Foto: Malin Hoelstad
Brev till Pauliina
Förra gången när jag skrev till dig, Pauliina, var du fortfarande här hos oss. Jag daterade brevet den 5 november, 1992. Detta datum var det sista i min tideräkning: ”före”. Fredagen den 6 november 1992 började en ny tideräkning: ”efter”. I dag när jag tänker på dig, har allt som hänt fått en ny tidsform: imperfekt.
När jag pratar om dig, när jag tänker på dig har presens och futura blivit obehövliga. Jag kan inte tänka på vad du gör i dag, heller inte vad du har för dig i morgon.
Den 2 maj 1974 kom jag hem till mina föräldrar. Klockan var tio på kvällen och mitt ansikte lyste som solen när jag sade: ”Det blev en flicka!”
Bulle-Pauliina, pappas tös, osv, osv … Nog försökte jag vara pappa fast spriten ofta tog över. Lyckligtvis var du så liten den gången då vi båda hamnade i fyllecellen hos polisen. Du minns ingenting av detta. Redan då skulle jag ha behövt lyssna varningsklockor i mitt huvud och sökt hjälp. Men icke sa Nicke!
Det var inte lätt att lämna dig sovande och bara dra. Du kom åtminstone lindrigare undan. En berusad pappa är aldrig en rolig pappa fast han själv kanske tror det. Minns du när jag lärde dig cykla? Det var en av de semestrar jag tillbringade hos dig. Du var sex år om jag minns rätt.
Ute på gårdsplanet fanns en svagt sluttande backe som vette mot en parkeringsplats. Jag sade till dig att du behöver bara styra, inte trampa för nedförsbacken gav dig tillräckligt med fart. Du lärde dig cykla redan på samma dag.
Och så tog vi vår första cykeltur till moffa och faffa. Jag minns de gånger då jag lärde dig simma. Jag minns också din första blåtira som du fick när vi var ute på promenad. Du stod på knä i din sittvagn lutad mot ryggstödet. Hela sitsen välte över och du föll huvudstupa på marken. Vilket skrik!
Jag minns när du satt i barnstolen då vi cyklade till dagis. På ryggstödet hade jag textat: ”Pauliinas Rolls Royce”. Jag minns dig liggande i barnvagn bland diverse prylar som man behöver på badstranden. Jag minns dig plaskande ute på gårdsplan klädd i galonbyxor.
Jag minns dig på flygterminalen när du kom och hälsade på mig. Du var som ett krigsbarn med en papperslapp runt om halsen, hand i hand med flygvärdinnan. Jag minns dig mitt i natten sovande i Lasses soffa, huvudet vilande i mina knä då vi vuxna tittade på ”OS i Los”, det olympiska spelet i Los Angeles.
Jag minns dig på Hangös järnvägsstation i södra Finland när du sprang mot mig. Jag minns dig med din röda ryggsäck på väg till skolan. Jag minns dig med din trasiga tvärflöjt. Jag kunde inte laga den till din stora besvikelse.
Jag minns dig på Gröna Lund har vi besökte Lustiga huset och jag fick för mycket tillbaka i växel och hur du påpekade det, fast jag ville att du skulle hålla tyst. Jag minns de attraktioner där gränsen för att kunna åka var 120 centimeter Hur de tog mått på dig och ibland diskade dig som en fiskare som slänger tillbaka fisken som inte är stor nog.
Roliga minnen, smärtsamma minnen och jag ville åter bli en redig pappa. Jag ville be om förlåtelse men tiden räckte inte till.
Jag kände dig inte så väl, Pauliina. När vi träffades här i Sverige och där i Finland var du oftast tystlåten, ibland ledsen. Inte visste jag att du var en vulkan som under sin lugna yta hela tiden kokade av smält lava. Innerst inne visste jag dock att du hade det svårt. Pubertet tänkte jag. Viljan att prova det otillåtna. Att lära sig av misstag. Livets skola. Så tänkte jag. Om du bara hade blottat dina innersta tankar lite oftare!
Bakom allt ditt festande och trotsande gömde du den äkta Pauliina som jag skulle ha velat lära känna bättre. Förlusten av dig känns i dag så oerhörd. Nu vet jag vad det var som rörde sig i huvudet på dig, hur djupt du kände, hur du led. Kan du förlåta mig att jag, mot din vilja, har läst alla dina dagböcker. Jag var tvungen att ta reda på vem du var. Jag kan inte sluta att undra; Så ung och så medveten om livets realiteter.
Jag tittar på nya och gamla foton. Du där, under en bråkdel av sekund, stilla, ändå levande. Jag bläddrar bland breven och korten du skickat. Din handstil. Jag lyssnar på gamla ljudband. Din stämma, dina sånger. Jag sitter i samma fåtölj som du brukade sitta i under dina vistelser hemma hos mig. Jag tittar på två inramade bilder av dig på väggen. På den ena är du sju år och den andra sjutton. Tio år mellan bilderna.
Numera behöver du inte låna mina tofflor då du vill gå ut på balkongen för att röka. Inte syns där din bekanta ryggtavla något mera. Jag vidrör mitt hud, mitt huvud, mina armar, mitt rygg, min mage, mina ben. En levande, skör människa. Jag kände din närvaro då vi välkommen-kramades då vi hejdå-kramades. De enda tilllåtna smekningar mellan nästan vuxen dotter och hennes far. Skygga beröringar. Aldrig mer! Inte i detta liv! Även bäddsoffan som var din säng har jag slängt till sopor. Du är borta, soffan lika så.
