Göteborg. Motvilligt har han insett det bara under senaste halvåret: Rune Axelsson, pastor sedan 20-årsåldern och född predikant, kommer nog aldrig mer att få leda en pingstförsamling.<br />Han känner det själv. Ingen vill ha honom längre. Han vet vad det formellt beror på - ändå sörjer han att det måste bli så slutgiltigt: En pastor som gått igenom en skilsmässa har inte längre något förtroende i sin pingstförsamling. Att skilja sig är där ett äktenskapsbrott. December begick dessutom Rune Axelsson ytterligare ett brott mot Gud, enligt pingströrelsen. Han gifte om sig. Det är därför det numera skulle förvåna honom om han fick komma tillbaka som församlingsföreståndare.

När vi ses på ett café nära Avenyn i Göteborg har han paketerat sill och sallader på Prinsens i Kungälv i två år. Räksallad, senapssill, kräftmarinader.

- Att ha ett icke-kvalificerat arbete är bra för att sortera tankarna, tillstår han. Där har jag två jättebussiga kolleger som jag kan gråta av mig med och bli arg inför.

Men här vid cafébordet är det en Rune Axelsson som skrattar ofta, stort och medryckande. Han har nära till att skämta, dra vitsar. Men predika - nej, inte inom sin senaste tillhörighet, Sionkyrkan i Kungälv. Och inte inom någon annan pingstförsamling heller, misstänker han.

- Jag trodde ett tag att det skulle finnas någon som ville ha mig. Det tror jag inte längre. Där sitter sorgen. Att inte duga. Det liv som var utstakat ända sedan jag var barn blir inte fullbordat. Men för att förstå den här sorgen måste man börja med att förstå vad jobbet har betytt för en, påpekar Rune Axelsson. Han kallar det en livsuppgift att vara predikant. Han var sex år när han visste det: Först gå ut skolan, sedan bli predikant och därefter snickare. Och visst blev det så.

Båda föräldrarna var engagerade som lekmän i små pingstförsamlingar runt om i Sverige. Familjen med de åtta barnen flyttade med när pappa tog jobb som snickare vid Uddevallavarvet och Oxelösunds järnverk. Som 17-åring blev Rune Axelsson ansvarig för ungdomsverksamheten i Habo pingstförsamling. När han var 21 år och nygift kallade Vetlanda på honom som vice föreståndare. Efter två år ville Örebro att han skulle bli andreman. Vid 29 års ålder blev han ledare för Köpings pingstförsamling.

- Det var en kalastid. Vi byggde hus och fick vårt femte barn. Och jag hade väldigt roligt: Som pingstpastor vaknar och somnar man med uppdraget.

Rune Axelsson ser spjuveraktig ut och säger innan han skrattar:

- Profant heter det väl att jag gjorde kometkarriär!

Efter åtta år i Köping efterträdde han föreståndaren i Västerås pingstförsamling, den femte-sjätte största i Sverige med sina 1 300 medlemmar. Rune Axelsson var 37. Men en kris i äktenskapet gjorde att han sa upp sig efter ett par år för att satsa på familjen - och började sälja franska träkök. Men så ville Kungälv ha honom. 1993 gick flyttlasset västerut. Även om äktenskapet knappast blivit reparerat, var skilsmässa inget alternativ. Det är ett brott mot Gud och Rune Axelsson var väl förtrogen med konsekvenserna:

- Jag hade fått hantera en uppslitande skilsmässoprocess med en medarbetare. Det är en oskriven lag inom pingströrelsen att den som skiljer sig måste lämna sitt uppdrag. Det handlar om förtroende. Hans egen process från första tanken på att skilja sig till att verkligen ta steget var därför lång. De sista två åren var en ren brottningskamp, särskilt med Gud.

- Skulle jag tappa tron och min gudskontakt om jag skilde mig? Det ville jag ha rett ut innan, berättar Rune Axelsson.

Till slut hade han sagt till sig själv: ”Jag kan inte fortsätta som predikant om jag inte får ordning hemma. Och jag får tydligen ingen ordning hemma. Då måste jag ta skammen och sorgen det innebär att skiljas” Han gjorde en turordning: först säga upp sig, sedan söka nytt jobb och till sist begära skilsmässa. Om jag hade varit din fru, skulle jag nog tyckt att den rationella gången var ganska cynisk, inflikar jag. Men Rune försvarar sig med att situationen var komplex. Tjänstebostaden hängde ihop med pastorn, och hans dåvarande hustru ville inte skiljas. Även om det inte var något uttalat tryck utifrån, valde han att säga upp sig.

