Jag är buddhist. Kan jag få hjälpa till och baka bullar här –i alla fall?

Hur många gånger har han inte fått en liknande förfrågan, prästen Olle Carlsson i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm.

Och kanske är den typisk för den aktivitet han sett växa fram de senaste tio åren: Folk kommer med sin andliga längtan, oavsett etikett. De känner sig hemma. Och de har blivit så många som vill hjälpa till att de frivilliga bär hela verksamheten.

Det vill säga lagar luncher, leder AA-grupper och håller i de tre dagliga andakterna. Står i fiket, går i dansgrupp, lär ut qigong.

Och så var det ju samtalsgrupperna, bibelstudiegrupperna och de fullsatta Allhelgonamässorna…

Det som i dag måste betecknas som Allhelgonarörelsen började som en privat liten bönegrupp i Olle Carlssons kök hösten 1996. Fem personer sågs en timme varje vardagsmorgon. Ett drygt år senare flyttade samtalen in i kyrkan – och allt bara exploderade. I höst ska det firas tioårsjubileum och Olle Carlsson kommer ut med en bok om vad som hände: Kristendom för ateister (Viva förlag).

Men det har inte gått smärtfritt. Allhelgonakyrkan utgör också exempel på hur svårt det är för en gräsrotsrörelse att få plats inom en institution. Det tog åtta år innan de som satt på pengarna –kyrkorådet – beviljade ytterligare en prästtjänst.

I souterrängplanet under kyrksalen dukas det fram smörgåsar och kaffe. Några har varit på morgonandakten och stannar till frukost, några frivilliga förbereder lunchen. Hector lagar mexikansk böngryta. Kristina Liedke ställer fram tallrikar och bestick.

–Jag upplevde det som att svenska kyrkan inte behövde människor. Men jag behövs här, säger Kristina Liedke och förklarar att fastän en av de anställda är borta så funkar det, hon är ju här, liksom Lissu, Markus och Gustaf.

–Det är ju tron det handlar om, det är den vi baserar vår gemenskap på. Men vi snackar inte om Jesus hela tiden. Det finns bibelstudiegrupper för det.

När vi sedan äter lunch berättar Anita att hon brukar gå hit istället för till en vanlig lunchrestaurang, här är mycket större gemenskap. Och Johanna som sökt sig till Allhelgonakyrkan i flera år reflekterar:

–Vilka andliga behov det finns när folk känner sig välkomna! Jag hade ingen aning om att det var okej att tro som jag gör. Att folk inte kom hit förr berodde nog knappast på att de saknade andlig längtan.

För tio år sedan satt ett tjugotal besökare i bänkarna under 11-gudstjänsten. Så är det fortfarande. Men klockan 18 på söndagarna är det bäst att komma i god tid för att få plats bland tatuerade killar, högklackade damer, leggingstjejer, tweedkavajmän. Så hälsas man välkommen av Jan, särskilt om man är i Allhelgonakyrkan för första gången. Någon frivillig spelar gitarr och sjunger om ”Kungen av vrede”. Det blir gemensamma Taizésånger och församlingen diskuterar öppet vad kollekten ska gå till. Bryggan, enas man om, föreningen som stöttar barn som har sina föräldrar i fängelse. Lekmän delar ut oblat och nattvardsvin (nej, svartvinbärssaft) vid två stationer framför främsta bänkraden. Många går sedan till altarringen och knäböjer.

–Folk kommer inte hit för andlig konsumtion, och inte bara för att samtala. De längtar efter ett djupt, djupt möte med det gudomliga mysteriet och evangeliet, säger Olle Carlsson som tillsammans med sin samtalsgrupp för tio år sedan ”ville skapa den gudstjänst vi själva ville gå på”.

Allhelgonakyrkan är en gräsrotsrörelse så tillvida att verksamheten aldrig annonserats. Folk hittar hit på hörsägen, för att de själva bara går förbi. De kan ha supit, knarkat, suttit inne – och går till kyrkan tillsammans med professorer, välutbildade och en och annan kändis. Även om Olle Carlsson inte lägger sig i hur man tror eller på vad, är han själv tydligt med sin tro.

–Ja, och då får jag höra att jag är luthersk. Jag älskar att förklara bibelberättelser och vad Jesus sagt. Och så ser jag tron som tillit –låt Guds kärlek förändra dig och ditt liv … Men man behöver ingen trosbekännelse här, däremot acceptera att vi ser saker på olika sätt. Jag får vara i min tro så länge jag respekterar andras.

