Det har hunnit gå 15 år sedan han åkte in. Livstid. ”Om du tittar i domen skulle du möta grymma papper … Jag har inte dödat någon”, försäkrade han oss 2002 på Kumlas säkerhetsavdelning. Då hette han Francisco Severino, hade mustasch, guldring i örat och en lugg som la sig i en lock i pannan.

Nu är allt det där borta. Francisco har flyttats till allt öppnare anstalter och har en ny familj som han bor hos på sina permissioner och som hälsar på honom varje vecka. Och han har ett nytt efternamn som han inte vill ska stå i tidningen.

Då hade han just insett hur hans beteende handlat om att försöka kontrollera andra. Flera gånger sa han att han inte hade en aning om vem han var. Nu pratar han om en lång vägs försök till att ta ansvar för sina känslor – vilket kan prövas hårt när man sitter inne. I våras fick han avslag på sin första ansökan om att få sitt straff tidsbestämt.

– Hemma hade jag kunna sparka på en stol, men här blir sånt en rapport. Så sparka och skrika kan jag inte. Men träna, det kan jag. Jag har tränat ihjäl mig, säger Francisco.

Säkerhetsprocedurerna för att hälsa på honom på Tillberga utanför Västerås är ingenting mot innanför Kumlas murar den gången. Då gällde kroppsscanning och vakter som skramlade med nyckelknippor vid varje dörr på vägen genom ändlösa kulvertar. Nu lämnar vi bara ifrån oss körkort och mobiler. Från besöksrummet kan man se hur några medfångar klipper gräset innanför stängslet.

Francisco har läst på, vet precis vad han berättade för oss då – att han efter ett par veckor i Kumlas klosterprojekt brutit ihop framför de andra i gruppen och känt en isande kyla inombords. Han beskrev upplevelsen som att ”äntligen erkänna” att han hade ”den mörka sidan” i sig.

– Vad gjorde jag då? Jo, fokuserade mest på det onda – för att minska det, och för att förstå det onda i mig. Det gjorde att jag glömde allt det goda i mig. Det finns också, och är den sanna sidan av varje människa. Att inte vara medveten om den kärlek och glädje som finns i mig – det är det onda.

Retreaten som han berättade om förra gången kallar han ”en första spark i arslet” för att börja bearbeta sig över huvud taget. Fast den första upplevelsen, minns han, var mest en förvirrande känsla av att sitta ”med en massa bitar av sig själv” och försöka förstå vad som hade hänt i hans liv.

Har du förstått det nu?

– Nej, säger han och skrattar. Jag har mycket kvar, samtidigt som jag lärt mig att ge tid åt tiden. Det har ju inte varit bråttom nånstans här. Det viktigaste har varit jag själv, att försöka samla ihop det där pusslet.

När han vill förklara vikten av att ”bli medveten om sig själv” menar han inte varifrån han kommer. Som att han växte upp i Uruguay, kämpade mot militärfascismen på 1970-talet och hamnade i fängelse för politiska brott. Då han kom till Sverige 1981 var han 28 år, lika gammal som hans äldsta son i dag. Nej, att bli medveten om sig själv menar han i grunden handlar om att lära känna sina egna känslor.

Kan du ge exempel?

– Den största drivkraften i mig var rädsla. Det var därför jag spelade maktspel och gjorde mig till domare över andra. Och eftersom det samtidigt fanns en oansvarighet för allt detta är jag övertygad om att rädslan, den dåliga självkänslan och bristen på tillit – från allt det kom en enorm destruktivitet.

I ett av sina resonemang kring livstidsdomen sist vi sågs ansåg Francisco att en människa plötsligt kan styras av andra krafter. I så fall var det ju inte Francisco själv som dödat någon, menade han. Men han kände sig skyldig, det var ju den känslan som hade drabbat honom under retreaten.

Då ville du knappt beröra det du dömts för. Hur ser du på ditt straff i dag?

