”Jag har inte tro för vad jag säger längre”

Jag är en medelålders man med den bästa positionen man kan ha i en medelstor pingstförsamling i Sverige Jag har förtroendeuppdrag och leder stora grupper i församlingsarbetet, min uppfattning väger tungt i många frågor och jag hör ofta att jag är ett föredöme. Jag anses som nytänkare och mycket ”hungrig” på tillväxt.

Nu denna morgon släpper jag taget om allt detta dyrbara och säger orden jag själv känt sedan länge: Jag har inte tro för vad jag säger! Och jag lever icke som jag tror!

Men vad är det jag inte tror? Jag är uppväxt med pingströrelsen och allt vad som ryms däri, andedöpt och villig tungomålstalare, verbalt kunnig försvarare av tron och kristendomen. Nu skakar grunden under mig och jag är på väg ut på en resa som jag inte i min vildaste fantasi trodde att jag skulle göra. Alla andra, som har följt mig och ­blivit ledda av mig till frälsning och dop lever i sin frälsning medan jag, efter 37 års frälsning, inser att jag denna morgon inte har denna skatt mer. Den är förlorad och en stor sorg delar rum med andra känslor som skuld, skam och ensamhet.

Kan jag lämna tron? Lämna alla dessa fina, goda människor som följer och ser mig som föredöme för en kristen, pingstvän och sann försvarare av tron?

Jag har massor med tankar och tror att det är oerhört viktigt med denna dialog ni driver i tidningen. Det finns alltför många som jag därute, speciellt i pingströrelsen.

Tolle Lege

Som snickare är man ju något av en kollega till Jesus. Alltså faller det sig naturligt att man utifrån kända fakta snickrar ihop en egen teori om livet. Den lyder enligt följande: Den biologiska evolutionen på jorden ger även upphov till en själslig evolution. När en mikrosfär (som är den första och den minsta formen av biologiskt liv) skapas i en vattenpöl skapas även ett embryo till en själ. En själ så liten att den enda känsla den har är ”jag vill leva”. Självbevarelsedriften utgör kärnan i själen.

Sedan deltar denna själ i tusentals liv under miljontals år innan den kan utgöra själ för en människa. Därav är också människan den djurart som är det ­senaste tillskottet i vår herres hage. Så den biologiska evolutionen går hand i hand med den själsliga evolutionen. Med denna teori blir vi våra egna själars skapare. Det är som att odla och vårda ett bonsaiträd med sikte på evigheten.

Det jobbiga i denna dubbla evolutionsteori är att det biologiska livet på jorden förr eller senare, på ett eller annat sätt, dör ut. När detta sker börjar frågetecknen blinka. Vart ska nu den själsliga evolutionens frukter ta vägen? Det kan inte vara så roligt att bo som spöken på en död planet. Det är här vikten av en tro på Gud gör sig gällande. Vill jag följa med Gud till hans universella rike, eller ska jag stanna kvar vid moderkakan, jorden? Den problematiken följer med ett erkännande av andens och själens existens. Vad gör vi i evigheten? Den ateist som hävdar att människor som tror på ett liv efter döden, gör så av rädsla inför att upphöra existera, har garanterat inte tänkt klart. Personligen tycker jag att ett evigt liv har mycket mer skrämmande potentialer än om livet skulle ta slut i samband med döden.

Johan Stenwall

Jag har kommit till tro på en kraft som är större än min egen och som jag kan sätta min tillit till. Gud, som jag uppfattar ­honom, finns kanske i eller är vinden, ljuset, havet eller livet självt.  Gud för mig har ingen skepnad och min relation via bön och meditation till honom är ganska okomplicerad. Ibland möts vi genom andra människor, ibland är relationen något ansträngd. Jag ser mig själv varken som kristen eller religiös men jag söker andlighet. Gud, som jag uppfattar honom, hjälper mig i min vardag när jag släpper kontrollen och låter det bli en gråzon mellan vitt och svart.

