Vi kallade det inte för en pilgrimsresa. Vi kallade det för en retreat. Men platsen var ändå pilgrimsmålet framför många andra - Det Heliga Landet. På Saligprisningarnas berg vid Gennesaretsjön skulle vi ge oss chansen att åtminstone göra en inre resa.
Grönskande kullar låg framför oss, en trakt full med historier om var exakt Jesus uträttat under, undervisat och dragit sig undan. Vi vandrade till platsen där Jesus förvandlade två fiskar och fem kornbröd så att det räckte till fem tusen man. Vi besökte Kapernaum där han bodde de tre sista åren av sitt liv. Hela tiden blänkte solen i den stora sjön där Jesus gick på vattnet.
Barndomens bilder från kristendomsundervisningen. Historiens vingslag. Vi varvade kunskapsinhämtandets stimulans med tysta måltider, långsamma promenader och meningsfulla samtal. Medan vi reflekterade över bibliska berättelser gjorde sig det dagspolitiska läget påmint med militärhelikoptrarnas smattrande i himlen.
Men var fanns Upplevelsen? Erfarenheten av det Heliga? Pirret i
hjärtat, det oförklarliga? Jag konstaterade surt att min hjärna stod i vägen. Att mitt intellekt ockuperade alla framkomliga vägar för en djupare känsla på plats. Journalistens skepsis, kanske? Nutidsmänniskans?
Och retreatledaren rådde mig: Erkänn ditt förnuft, det är inget fel på att ha det. Men kanske du ska öppna dig för en dimension till? Släpp kontrollen, sa han, gör dig mottaglig.
På något sätt blev jag lugn. Som om bara detta att vara sann mot mig själv innebar en fördjupning. Och sista natten hade jag en dröm med ett så kraftfullt innehåll att jag kände mig knockad hela hemresedagen.
Bara ett par dygn senare skulle jag intervjua Ulrika Kärnborg om pilgrimsvandringar. I hennes bok Stjärnfält läste jag:

”På den heliga platsen finner den moderna människan ändå ingen ro, eftersom förnuftet, eller skepsisen, ligger som en mur mellan henne och den fulla upplevelsen. Förändringen uteblir. Längtan efter den kvarstår.”
Det känns på något sätt trösterikt. Det är ju inget fel i att längtan kvarstår,
tänker jag.