Francisco låter lugn när han börjar tala, utan omsvep:

– Då handlade det om att jag missbrukade mycket kokain för att bedöva mig –  vilket är det bästa sättet att ta hand om rädsla. Jag levde i en värld där det var mycket viktigt med respekt genom maktspel. Brottet ingår i den respekten. Det som har hänt får jag leva med i hela mitt liv. Tyvärr, tyvärr. Jag är ansvarig för två människors liv.

Han nickar och blir tyst ett tag.

– Jag har tänkt mycket på om detta är min identitet? Nej, förstås inte. Men handlingen – jag är ansvarig för den. Då förnekade jag den, för jag skämdes så mycket. Det var en stor skuldkänsla som spökade. Nej, som omfamnade mig, hela mig.

Det var därför, säger han i dag, som han inte kunde prata om vad han hade gjort. Nu fortsätter han självmant:

– Jag är ledsen för mina barn som är brottsoffer. Jag är ledsen för den sidan där det finns brottsoffer. Det som har hänt är något som … inte är smågrejer. Det är ett grovt brott som jag får leva med – men kanske inte trampa på det hela livet. Det skulle begränsa mig som människa.

Han pratar flera gånger om att känna sig fri – inombords. Det kan handla om att stå för sina känslor, eller en strävan efter att inte bli offer för vad känslorna sätter igång. Klart han måste kunna bli besviken eller ledsen, förtydligar Francisco, ”annars har jag ju bara stängt av”, men sedan gäller det att inte fastna i reaktionerna.

Liknande resonemang om inre frihet kommer fram när han talar om den nya familjen, och här märks en klar skillnad mot förra gången. Francisco är betydligt mer bestämd om att hålla alla familjemedlemmar utanför intervjun. Men han kan säga att han gift om sig och att hans nya fru ”betyder enormt mycket”.

Är det bra att gifta sig?

– Det hoppas jag! skrattar Francisco. Varför ska jag begränsas av straffet? ”Jag sitter här på livstid, så jag måste lägga av …” Nej, varken min fru eller jag känner oss så begränsade att vi inte vill försöka göra något tillsammans i livet.

Så Francisco tycker han har allt som behövs för att få straffet tidsbestämt: hem och familj, ett jobb på KRIS för ungdomar i riskzonen och att kriminalvårdsverket tillstyrkt hans ansökan. Ändå blev det avslag i alla instanser.

Hur kändes det?

– Först hoppfullt. Förstås. Sen fick jag ännu mer hopp på den rättsmedicinska undersökningen. Och så … psssttt … som ballongen. Det sprack. Visst, jag sitter på ett brott som… Det är grovt, mycket grovt. Men jag har rätt som människa att få veta – tio år, 20 år eller livstid spelar ingen roll. Det är ovissheten som är problemet.

”Här finns tid för oss själva”

Vi besökte Francisco i Kumlaanstalten 2002. När vi skulle återkomma för en uppföljning sa en SvD-kollega: ”Sitta i fängelse, då kan det inte ha hänt så mycket.”

– Det kan stämma jämfört med därute där det är ett annat tempo. Men om man funderar över tiden därute och härinne – vilken är egentligen mest effektiv? Vem hinner med sig själv i den stressen? Här inne är det tvärtom, här finns tid för oss själva – och på ett vettigt sätt. Och då menar jag inte att lyfta skrot. Nej, jag tycker det är intressant att fundera över hur jag skulle vilja leva. Inte med tempot därute.

– För hur mycket kan man ta emot av en människa om man försöker hålla kontakt med 20 på en gång? Hur ska vi då kunna möta varje människa, och i den se att vi har något att lära? Jag rekommenderar inte att man ska sitta i fängelse, det behövs inte. Men här har man mer tid att fundera över sådant.

Klostret i Kumla bygger på andliga övningar enligt Ignatius av Loyola, en medeltidssoldat i Spanien som sedermera grundade Jesuitorden. Francisco minns hur prästen Truls Bernhold, ledaren för 30-dagarsretreaten, tog fasta på Ignatius tankar om att alla ”måste bära sig själva”.