När han samlade sin bönegrupp hemma i köket 1996 hade Olle Carlsson gått i väggen ett par år tidigare och avslutat ett behandlingsprogram för sitt alkoholmissbruk – men var långt ifrån en hel människa. Den lilla morgonandakten var strukturerad till en timme och bestod av hans improviserade utlägg över något bibelord, vars och ens personliga reflexioner och att de bad tillsammans.

–Visst var det viktigt att jag var präst, men det här gjorde jag inte för andra, utan för mig själv. Jag behövde mitt eget andliga lod, men också kontakt med min sårbarhet, säger han och tror att mötena hemma i köket var nyckeln till det som växte fram.

År 1997 öppnade de upp sin lilla krets och blev en samtalsgrupp i kyrkan på 10–15 vuxna från helt olika håll – någon hade ägnat sig åt New Age, någon var homosexuell, en hade varit Olles konfirmand, en annan kände sig bränd av trosrörelsen. Folk började ringa Olle Carlsson för enskilda samtal och när det var som mest hade han åtta, nio stycken på en dag.

–Jag symboliserade människors andliga längtan, berättar Olle Carlsson. Jag blev en katalysator för deras saknad efter det gudomliga.

I varenda skrubb i kyrkan satt snart olika bönegrupper, som blev till morgonandakter, som blev till gudstjänster. Som utökades med lunchandakter, servering och eftermiddagsfik. Där andakterna och fiket fylls med folk uppstår också ett sammanhang som läker, menar Olle Carlsson. Livet är ju relationer, påminner han, och behovet av att hitta gemenskap är enormt starkt. Allhelgonakyrkan har blivit en plats där människor kan läka tillsammans, utan präster.

Men de behövs så klart. När trycket på Olle Carlsson ensam började bli för stort bad han Katarina församling om ytterligare en präst till verksamheten. Men att försöka ta rörelsen vidare blev ”en intressant studie i hur grupper fungerar och hur hotfullt det är med förnyelse”, som han säger. Samtidigt är detta inte unikt för kyrkan:

–Där det redan finns en institution är det svårare att förändras. Allt nytt som blir ett hot mot strukturerna upplevs alltid som mycket skrämmande.

Så här var det då: Allhelgonakyrkan tog åtta procent av Katarina församlings budget, men samlade 90 procent av hela församlingens besökare. Ändå vägrade kyrkorådet att anställa fler. För Olle Carlsson innebar de första åren också en tid av strid med arbetsgivaren.

–Att svenska kyrkan inte kan bära en blomstrande verksamhet tyckte jag var allvarligt. Enorma andliga behov hade kommit till uttryck här, det skulle varit omänskligt att inte låta rörelsen vara kvar och utvecklas.

Till slut var det en av besökarna –en psykiatriprofessor –som stegade upp till kyrkorådet och ”drev igenom Allhelgonarörelsens fortsatta existens”, enligt Olle Carlsson som tvingas konstatera att det behövdes ”ett maktspråk, som överallt där det blir frågan om organisationsstrukturer”.

–Nu har jag i alla fall en befattningsbeskrivning. Och vi har ett gott samarbete med församling och stift. Det kommer studiebesök från när och fjärran och vi möts med djup respekt.

Den oro han känner i dag handlar om att den uppstickande rebellen Allhelgonakyrkan inte ska bli för välordnad, en institution med kontor och byråkrati ... utan en inspiration för andra att göra kyrkan till ”en levande och läkande mötesplats”.

–Kyrkan har en naturlig andlighet, och vår andliga tradition är kristendomen, säger Olle Carlsson. Ändå har hela vår tids andliga längtan nästan gått helt utanför vår egen kristna tradition. Kyrkan förknippas med en förening, en 50-talsinstitution med klubbnål –”du får vara med så länge du är som vi …”

–Ekumenik i dag är att försöka förstå alla religioner. Mystiken är den plats där det upphävs. Idag har vi ett helt annat religiöst sammanhang och en annan medvetenhet, menar Olle Carlsson och är nyfiken: Om vi av fri vilja får ta med oss vår andliga längtan in i kyrkan, ska det bli intressant att se vad som händer.

Kanske händer det som redan märks i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm, att det går bra att komma som buddhist och hjälpa till och baka bullar.