående är symptom som man ska vara uppmärksam på efter en längre period.
I nuläget har det gått så pass kort tid efter katastrofen att tillvaron är helt upp och nervänd för alla drabbade. Det är helt i sin ordning att reagera starkt, men om problemen kvarstår, kan det vara aktuellt att kontakta barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Elisabeth Cleve önskar att politikerna inser behovet av extra stöd till barnpsykiatrin i det här läget.
– Det kommer att vara många barn och ungdomar som behöver hjälp på lång sikt, en del under flera år. Då måste vi ha resurser att ta emot dem.
Det är en lång väg att gå för barnen som drabbats av flodvågens härjningar i Sydostasien. Men barnpsykologen vet att det finns ljus i den långa mörka tunneln.
– Om man som jag arbetar med barn i kris så vet man att det går att komma igenom mörkret. Jag har träffat så många som varit med om traumatiska saker och sett dem möta en ny bra framtid. Om man vet att det är så kan man förmedla hopp till barnen och det vill man göra i all krisbehandling. Det blir en annan framtid om man har förlorat en eller två föräldrar, men det finns ljus i den också.