– Det betyder att ta ansvar för sina känslor. Då måste jag bli medveten om mig själv, och inte spela offer eller domare. När jag dömer någon annan tar jag inte ansvar, och inte heller när jag väjer undan och tycker synd om mig själv. Sen tog det åtta år innan jag förstod vad Fader Truls menade när han frågade: ’Du, Francisco, har du någonsin fattat ett eget beslut i livet?’ Driver han med mig, tänkte jag då. Det har jag väl alltid! ’Är du säker?’ fortsatte Truls – och i dag vet jag inte längre. Varenda beslut är påverkat av omgivningen eller av oansvarighet för mina känslor. Eller av rädsla över huvud taget.

Francisco vänder sig mot att döma folk i kategorier - bättre eller sämre. Att avtjäna ett straff innebär att vänta på att andra ska bedöma en som tillräckligt bra. Hur känns det?

– Det finns präster som känner mig som sagt att jag blivit en bättre människa. Jag började undra vad de menade. En gång sa jag: ’Om jag blivit en bättre människa, så är du en kanonmänniska.’ Jag tycker de står här uppe och pekar nedåt, jag köper inte såna grejer. Genom den synen finns det bara två sätt att vara: Antingen kan jag känna mig som en kanonmänniska, och då skulle jag ju vara färdig med mig själv.

– Eller också ska jag känna mig dålig och bli oerhört pressad och fylld av prestationsångest för att förbättra mig. Hallå! Jag vill ta ansvar för mina känslor. Jag känner mig inte bättre eller sämre, utan som en människa - med mina brister och goda sidor. Då har det ingen betydelse att prestera något. De sista fem åren har jag sett till att sån stress inte får makt över mig. Jag tar en sak i taget, gör det som jag kan och inte det som andra vill.

Under några år i början av 2000-talet läste Francisco religionsvetenskap på Örebromissionen, blev medhjälpare vid retreaterna på Kumla och vigdes till att verka som diakon på anstalterna. På Österåker samlade han varje vecka 20 intagna i samma anda som han varit med om i klostret. Om medbröderna söker upp dig för samtal, vad vill de prata om då?

– Trakasserier, allmänna frågor om kriminalvården och andlighet. Mest märks ett behov de har gemensamt – att känna att någån bryr sig om dem över huvud taget. De flesta, och det upplever jag som ett gemensamt tema under alla dessa år, har aldrig fått den kärlek som vilken annan människa som helst har rätt till. En del har aldrig fått en kram. De har fått pisk, ungdomsinstitutioner och taskiga käringar på soc som talar om för andra hur de ska leva trots att de har egna problem.

Efter 15 år i svensk kriminalvård upplever Francisco att motivationsprogrammen blivit alltmer kognitiva, vilket han menar leder till att de korrigerar beteenden och inte orsaker. Hur ska man göra istället?

– Ta hand om och bearbeta orsakerna. Jag måste tacka kriminalvården för en sak – att jag lärt mig att inte fråga varför. Det begränsar den andre automatiskt, som börjar slingra sig och svara ’därför att …’ Att fråga Hur? eller När? eller Vad hände? är en bättre väg att komma år orsakerna. Under åren har jag fått jättemycket positivt från människorna som jobbar här. Som myndighet är det mest negativt. Kriminalvårdsverket använder makt och kontroll över människorna och bygger upp alldeles för mycket säkerhet på utsidan. De gör den yttre säkerheten maximal och den inre minimal, alltså minskar den dynamiska säkerheten som bygger på kontakt mellan oss och vårdarna.

– Fängelser som har en människosyn med icke-tillit blir hårdare och till slut ett helvete, för där finns ingen vård. Men det är så kriminalvården tror att vi ska bli bättre människor – fastän personalen har mindre tid att umgås med oss. Hur ska vårdarna då medverka till någon utveckling, om de inte har kontakt med mig personligen utan bara genom papperen från domslutet? Och så är det 15 år sen. Men det som står där ska fortfarande döma mig.

Vad hände sedan?