Det handlar mycket om fötter, förstår man. Om svullna fötter. Köttfärsliknande fötter. Blåsförsedda, variga klumpar till fötter. Om blödande skavsår och prinskorvliknande tår. Och om ritualer vareviga morgon: Ta bort rester av plåster och gasväv, pudra med talk, sätta dit nya plåster, linda och tejpa Men sedan, förklarar Ulrika Kärnborg i sin bok, är man redo - ”med vadmuskler som skälver som darrålar ”Varför gjorde hon det? Varför gav sig Ulrika Kärnborg, kulturskribent på Dagens Nyheter, ut på pilgrimsfärd i fem hela veckor? Flyget tog henne och maken Magnus Bergström till Biarritz, men sedan var det fotvandring som gällde - två mil om dagen. Sammanlagt 600 kilometer. Från St Jean-Pied-du-Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Det vill säga samma mål för vandringen som för den Heliga Birgitta och hundratusentals pilgrimer före dem.

Ja, varför? Ulrika Kärnborg ger inget entydigt svar själv, varken i boken Stjärnfältet som kom ut i höstas (Bonnier Essä 2003) eller under vårt samtal på ett stillsamt konditori mitt i Stockholms asfaltsöken. Men visst sammanföll vandringen med en tid i livet när hon ville förändras - sätta punkt och börja om. Och visst kände hon ett behov av att få vara riktigt konkret i förhållande till en plats:

- Med datoriseringen har den imaginära världen tagit över och gjort oss till nätnomader, där platslösheten blir det viktiga, säger Ulrika Kärnborg och tillägger:

- Jag tror inte det är bra för människan. Inte för mig i alla fall. Dessutom var hon nyfiken på det här med pilgrimsvandringar. ”Som religiös rit och andlig botgöring förekommer de i alla kulturer och religioner”, skriver hon i boken. De verkar fylla ett mänskligt behov, konstaterar hon över tekoppen på konditoriet. Så för Ulrika Kärnborg handlar det också om att skriva in sig i en tradition:

>- 100 000-tals människor har gått precis de här stegen, de har knäböjt vid samma platser, tvättat sig i samma vattendrag, rastat och köpt bröd på samma ställen - och alla i ett bestämt syfte. Att komma fram till Santiago de Compostela. Där finns aposteln Jakobs grav och vallfärderna dit tog fart under 900-talet - kanske för att vägarna till Rom och Jerusalem, den tidens vanligaste pilgrimsmål, var stängda. Santiago de Compostela blev så populärt under 1100-talet att en munk gav ut en hel guidebok om vägarna dit.

Därmed inleddes pilgrimsvandringarnas</b> glansperiod som pågick fram till renässansen. Under dessa 500 år ändrade de karaktär, från att bara ha gällt speciellt utvalda till att bli en folkrörelse. Ulrika Kärnborg kallar dem för ett slags tidig turism, där inte minst kvinnor fick en möjlighet att ge sig ut i världen. Medeltidens pilgrimer gick dagsetapper på fyra mil och som mest kunde ett par tusen människor passera varje dag. De vandrade av katolsk plikt, för botgöring eller var utsända för bestraffning.<br />I dag definierar forskarna de moderna pilgrimerna som antingen frisksportare, kulturhistoriskt intresserade eller religiöst motiverade, läs: andliga sökare. <br />När Ulrika Kärnborg gav sig ut på pilgrimsfärd med sin man hörde hon hemma i alla dessa grupper, kände hon. Ändå var pilgrimerna runt omkring dem ”en sort vi aldrig sett förut, moderna flagellanter, europeiska ruggugglor som hade kastat all rationalitet över bord och givit sig av på den långa, förhoppningsvis oförutsägbara, väg som kanske skulle leda dem till Santiago de Compostela.”

Där gick de bland folk med grova vandringskängor, underliga huvudbonader, vandringsstavar och knäppta händer. Gick och gick och gick. Hörde dem brista ut i hymner. Slog möjligen följe en bit. Sov på enkla härbärgen. Någon ägnade sig åt ett problem hemma, en annan gick i två månader för att bearbeta sorgen efter ett förlorat barn, en nybliven änkling vandrade i tomrummet efter sin hustru, någon för att råda bot på sin egen sjukdom.

- Att ge sig ut på pilgrimsfärd är en form av klassisk botgöring. Men det är inte riktigt tillgängligt för en västerlänning, hävdar Ulrika Kärnborg.

På vilket sätt, menar du?

- Den västerländska samtidsmänniskan tror hon ska få något utan att uppoffra sig, utan att behöva göra något själv.</p> <p><b>Men gör vi inte det när vi går i samtalsterapi?

- Nja Tanken med många terapiformer är att man ska genomgå en metamorfos. Men där krävs egentligen en rätt liten egen insats. Man betalar inte med något annat än sina pengar.