En självcensur, menar du?

- Nja, mer en omsorg om församlingen. Den skulle inte behöva bli upptagen av problem med ledarstrukturen. Jag var den förste pastorn i Kungälv som skilde sig och de visste inte hur de skulle göra. Han tyckte att han tog sitt ansvar när han klev åt sidan. Däremot saknar han att pingströrelsen inte har något system för att rehabilitera pastorer till nya uppgifter. Att få ett mer tydligt avslut, som vid samarbetssvårigheter, hade varit lättare än den här stora tystnaden, säger han.

- Jag ansågs ju ha begått en synd Istället är det synd om mig, ha ha ha Rune Axelsson lägger upp ett riktigt gapskratt. Det var vintern 2001-2002 och Runes sorg fick många ansikten: Över ett sprucket äktenskap, över att vara misslyckad som predikant och över att behöva lämna livsuppgiften, kallelsen. Ungefär ett halvår senare märkte han att det inte fanns något rum för honom längre.

- Då kom alla känslor av Rune blir tyst.

Av vad?

- Det mesta handlade om att de inte ville engagera mig. Jag dög inte. Men varför? Så länge jag levde i mitt helvete, då dög jag. När jag bröt mig loss, då dög jag inte längre. Jag är paria för att jag är skild.

Hur upplever du det?

- Som en mindervärdeskänsla. Från att ha stått i strålkastarljuset och varit spindeln i nätet så blir det tyst. Ingen ringer längre. Sorgen har böljat mycket fram och åter, berättar han. Just nu handlar den om att vägen tillbaka är så lång. Han tror inte längre på att någon församling skulle vara öppen för pastor Rune Axelsson. Den bearbetningen är svår att komma till klarhet med, erkänner han.

Hur gör du då?

- Jag försöker att leva öppet med mina känslor och bli av med dem, hellre än att bära den gnolande sorgen inom mig.<br />Han berättar att han aldrig varit med om sådana påhopp som sedan han gifte om sig i december. Det kan handla om att satan ligger bakom hans nya äktenskap och att han är den minst lämpade att engagera sig inom pingst.

- Det ökar så klart sorgen. Att jag aldrig får bli fri. Och så blir jag ensam, får ta hela brottningskampen själv.

Känner du sorg eller besvikelse?

- Både och. Klart jag är besviken på de felval jag gjort, men jag bär själv ansvaret för de beslut jag fattat. Jag får ta konsekvenserna. Men att lämna det jag tror att jag är skapad för föder ju också en fundering: Vad tycker Gud om mig som sviker? De där tankarna är Rune Axelsson botad från nu, säger han. Han har upptäckt att Gud är större än Guds barn, har mer nåd än människorna.

- En oändlig nåd, förlåtelse, godhet och barmhärtighet når mig också. Så jag är lika trygg i min tro som förut, lika förvissad om Guds barmhärtighet som innan.

Ibland, säger han, identifierar han sig med bibelfiguren Ikabod som betyder ”utan härlighet”. Ikabod fick sitt namn när hans farfar Eli förlorade förbundsarken i kriget mot filistéerna - och det judiska folket blev utan härlighet.

- Jag har förlorat härligheten, det pastorsliv jag levt och stortrivts med, jämför Rune Axelsson. Men visst finns ett stort, osynligt skikt av människor som står för nåd och barmhärtighet i församlingen - särskilt hos dem som vet vad livet går ut på, enligt förra pastorn. Det upplever han som en stor tröst. <br />- Nåd och barmhärtighet är en sak. Men förtroendet att det skulle vara raserat Det känns inte alltid rättvist. Han jobbar på att kunna förlåta, säger han. Ibland är det ett svårt steg. Teoretiskt vet han att ingen kommer vidare genom att bli bitter och älta oförrätter. I bönegruppen som du sökte dig till förra hösten tryckte en person på dina ömma punkter, säger du. Vilka är det?

- Att kunna släppa det som varit och acceptera att så här blev det. Inse att jag inte kan göra något åt det, utan måste gå vidare. Förlåta mig själv, min exfru, de som inte stöttat mig. Det är en själskamp Rune Axelsson fortsätter:

- Jag som levt med att försöka hjälpa andra med förlåtelsen, inser nu hur svårt det kan vara att hitta vägen ut. Men jag har också känt att man kommerlångt också med att vilja förlåta.