Ofta, efter dina besök, hittade jag dina kvarglömda saker. Men sista gången då du åkte här ifrån, tog du med dig allt, för första gången. Inte hittar jag numera dina örhängen, ditt formskum i badrummet. Inte någonting alls. Din avresa var redan då i Guds hand. Bara minnena kvar …
Jag skickar detta brev till din mamma, för brev brukar man väl skicka till någon. Jag känner inte till din nuvarande gatuadress. Finns det över huvud taget gator i himlen? Det spelar ingen roll, för antagligen har du redan läst det här brevet.
Pappa
Dikter om sorgen efter dotterns död:
1.
Ibland händer det att jag går tomhänt
människorna till mötes
Ibland händer det att jag har
fickorna fulla av händer
som vill röra, stryka, trolla
bära, ta emot, ge
Ibland händer det att jag går hårdhänt
den gråa massan till mötes
Ibland händer det att jag har
fickorna fulla av knutna nävar
som vill förstöra, ge stryk, hålla hårt
besvära, sträva emot, strypa någon jävel
som vågar komma fram och påstå
att allt ordnar sig, och att barn
är inte allt, när man saknat
i åratal, när man inte länge duger till
annat än att gå människorna till mötes
tomhänt, fickorna fulla av händer
2.
När vi fick dig, blev jag ytterst barnslig
i min barnslighet trodde jag att du var vårt
ingen hade sagt någonting om att barn är
bara till låns
du var vuxen nog att flytta hemifrån
men varför för gott
bara så där, utan förvarning
eller var var jag när döden valde ut dig
jag hann inte rädda dig
ibland är mannen med lie för snabb
detta oåterkalleliga ifrånlämnande
hösten utan dig
detta oupphörliga lockrop i huvudet på mig
kom tillbaka, kom och hälsa på, kom tillbaka
och de kommer, demonerna, delar ut järnbeslagna
sparkar varje natt
3.
Mörkertid mitt på dan
höstskymning
bara telefonen ringer
en bekant röst
lugn
nästan fem sekunder
och sedan…
hittar jag mig
hängande ovanför avgrunden
spiralsladd
som navelsträng
mellan mig och livet
hjälpropen i mina öron
ljuder
cirkelsåg cirkus ylar
som bortblåst är närheten
borta illusionen om
tryggheten bakom tusen öar
kvar bara minnena
gemensam smärta, saknad
här skiljs våra vägar
flyg du min fågel
jag hasar mina ben något vart
för dig är det här en ny början
för mig bara någon morgondag
i världen som är trängre utan dig
7.
Vi tre härjade, sargade varelser satt på Pelikanen
och undrade över människor
som alltid har allting så bra så
så hände det något underligt
vi började tala om den stora sorgen
den smärtan som enade oss
smärtan, den gemensamma
känslan som bejakar livet
förenar oss i kärleken
tre härjade, sargade varelser
långt ifrån fadern, sonen och
den heliga anden
vi är ju den sjunde paragrafen
kroppen, sinnen och själen
4.
Det är så varmt och ljust här
så kallt och mörkt här
förtvivlad
när jag tänker på dig
jag ska först försöka laga
det som är trasigt här inne
så att du åter kan komma in
i mina drömmar
snudda mig
lägga din pulsåder på min
och så föll det, regnet, piskade mitt ansikte
dolde droppar i mina läppar, salta
stunden är inne
regnet slår mot stenen, för det har jag blivit
formar en grop för mitt hjärta
att slå i
Jag lovar att ligga alldeles stilla
kom och snudda mig
kom och snudda min
pulsåder med din
5.
Taket har någon gång varit vitt
nu har tobaksröken patinerat det brunt
ligger här i soffan
ser en fast punkt i taket
en krok
där lampan blivit hängd
kroken är
ordentligt fästad i betong
den ser ut att hålla
även en mans tyngd
kroken
mitt livs fasta punkt idag
i morgon kanske slutpunkt
6.
Jag kan glädja mig
för jag vet vad sorgen innebär
i vågskålar av sinnesro borde
båda delarna väga lika
glädjesmulor samlas in så sakta
sorgens bägare rinner över
i gram mäts glädjen
sorgen använder ett kilos tyngder
glädjekorn vaskar jag fram i alla dagar
den hånande döden kikar
över axeln
7.
Ja må du leva, ja må du leva…
nej, så var det inte alls!
I rummet ovanför mitt leker ett barn
små springande fötter trummar på taket
och kristaller i takkronan skulle säkert klirra
om jag ägde en sådan
I rummet ovanför mitt leker ett barn
stumt svajar min sextiowattare
helgpappan har sitt barn hos sig
så det måste vara lördag
eller är det redan söndag
Jag håller på att återvända från fyllan
där ja vadat ett par dagar
för att dränka mina sorger
för att glömma min egen saknad
i rummet ovanför mitt leker ett barn
helgpappan har sitt barn hos sig
och ännu högre upp där
om det finns något som heter himmel
om det finns något som heter himmel
har den himmelska fadern mitt barn hos sig
nu, just nu och för evigt
8.
Jag lekte hårding med ödet
upp med beviset!!!
visa att du kan sopa flinet
från mitt ansikte!!!
och ödet visade sin makt
jag flinar inte längre
igår begravde jag min dotter