Vad betalar man med här?

- Fysiskt lidande. Ansträngningen, isoleringen man upplever.

Och så berättar Ulrika Kärnborg vad som händer under den långa vandringen:

- Det sliter på kroppen och är jäkligt jobbigt rent fysiskt, medger hon. Tidigt fick hon namnet ”Wounded Knee” för att hon slagit upp sin gamla meniskskada. Hon och Magnus gick fel i början, hamnade i ett snöoväder och Ulrika halkade. Men fortsatte att gå

- Det är ungefär lika rastlöst som vid meditation, fast mer utdraget. Man känner irritation, leda, monotoni och brist på stimulans. Man börjar undra varför man går över huvud taget. Det tar två veckor innan man kommer in i det. Men då Ulrika Kärnborg beskriver det som en otrolig harmoni, ett lugn så stort att det blir svårt att bryta vandringen. Jag ville fortsätta, säger hon, för att det var så skönt . Ändå handlar det om materiell uppoffring, rent av askes. Men askesen i sig ger en frihetskänsla, menar Ulrika Kärnborg, genom insikten att det går att överleva utan alla prylar man stressas av i konsumtionssamhället. Här, på vandringen, behöver hon bara sina ben - eller var det fötterna? - och litet mat.

- Annars ska man planera, skaffa bensin, ordna övernattning. Att ge sig ut på vandring i det okända är en enorm frihetskänsla. Att förakta de etablerade samhällena och bejaka en enklare livsstil var också vad tidigare pilgrimer gjort på sina vandringar - förutom tron på att kunna botas från sjukdomar.

Vad är det för botgöring som nutidsmänniskan kan nå genom en pilgrimsvandring?

- Om man har en känsla av att ha gjort fel, kan de lindriga umbärandena faktiskt vara en upplevelse av botgöring. Man sätter sina behov åt sidan, och ägnar sig åt ett viktigare problem.

Den tydligaste drivkraften för henne själv var nog känslan av att vilja förändras, att inte leva likadant som förut. ”Jag gav mig ut för att vara en person som alltmer sällan påminde om det jag hade velat skulle vara jag” skriver hon och tänkte att en pilgrimsvandring skulle kunna vara ett reningsbad, ”en möjlighet att sätta punkt och gå vidare”.

- Så få möjligheter vi har i dag att börja om! konstaterar Ulrika Kärnborg. Allt är inrutat. Vi har få ritualer för att renas, för att dö en symbolisk död och återuppstå som någon annan. Pilgrimsvandringen kunde vara en sådan ritual, tänkte jag. Hon tror bestämt att det krävs vissa former av ritualer för att ha kontakt med ”det andliga”,”Gud” eller ”sig själv”. För västerlänningar är fysisk ansträngning bra - som om vi inte kan försätta oss i de tillstånden annars, misstänker hon.

- Det funkar inte genom att bara sitta. Vi behöver plåga kroppen. Det kan sätta igång mentala processer för att få den där kontakten.

Under den tuffaste sträckan i början blev vandringen ganska dramatisk och Ulrika Kärnborg höll på <br />att tappa orken. I boken berättar hon hur Magnus till slut uppmanar henne: Be till Sankt Jakob.

Vad gjorde att du orkade gå vidare?

- Jag kände något slags tillit till att jag, liksom alla pilgrimer före mig, skulle klara det här. En högre vilja.

Hade du haft en sådan kontakt förr?

- Nej, och det är svårt att prata om Men det var något åt det mystiska hållet.

I boken skriver Ulrika Kärnborg så här: ”Och jag bad och upplevde något som jag inte kan beskriva, hur en vänlig men bestämd hand gav mig en knuff framåt, samtidigt som orkeslösheten rann av mig och hjärnan fylldes av nytt syre.”

- Den stora skillnaden i dag är platsen, säger hon till mig på konditoriet. Vi kan inte längre uppleva platsens magi och platsens betydelse. Därmed kan vi inte konkret uppleva platsens helighet. Orsak? Att särskilt vi nordeuropéer inte kan frigöra oss från ett historiskt betraktelsesätt, förklarar hon. Eller från ett turistiskt, att titta på vackra utsikter. Det ligger som ett raster mot att uppleva en direkt kontakt med historien. För oss kan tiden inte bara upphöra, befarar hon, vi har svårt att låta DÅ bli NU.

- Att vara på en plats där helgon gått och känna hur de går med oss nu - det är en direktkontakt, ett heligt sätt att uppleva. Som att få ett hål mellan sig och himmelriket.

Och då ska man helst komma vandrandes?

- Det är märkligt, säger Ulrika Kärnborg. En så konkret upplevelse av en plats har jag aldrig haft som när jag gått till fots.