Jag ber om hjälp och stöd och låter honom ta över. Då andas jag lättare och mitt liv blir enklare. En dag i sänder. Min husbön lyder: Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Anette, nykter alkoholist

Jag läste Bibeln under mellanstadiet. Inte allt, men en hel del. Jag fann en självupptagen, grym gud som utmätte orimliga och orättvisa straff. Jag chockades över hur hänsynslös slakt av människor framställdes som rättfärdiga underverk. Nya testamentets gud var väl en aning vänligare, men jag kunde inte förlika mig med hans förkärlek för fåniga trolleritrick. Jag hade svårt att hysa aktning för någon som sades vara allsmäktig, men som använde sin förmåga till att gå på vatten och trolla fram vin. Men framförallt fann jag absolut ingenting, inte en rad, inte ett enda argument som på något sätt kunde övertyga mig om att det fanns en gud.

Bibeln gjorde mig till ateist. Senare har jag haft samma erfarenhet av Koranen. Och de medeltida gudsbevisen hade så bristfällig logik att de närmast framstod som blandarskämt. I dag är jag grundmurad gudsförnekare. Jag är dock tacksam för alla religiösa människor som förmår plocka de goda russinen ur sina läror, medan de väljer att slå dövörat till de grymma uppmaningarna som finns i texterna. Jag tror på människors godhet. Det oroar mig dock att det finns de som läser varje bokstav i de religiösa urkunderna som gudomlig lag och kommer fram till att de bör förfölja, hata eller till och med döda sina medmänniskor. Det finns alldeles för många exempel på detta för att blunda för det.

Jag kan heller inte förstå varför religioner har en särställning jämfört med exempelvis politiska idéer; varför de inte kan ifrågasättas eller kritiseras som vilka andra föreställningar och uppfattningar som helst.

I SvD:s serie om tro är det typiskt att endast den asatroende får frågor som ”menar du på allvar att…” och ”skulle inte de här upplevelserna kunna vara ett uttryck för önsketänkande”, fast det borde vara berättigat att ställa dem till alla religiösa oavsett tro.

Tobias Åström

Jag är en tjej på 40 år som alltid varit andligt/religiöst intresserad. Ända sedan jag var liten har jag samlat på heliga ting och jag har många små altare runt om i huset. Jag har rest mycket i Asien och varit särskilt intresserad av hinduismen och buddhismen. Den senare har jag ”studerat” i ca fem år och då mediterat varje dag. Men så hände det som inte får hända; jag drabbades av bi­polär sjukdom och har haft flera psykoser.

Egentligen är det ett fantastiskt tillstånd i alla fall för mig som alltid kände mig som ”utvald”. Allt är så magiskt och vackert och allt hänger verkligen ihop. Allt är ett. Plötsligt är jag allt det som jag läst om. Jag har kommit för att rädda den här världen. Jag är Maitreya (framtidens Buddha) och jag är kvinna. Jag skickar brev till Dalai Lama inte ett utan 4-5 stycken. Jag springer runt i trädgården med en lång träpinne som jag piskar ut onda andar med i alla fyra väderstreck. Jag är här för att förena alla religioner. Allt betyder något, överallt ser jag symboler och tecken, hemliga kartor som bara jag kan utläsa. Det här är tantra: den högsta sanningen...

Eller kanske inte... medicinen har börjat verka och plötsligt förstår jag att det inte var sant. Magin är borta och kvar står jag med en tomhet större än jag kan beskriva. En sorg så ofantligt stor.

Hur ska jag någonsin kunna tro på något igen?

Sindre

Tror jag på Gud? Naturligtvis! Tror jag på vetenskapen? Naturligtvis! Sann vetenskap och sann religion går alltid hand i hand. Religionen i mitt vardagsliv ger balans och perspektiv, trygghet och inre frid. Min trosbild av livets mening är grunden till min inre frid och trygghet. Dessutom stimulerar min tro mig att nyfiket följa vetenskapens nya landvinningar och jag ser dessa som ytterligare pusselbitar som gång på gång bekräftar att det finns en högre makt.

Per

En ateist har intagit en antitesisk ställning till den teistiska traditionen, därföre väljer jag att beteckna mig som nonteist, i vilkens världsbild det icke finns någon gudomsvärld att på något vis förhålla sig till.

Nonteist