Som en sten, ivägslungad från ett kaotiskt och kylslaget Stockholm, landar jag i den soldränkta och stilla studentsjön Lund. Sjunker sakta till botten. Lägger mig till ro bland nyutspruckna buskar och blomster. Är här nu. Och ingen annanstans. Ler.
Så fantiserar jag i alla fall.
Jag har åkt till Lund för att lära mig mer om relationen mellan lycka och att vara medvetet närvarande i nuet. Min läromästare, Katarina Lundblad, möter mig på stationen. I telefonen hade hon sagt: ”Va, ska du åka ändå från Stockholm. Jag hoppas att det inte är enbart för att träffa mig.” Också nu ler hon blygsamt.
Fast egentligen är hon nog meriterad: En lång och svår kamp mot ett våldsamt känsloliv har gett henne rika erfarenheter. I dag är hon socionom. Arbetar med klienter som har så kallad dubbeldiagnos, både en psykisk störning och missbruk. Behandlar deras ångest, bland annat genom att lära ut medveten närvaro. Och så ger hon öppna kurser i mindfulness (det engelska ordet för medveten närvaro, som brukar användas i Sverige
också) i Lund, Stockholm och på somrarna i Grekland.

Begreppet medveten närvaro - mindfulness - kommer från den buddistiska Zen-traditionen, men får allt större plats i moderna terapitekniker, som SvD skrev om i en artikelserie i höstas (se svd.se/idag). Mindfulness kan beskrivas både som en metod och ett förhållningssätt. Man tränar på att vara närvarande i nuet och öppen, på att observera och beskriva både den inre och yttre verkligheten - utan att döma. Acceptans är en central punkt.
Syftet är att bli lugnare och att gradvis förstå mer och mer om medvetandets och omvärldens natur. Lyckan, den kommer som ett brev på posten, när man gått ned i varv och blivit mindre dömande, säger den buddistiska litteraturen. Ja, ”lyckans land”, är det första stadiet man når på den tiofaldiga vägen mot att bli en upplyst.

Lite i smyg betraktar jag Katarina Lundblads sätt att vara. När hon går, går hon bara, eller verkar hon bli distraherad av alla intryck och påträngande tankar? När hon låser upp låset till sin gamla
damcykel med den trasiga sadeln, gör hon just detta, eller gör hon det brådskande, stressat, för att vi ska komma vidare?
Resultat: Katarina klarar provet. Hyfsat.
- Jag önskar att jag kunde vara mer i flow, i ett fridfullt flöde, även i vardagen. Men det är svårt. Då fungerar det bättre när jag arbetar med mina klienter, eftersom det är just mindfulness som är verktyget. Då är jag verkligen där.
- Allra svårast har jag att vara mindful i relation till pengar. Jag blir orolig när jag tänker på pengar, rädd för att jag inte ska ha tillräckligt. Inbillar mig att det finns massor som jag inte kan göra om jag inte har nog med pengar. Samtidigt är jag inte så bra på att hålla i ordning på min ekonomi.

Katarina pratar på , öppenhjärtigt. Om sitt andliga sökande, som tog sin början redan i tonåren i Sölvesborg och som fortsatte världen över. Hon letade inom kristendomen, inom hinduismen och buddhismen. Men ingenting stämde.
- Det blev alltid fel, på olika sätt. Men det gemensamma problemet jag ofta stötte på
var att det saknades värme och hjärta.
I dag har hon kanske funnit det hon letade efter.
- Jag visste inte riktigt vad jag sökte. Var bara medveten om att jag längtade. Nu kan jag definiera den längtan som en längtan efter att komma hem och att kunna älska mig själv.
Och att känna sig älskad?
- Nja, att känna mig älskad har aldrig varit nog för mig. Tidigare kunde jag inte ta emot någon annans kärlek, eftersom jag inte kände mig värdig den. Älskvärda ord rann av mig. Jag hatade ju mig själv. Det var mycket smärtsamt att tvingas säga nej till äkta kärlek.
Vi har förflyttat oss till Saluhallen och äter en välsmakande thailunch. Ömsom använder vi kniv och gaffel, ömsom pinnar och sked. Lite filosofiskt konstaterar vi att i dag kan man göra lite som man vill, både vad gäller etikett och andligt sökande. Man tar till sig det som fungerar bäst. Efter lunchen går vi till Hälsans hus. Även här leder Katarina Lundblad grupper, på sin fritid. Men nu lånar vi husets soliga takterrass. Dricker rött te ur gula
porslinskoppar och Katarina pratar vidare.

