Joakims liv hänger på att han hjälper andra. Det är så han känner det. För det är genom att finnas till för sina olycksbröder varje timme på dygnet som han påminns om vem han är och vad han har gått igenom. Den dagen han glömmer det riskerar hans tillvaro att rasa samman. Glömskan är hans fiende. Joakim drack sitt första glas alkohol när han var tio år. Han hade stulit vin från sin pappa och tyckte att det smakade gott. Han drack fler gånger, många gånger och nästan alltid ensam. Vid tretton var han beroende, han var den i klassen som alltid söp sig full på helgerna, det blev hans identitet. Sen följde år av hårt missbruk. När Joakim bestämde sig för att sluta var han 25 år och beroende av alla slags droger.

Vändpunkten var dramatisk. Joakim hade börjat må allt sämre av missbruket och drogerna kunde inte längre lindra ångesten. Så en vårkväll 1993 fick han nog. Efter att ha bråkat med sambon och druckit rejält med alkohol, den drog han tål sämst, bestämde sig Joakim för att ta sitt liv. Han rusade upp på motorvägen och gjorde sitt bästa för att bli påkörd. Hans sambo hade förstått vad som var på gång och ringt efter polisen som snabbt var på plats, men när de skulle hjälpa Joakim började han slåss. Det slutade med att han blev anhållen och åtalad. Strax därefter frågade en socialsekreterare Joakim om han ville åka på behandlingshem. Han tackade ja. När han var på avgiftningen kom mamman på besök och för första gången erkände Joakim för någon annan att han ville sluta. Han var fruktansvärt rädd, rädd för att misslyckas och rädd för att lyckas. Ett liv utan droger verkade lika hemskt som livet med droger.

- Men jag tänkte att om det går åt skogen, då kan jag alltid hänga mig, säger Joakim. Döden var en fullt tänkbar utväg.

Dagen efter att Joakim rest till behandlingshemmet dog hans kompis. Han hade druckit avlivningsmedel som han stulit från en veterinär. Om Joakim hade varit hemma hade han troligen druckit med honom.

I dag har Joakim varit ren från alkohol och andra droger i sju år. Han är frivilligt engagerad i NA, anonyma narkomaner och går på deras möten två-tre gånger i veckan. Han har sin egen fadder som han kan vända sig till om det kniper och han är själv fadder till fem killar som ganska nyligen slutat med sitt missbruk. De kan ringa Joakim när de behöver, även om klockan är fyra på morgonen. Dessutom är Joakim anställd på heltid för att arbeta med aktiva missbrukare på en välkänd frivilligorganisation.

- Jag ägnar större delen av min vakna tid till att bekämpa missbruk, säger Joakim. Mitt eget och andras. Kampen mot beroendet har blivit en livsstil.

Arbetet sker på flera plan. I mötet med missbrukare och före detta missbrukare väcks känslor och minnen. Joakim identifierar sig och han känner allt för väl till de beroendes verklighet och värderingar. Han vet också att om han inte mår bra så finns risken att han dras tillbaka till drogerna, därför måste han hela tiden arbeta med sig själv och läka sår som rivs upp. Samtidigt som det kan vara smärtsamt är det nödvändigt att riva upp såren, de måste få luft för att kunna läka ordentligt inifrån. Så genom att hjälpa andra tvingas Joakim att hjälpa sig själv och till det har han i sin tur tagit hjälp. På jobbet i frivilligorganisationen får han handledning, på NA kan han prata om sina personliga svårigheter, både i grupp och med sin fadder. Dessutom går han i psykoterapi för att försöka förstå sin barndom och roten till beroendet.

- Jag är glad att jag var drogfri några år innan jag började jobba professionellt med missbrukare, säger han. Jag har hunnit skaffa mig verktyg för att hantera de känslor som sätts i gungning. De flesta svårigheter aktiva missbrukarna står inför har jag bearbetat klart. Men färdig blir jag nog aldrig.

För den dagen som Joakim tror att han är helt färdig med sig själv ligger han risigt till. Han måste ständigt vara på sin vakt. Tiden läker förvisso såren, men den bleker också minnena och invaggar i falsk säkerhet.

- Efter några drogfria år är det lätt att inbilla sig att man kan gå ut och ta en öl med sina jobbarkompisar. Men gör man det så är det troligen kört. En gång beroende, alltid beroende. Det får man aldrig glömma.

Joakim berättar att han för något år sedan testade nattvardsvin för att se hur han reagerade. Han vågade inte ta en klunk, utan doppade oblaten i vinet. När han stoppade oblaten i munnen rusade det till i vartenda blodkärl, hela hans kropp slog bakut. Om det sedan var en fysisk eller psykisk reaktion vet han inte, men det var starkt. Och en gång</b> på jobbet hittade han en halvfull injektionsspruta som någon gömt. När han plockade upp den hettade det till i armvecket, hela armen började värka, det var som om den gjorde sig redo för en sil. Suget ligger alltid i bakhåll. Joakim har varit med i NA sedan han kom till behandlingshemmet första gången. I NA-miljön känner han sig trygg, han kan vara avslappnad och öppen med sina svårigheter. Och han är välkommen tillbaka även om han misslyckas med att hålla sig drogfri. Det har han gjort två gånger och det har slutat riktigt illa. Sista gången var för sju år sedan. Joakim pluggade in gymnasiet men hade svårt att finna sig tillrätta med tillvaron. Kraven var höga, hans studieteknik dålig och han hade svårt att be om hjälp. En morgon bråkade han med sin sambo och efteråt kände han sig förbannad och uppgiven. Han struntade i skolan, gick till systembolaget och köpte två alkoläsk, en Rosita och en Taverna.

- Alkoläsken svepte jag utanför dörren, säger han. Och Rositan drack jag på en offentlig toalett. Sen drog jag mig bort mot torget i jakt på amfetamin.

Joakim hamnade i en kvart där det fanns gott om droger. Hans sambo hade fått reda på vad som hänt, hon kom dit och bröt sönder Joakims bankomatkort.

- Jag reagerade som ett lejon som blir bestulet på sitt köttstycke, säger Joakim. Jag tappade helt besinningen och sjönk så lågt att jag misshandlade henne. Till slut kom polisen och tog mig till psyket.

Två dagar senare hämtade hans fadder från NA honom, till NA var han välkommen tillbaka. Men det tog ett halvår innan han var någorlunda i balans igen och två år innan sambon återigen litade på honom. På NA omger sig Joakim av människor som bryr sig om honom lika mycket som han bryr sig om dem. Allt engagemang bygger på fri vilja. Det tilltalar Joakim. Med Joakims jobb är det annorlunda, en anställning med lön förpliktar och ställer krav. På jobbet måste Joakim vara professionell och noga med gränser, annars kanske han bränner ut sig. Han berättar gärna om sin bakgrund, men utan att gå in på detaljer.

- Missbrukarnas tillit för mig ökar om de vet att jag också har missbrukat, säger Joakim. Det är en styrka i jobbet. Men jag är försiktig, jag vill inte lämna ut mig själv. Det finns en risk att det skulle kunna utnyttjas.

Joakim vet att han är duktig på det han gör, han äger erfarenhet och har dessutom studerat drogbehandling. Att vara bra på något skänker tillfredsställelse och stärker självkänslan. Det är en drivkraft. En annan drivkraft till engagemanget handlar om gottgörelse.

- Jag har kostat samhället oerhört mycket pengar, säger Joakim. Om jag lyckas få två personer drogfria så har jag betalat tillbaka en del av min skuld.

Fotnot: Joakim heter egentligen något annat.

Anonyma narkomaners webbadress: www.nasverige.org