Häromåret kom en cirkusskola till trakten där hon bor.
Vad kul, tänkte Cecilia af Jochnick, jag som alltid velat lära mig jonglera.
Hon anmälde sig omedelbart till en kurs på skolan.
Och fick en liten chock när hon kom dit. Stället kryllade av deltagare sugna på att lära sig trapetstrick och frivolter – och alla var de barn.
– Inte hade jag tänkt på att jag skulle vara den enda 52-åriga
kärringen där, säger hon självironiskt.
Cecilia af Jochnick har aldrig dragit sig för snabba val. Genom livet har hon hoppat på många nya projekt, och ofta drivits av lust och magkänsla. Hon har valt, och valt om. Nästan alltid har det blivit bra i slutändan, menar hon.
Valen har ofta inte varit särskilt medvetna.
– Jag har sällan i förväg tänkt: Nu tar jag ett stort steg som förändrar hela mitt liv. Men det har jag ju gjort hela tiden, säger Cecilia af Jochnick.
Hon växte upp på en bondgård mellan Karlstad och Kristinehamn, och fick med sig en inställning som präglat henne: Funkar inte det man gör, så gör man
något annat.
Föräldrarna visade rent praktiskt att det inte behöver vara så märkvärdigt att byta jobb. När Cecilia var tretton bestämde sig pappan för att lämna livet som bonde och bli sjökapten i stället. Mamman, som var kontorist,
bytte yrke till fartygstelegrafist för att få jobba nära sin man.
– Det gav mig en känsla av att det inte är ett dugg farligt att göra nya saker. Jag är inte uppfostrad till att vara rädd för förändring.
Som liten tänkte Cecilia att hon hade tre yrken att välja mellan:
– Flygvärdinna – då måste man vara snygg och det var inte jag. Sjuksköterska – men det vårdande har jag aldrig känt mig lockad av. Och så lärare, som var en barndomsdröm för mig.

Men först blev hon sömmerska. När hon efter något år bestämde sig för att läsa vidare till fritidsledare, dök ett jobb upp som lärare i svenska för invandrare.
Lärarjobbet var tryggt, men lite tråkigt efter några år.
Cecilia sadlade om, flyttade till Skåne och jobbade som allt-i-allo på en lantgård. Reste tillbaka till Värmland och fick nytta av sin utbildning när hon tog jobb som fritidsledare på en 4H-gård – ett slitsamt och otacksamt arbete. Cecilia längtade bort. Även i nästa yrkesbyte hade hon hjälp av sina tidigare kunskaper. På Kristinehamnsposten passade hennes lantbruksbakgrund perfekt – så hon blev journalist.
Där stannade hon i flera år, innan hon lockades av frilanslivet och gick över till radion. Så kom hon till Stockholm för ett vikariat på Ekot.
– Det var fantastiskt att få jobba i den kvalificerade miljön, minns hon.
Men när hon erbjöds fortsatt arbete blev valet plötsligt svårt. Hon ville ha karriären, och möjligheterna – men inte bo i Stockholm. För en tjej från landet kändes det märkligt att behöva legitimera sig för att komma in på
arbetsplatsen.
Hon brottades med valet i en vecka. En kollega som varit i en liknande situation sa: För den som är duktig går det alltid fler tåg. Det tog hon fasta på, och
tackade nej. Att välja bort den gången gav något nytt.
– Det gjorde mig öppen för andra alternativ. Vad kan jag göra i stället?
Och då beslöt hon att på egen hand starta en tidning.
Många gånger har hon på olika sätt skapat en ny tillvaro för sig själv. För att våga göra stora val använder hon sig av sina erfarenheter.
– Visst är det lite läskigt att välja. Men jag brukar tänka på att mina val i 99 procent av fallen har lett till något bra i slutändan. Även de val som inte gett så lysande resultat, har alltid lärt mig något.
Det blir en påminnelse om att valen brukar leda framåt. De beslut som till en början känts
mindre bra, har gett något annat längre fram. På så vis får hon kraft att välja nytt.

