Det här är barn som inte får den hjälp de behöver. De avfärdas ofta som stökiga eller skickas till neuropsykologisk utredning. Det allra mest tragiska är att de tappar skolan.

I Marie-Louise Lundbergs soliga samtalsrum bearbetar barn svåra upplevelser genom att leka sig igenom dem. I den terapeutiska sandlådeleken styr de själva över skeendena. De tar kommando över soldater och våldsmän, vapen och granater.

Många av de barn som Marie-Louise Lundberg träffar har själva upplevt krigshändelser, men inte alla. Barn påverkas av föräldrars trauman, även om de själva inte har varit med om det svåra som en gång hände.

Föräldrarna kan ha varit med om krig eller folkmord, utsatts för våldtäkt eller bevittnat anhörigas död. De överför ett tyst arv till sina barn – ett arv som kan ge symptom som liknar posttraumatisk stress även hos barnen.

– Det här är barn som inte får den hjälp de behöver. De avfärdas ofta som stökiga eller skickas till neuropsykologisk utredning. Det allra mest tragiska är att de tappar skolan. Det oroar mig att man inte känner till att det kan vara kopplat till föräldrarnas traumatiska upplevelser, säger Marie-Louise Lundberg som är psykolog och enhetschef för Teamet för krigs- och tortyrskadade inom barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö.

Barn med egna trauman eller trauman i familjen får ofta symptom som påminner om adhd. När Marie-Louise Lundberg är ute och föreläser för lärare i exempelvis stadsdelen Rosengård har hon ställt frågan: Om ett barn är överaktivt, har svårt att koncentrera sig och problem med inlärningen – vad är det då?

Lärarna brukar svara adhd och hävda att mellan 30 och 50 procent av barnen i deras klasser har adhd-liknande symptom. Det är omöjligt, menar Marie-Louise Lundberg, statistiskt sett har 3–5 procent av barnen i varje klass adhd. Men däremot kan det handla om att barnen har posttraumatiskt stressyndrom eller är barn till föräldrar som flytt från ett krigsdrabbat område.

Barn som har varit med om egna svåra upplevelser har oftast allvarligare symptom med mer mardrömmar och flashbacks (intensivt återupplevande). De fungerar sämre i skolan och med kompisar än barn som själva inte drabbats. Men det är svårt nog för andra generationens barn.

– Jag tror att mörkertalet för problem bland andra generationens barn är enormt. Man tänker att de ju är födda i Sverige.

Det är också vanligt att dessa barn känner skuld, att de inte tycker sig ha rätt att känna glädje eller att de är alltför fokuserade på hur föräldrarna mår. En grupp av barn som sällan märks är de duktiga, de som tar hand om sina traumatiserade föräldrar. Barnen är ambitiösa i skolan, men bakom fasaden mår de dåligt. För dem är det en lättnad om familjen kommer i behandling. När barnen märker att föräldrarna får hjälp kan de slappna av och vara barn igen.

Hos Marie-Louise Lundberg och henne kolleger får barn genom samtal eller terapeutisk lek bearbeta sina upplevelser och känslor. Intill sandlådan i hennes rum står ett väl använt skåp med fack fyllda av olika sorters leksaker som barnen kan välja mellan: människofigurer, djur, redskap, byggnader och fordon.

Barnen brukar bygga upp en miljö som påminner om hemtrakterna. Sedan fyller de på med människor och spelar upp händelserna. Genom leken kan de uttrycka saker som är svåra att sätta ord på. Det är helande att få berätta eller visa sin historia och barn har generellt sett bättre läkkött än vuxna.

Det är vanligt att barn får samma psykologiska eller fysiska symptom som sina föräldrar. Barn vars föräldrar har migrän kan exempelvis själva få mycket huvudvärk.

– Barnet identifierar sig så mycket att de tar över symptomen.

Marie-Louise Lundberg har mött barn som tagit över föräldrars mardrömmar och hon känner till fall där barn tagit över föräldrars flashbacks. Inom forskningen vet man inte exakt hur den här överföringen går till. Men det är troligt att barn kan uppfatta och smittas av en förälders känslor även om föräldern inget berättar.

– Det är logiskt att tänka sig att en kvinna som blivit våldtagen och är rädd för män eller för att gå ut, kan överföra rädslan på sina barn.

Barn kan må dåligt av att föräldrar berättar om otäcka upplevelser så levande, att berättelsen i sig skadar barnet och dyker upp i mardrömmar. Föräldrarna kanske sitter vid köksbordet och pratar med vänner och tänker inte på att barnen lyssnar i rummet intill.

– Då brukar öronen blir jättestora. Barn hör allt och är intresserade av vad deras föräldrar varit med om och vad som bekymrar dem.

Marie-Louise Lundberg konstaterar att det finns två ytterlägen: föräldrar som pratar för mycket och föräldrar som inte berättar alls. Om man inte pratar alls kan barnets fantasier om det som hänt bli värre än verkligheten. Tystnaden kan också hindra barn från att tillåtas sörja döda familjemedlemmar.

Föräldrars symptom kan kännas otäcka för barn, till exempel om en förälder har stunder av frånvaro då han eller hon inte är kontaktbar.

– Barn blir skrämda när deras föräldrar beter sig konstigt.

Marie-Louise Lundberg minns ett irakiskt syskonpar vars mamma kunde försvinna helt in i sig själv. De berättade att de skulle kunna släppa en bomb intill henne utan att hon märkte det.

Särskilt skrämmande är det om en förälder pratar om att ta sitt liv – ett tungt ansvar att bära för ett barn. Marie-Louise Lundberg berättar om ett par kosovoalbanska pojkar som turades om att vakta balkongdörren för att hindra sin mamma från att hoppa.

Marie-Louise Lundberg säger att det finns en stor okunskap om trauman hos barn. Men också en rädsla att närma sig det smärtsamma som barn kan ha varit med om. Hon kallar det tystnadens konspiration som både samhället och familjer medverkar i, att saker som är svåra och plågsamma tystas ner: ”Om vi bara inte pratar om det så försvinner det nog”.

Marie-Louise Lundberg menar att tystnaden kan bero på en rädsla för att samtal ska riva upp och göra mer skada än nytta. All forskning visar att den rädslan är helt obefogad. Men tystnaden kan också bero på att verkligheten ibland är för jobbig att ta in. Att möta en tonåring som varit på flykt, blivit våldtagen och sett en förälder avrättas – alla orkar inte det.

– Vad vi människor gör mot varandra blir ibland för mycket. Vi säger ”det får inte hända igen”. Men det gör det ju. Vi måste tvinga människor att öppna ögonen för att problemen existerar. Och det går att göra mycket, det är få barn som vi inte kan hjälpa.