Parallellt med sitt sökande kämpande hon mot ett inre kaos. En ångest som var så plågsam att hon inte visste hur hon skulle stå ut. Och en svärta i tankar och känslor som var outhärdligt tungt att bära på.
- Jag var fylld av trossatser som att ”jag är ond”, ”det vilar en förbannelse över mig”, ”jag har blivit utsedd att bli glömd av Gud”.
Hon kan inte riktigt minnas hur det var. Jo, det kan hon. Men livet i dag är så annorlunda att minnena känns overkliga.
Allt detta lidande, denna själsliga smärta, och en oerhörd stränghet mot sig själv.
- När jag tänker på hur jag var är det som om jag var galen. Ja, jag kanske var galen, även om det inte märktes någonting utåt.
Katarina Lundblad lutar sig tillbaka i den vinternötta trädgårdsstolen. Blundar i den starka vårsolen. Blir tyst ett tag. Så lutar hon sig fram igen:
- För 15 år sedan började det bli bättre. Och sedan dess har jag fått mer och mer förståelse för vem jag är, hur jag fungerar och hur jag ska kunna må
bra.

Hon åkte till Poona i Indien för att gå en kurs i ”childhoodliberation”, anordnad på ett andligt center som tillhörde gurun Osho.
- Jag kom dit i taxi, iklädd svarta jeans och en svart tröja. Instängd i mig själv, problematisk. Betraktade omvärlden som en fiende. Min ilska var enorm. Jag kände mig som en martyr.
Katarina Lundblad fick inte gå kursen, som skulle befria henne från sin problematiska barndom.
- Efter ett samtal bedömde terapeuterna att jag inte var mogen. ”Du är inte redo att döda din mamma och pappa”, sa de.
I stället blev Katarina uppmuntrad att göra något mjukt - gå till kroppsterapeuter som kunde ge henne massage, lära henne avslappning och komma i kontakt med sin kropp.
- Jag hade i många år gått i psykodynamisk psykoterapi. Det hade inte hjälpt så mycket. Terapeuterna hade sett mig som ett problem, som de försökte förstå utifrån en teori. Men här mötte jag för första gången någon som såg mig, som jag var. Och terapeutens ögon var som en spegel. Jag kunde se mig själv och känna mig
själv, mina känslor, mina tankar och min kropp. Jag mötte någon som var medvetet närvarande och jag kunde börja älska mig själv.

Skillnaden mellan den terapi som bedrevs vid Oshos center (en kombination av psykologisk, kroppslig och ”andlig” terapi) och traditionell terapi var enorm, berättar Katarina Lundblad.
- I dag skulle jag kanske inte bli lika imponerad av de personer som hjälpte mig. Men då, utifrån den jag var och det jag erfarit, var det som började hända inom inget mindre än en revolution. Terapeuterna var i sig själva, helt närvarande. Kraften i det är enorm.
Katarina Lundblad fick en växande förståelse för vad medvetenhet är - medvetenhet om fötterna mot marken, värken i axlarna, det inre kaoset.
- Medveten närvaro är egentligen så enkelt. Det är självklart. Man är här och nu, allt är avskalat, man känner glädje och tillit. Samtidigt är det så svårt. Ovanpå närvaron lägger sig ett spindelnät och sluter till.
Är känslorna jobbiga vill man helst fly från dem. Fly in i självdestruktivitet,
droger eller en massa rastlös aktivitet. Men man kommer aldrig undan, är Katarinas erfarenhet. Och under flykten blir man bara allt olyckligare.
I stället måste man stanna upp. Se det som är. Vara tillåtande. Acceptera.
- Det märkliga är att tankekedjor, som förut varit så hemska, oftast löses upp, försvinner, när man väl vågar möta dem.

Fast medveten närvaro är svårt också på andra sätt, även då man försöker njuta. Dricker man en kopp kaffe gör man det ofta obetänksamt, kanske mest av vana, eller för att få en koffeinkick. Duschar man, gör man det för att bli ren. Älskar man, jagar man efter orgasmen. Tankarna är någon annanstans. Och man lever i föreställningen, eller förhoppningen, att det där goda man vill ha, kommer, någon gång i framtiden.
- Men framtiden finns inte, annat än i fantasin. Likadant är det med det förflutna. Allt som är, är här nu.
Medveten närvaro gör inte bara att man blir lugnare, gladare och känner sig mer levande. Den egna kunskapen växer också.
Katarina Lundblad berättar om en
upplevelse som hon nyligen hade när hon sjöng i kör. Hon blev helt stilla inom sig, och kunde ”se” att det i hjärnan fanns ett slags plan för hur hon skulle sjunga. Själen visste, kunde själv. Hon behövde inte anstränga sig, och vågade släppa kontrollen.
- För varje sådan upplevelse tar man bort något av det filter som sitter mellan en själv och verkligheten. Man förstår på djupet vad det är som styr en, och man kan medvetet börja ändra på den styrningen. Ta bort det dåliga, och i stället så goda frön.
När hennes mor dog för två år sedan tyckte sig Katarina ana vad som finns i slutänden av denna process (om det nu finns någon slutände).
- Jag satt på sängkanten. Allt kändes kristallklart, ljuvligt. Alla intryck var fria från tolkning. Och det var som hon talade med mig, ordlöst: ”Det finns ingen död, bara nu, bara kärlek.”