Många läsare vittnar om att de känner igen sig. Så här skriver signaturen Mackerish:

”Jag gick runt i ett år och trodde jag kunde chilla och hitta mig själv, hah. Nu jobbar jag på kundservice och funderar fortfarande på vad i h-e jag ska bli när jag blir stor”.

Greven: Några miljarder asiater vill inget hellre än uppnå vårt typiska villa/volvo/vovve-liv. I den kampen är man rökt om man inte skaffar sig en gedigen utbildning och ett kvalificerat yrke.

Annika: ”Kan vi inte bara enas kring faktumet att växa upp kan vara svårt ibland”.

Föräldrarnas och samhällets ansvar för att unga mår dåligt är ett ämne som återkommer i diskussionerna:

”Dagens föräldrageneration har ingen aning om hur det är att vara ung i dag”, skriver Minerad.

”Dagens unga är överbeskyddade under hela sin uppväxt. När världen inte är perfekt och det visar sig att man inte kan leva som Paris Hilton blir kidsen besvikna”, skriver Nisse.

”Vi har fostrats i ett samhälle som säger att alla har samma möjligheter. Sanningen är ju dock en annan, graden av medfödd begåvning är väldigt olika”, skriver Efraim.

Men självkritik finns också bland debattörerna:

”En viktig egenskap, som jag tror att många av oss unga saknar, är att ha perspektiv på tillvaron. Vi vill ha allt här och nu, utan misslyckanden”, skriver signaturen Ett fruntimmer.

Bubblan är inne på samma resonemang:

”Ponera att du blir 96 år. Vad trist om du var ”klar” med dig själv redan vid 21 års ålder”.

När framtidsforskaren Thomas Fürth i en av artiklarna påstod att 60-talister är den verkliga problemgenerationen ilsknade många av läsarna till. Så här skriver Vadeva:

”Inklämd mellan ett par miljoner människor mellan 19-32 och 55-80 ser jag inte som en lysande framtid. En kravmaskin med 68 i ryggmärgen som kommer att tömma köttgrytorna lagom till min pension i ena änden och en bortklemad hop experimenterande, kollektiva och individualistiska 20-nånting i den andra – huga”.

Månlandaren: ”Jag är född på sent 60-tal och har fått höra att min generation är den första som inte kommer att få det bättre än tidigare. Nu är det visst 80-talisterna som får höra det”.

Bobo: Livet innehåller både med- och motgångar och man behöver inte leva som om varje dag är den sista. Jag är 40 år och har äntligen kommit till insikt och det känns väldigt skönt.

Många uttrycker oro för hur konkurrenssamhället påverkar oss människor, unga som gamla. Signaturen LB går så långt som att hävda att konkurrensen dödar relationerna:

”Jag tycker att det största problemet är att människor kommer ifrån varandra i all denna konkurrens och tävlan”.

Och Ottar väljer en poetisk formulering när han uttrycker sin oro:

”Jakten på status och pengar har snart skapat en varelse som tror sig vara en gud, men som inte ens förmår att vara människa”.