Förmågan att välja går att öva upp, menar hon. Hon tror att många inte är tränade att se sina bytesmöjligheter.
– Folk tror ofta att valet måste vara så stort. Att man måste gå in till chefen och skälla ut honom, säga upp sig och ro till Antarktis. Men det kan räcka med att på semestern ta en kurs i något man är intresserad av.
Hon förordar små steg.
– Man ska inte skrämma ihjäl sig själv. Allt måste inte göras på en gång. Men det finns inget beundransvärt i att stå ut med saker bara för att man inte vågar se sina valmöjligheter.
Samtidigt aktar hon sig för att låta för självsäker. Hon vet att alla inte har lika lätt att välja; hennes grundinställning ger mycket gratis. För hennes del kommer det jobbiga efteråt, när valet är ett faktum. Då kommer ångesten.
– Jag oroar mig för vad andra ska tycka. För att bli betraktad som oansvarig, dum eller misslyckad. Den sidan är jag inte så stolt över.
Hon har inte gått på status när hon gjort sina val – innehållet har betytt mer. Ändå är hon svag för prestige, säger hon.
– Ibland kan jag önska att jag hade valt en tydligare karriär.
Fortfarande hör hon sina gamla kollegor på Ekot. Samma röster jobbar kvar.
– Då kan jag tänka: Jag har levt ett helt liv sedan jag var där, och de är kvar där än.
Å andra sidan kan hon bli avundsjuk på de kollegor som sedan gick vidare till att bli utrikeskorrespondenter.
– Om jag gjort ett annat val... men då hade jag aldrig startat min tidning, konstaterar hon.
Tidningen hette Kvinnosyn, en nyhetstidning med kvinnofrågor i fokus, som kom ut en gång
i veckan. Cecilia blev tidningsägare och chefredaktör. Ett roligt men hårt arbete med stort ansvar och jobb i princip dygnet runt.
Det blev också en upplevelse av att inte ha något val. Andra kvinnor som var sugna på att starta eget sökte upp henne för att få tips. Hon märkte snart att de allihop hade trygghet av olika slag: De var flera som hjälptes åt, hade sparade pengar eller en frisk man som försörjde dem.

Själv hade hon inget av det, bara ett stort banklån utan säkerhet. Att ge upp var inte att tänka på – det skulle lett till personlig
konkurs och en komplicerad ekonomi i många år framöver.
– Annars hade jag kanske dragit mig ur efter något år. Men nu var jag tvungen att verkligen, verkligen anstränga mig. Det var bara att lipa lite, och fortsätta. Och så blev det bra till slut.
Det största valet i livet kom när Cecilia var 48 år. Då hade hon nyligen gjort en annan stor förändring: Lämnat ett långt singelliv för att flytta ihop med en man och leva familjeliv med bonusbarn.
Mitt i den nya situationen fick hon beskedet: Du är med barn.
– Jag blev häpen. Det valet hade jag sorterat bort, jag trodde det var kört någonstans runt 40.
Den här gången tänkte hon mycket noga över vad hon skulle göra. Var det rätt att behålla barnet, med de risker det innebar? Och hur skulle det bli för barnet att ha en äldre mamma?
Hon beslöt att låta ta ett fostervattensprov. Om barnet inte skulle visat sig friskt, hade hon känt sig tvungen att göra abort. Hon var inte säker på hur länge hon skulle finnas till hands för ett barn som behövde extra stöd.

Testerna tydde på att allt var som det skulle. Efter mycket funderande beslöt Cecilia att behålla sitt barn.
– Jag kunde inte tacka nej till ett barn som bestämt sig för att ta
sig igenom den barriär som min ålder innebar.
Hon födde Alice, som nu har blivit sex år. I dag lever Cecilia med sin dotter på en gård utanför Mariestad. Förhållandet med pappan tog slut. Numera driver Cecilia en föreläsningsverksamhet, och föder upp hästar.
Fortfarande blir hon sugen på nya projekt. Kanske ordna ungdomsläger, eller starta eget produktionsbolag.
Men just nu ligger hon lågt.
– Ibland får man vila också. Man måste inte alltid agera sig ur situationer – ibland ska man bara vänta.
Med tiden har hon blivit mer medveten om sina val. En bröstcancerdiagnos för fem år sedan gav ett nytt perspektiv.
– Nu tänker jag mer på vad som gynnar mig, vad som när min styrka.
I dag är hon frisk, men att ställas inför en livshotande sjukdom påverkade hennes syn på att välja.
– Jag vill inte göra halvtaskiga, ljumma, omedvetna val. Jag ska åtminstone veta vad jag ger mig in på.
Impulsiviteten finns ändå kvar. Och hur gick det på cirkusskolan? Jo, det blev bra det med.
Först skämdes hon. Vad skulle hon där att göra bland alla ungar? Pinsamt. Men hon stod ut, valde bort akrobatiken och satsade på jonglering.
– Efter någon dag hade barnen – och instruktörerna – vant sig vid att det sprang omkring en konstig tant där. Och så hade jag jätteroligt. Så det var ju tur att jag valde att stanna kvar.