”Pappa var nazist”, sa mor en gång; och vad förstod jag av det? Jag var väl kanske tio år. En gång sa hon att far hade pekat på henne inför besökare och sagt att hon var en äkta arier. Men mor sa inte mycket heller eftersom det inte gick att tala om det. Hon protesterade i handling som till sist ledde till skilsmässa när jag var elva år och min bror nio.

Aldrig med ett ord yttrades något om det som varit min fars ledstjärna hela hans ungdom. inte ett ord! Detta blev en sån vana att jag aldrig kom mej för att inleda ett samtal med denne totalt tillknäppte man. Jag visste ju inget om detta utom från en del lösryckta ord min mor kunde yttra en enstaka gång när trycket blev för stort.

Men det som gör mej så fruktansvärt illa och förbannad är alla timmar i livet som förmörkats av denna feghet, över att gömma sej inför hela världen, inte kunna erkänna hur fasansfullt fel man har haft!

Minnet av min uppväxt är tungt och det ger en viss lindring att veta att det inte är mej det är fel på; det är en realitet som många får kämpa med. Jag behöver inte anklaga mej själv för att jag inte alltid kan vara positiv som ju är vårt årtiondes motto.

Tigerlilja

---

Jag lever inte med någon hemlighet om övergrepp i min släkt, men jag jobbar som psykiater och har flera gånger träffat patienter som söker för depression och ångest, där det visar sig att en släkting, ofta flera släktled tillbaka, har suttit i arbetsläger eller utsatt för övergrepp/avrättning och familjen, barnen, har valt att inte prata om det. Skammen överförs omedvetet till barnen och bärs vidare. Som vuxna förstår de inte alltid varför de mår dåligt.

Martin Nilsson

---

Min mormor, mamma och hennes systrar har varit hårt drabbade av övergrepp, misshandel, våldtäkt och incest. Jag har till stor del vetat vad som hänt sedan jag var liten. Jag har också känt mig märkt av det, smutsig. Vad säger jag när någon frågar om min släkt?

Jag känner en förundran över mammas och mina mostrars styrka att gå vidare. Att bli vanliga kvinnor med egna familjer och egna liv. De skrattar, är vackra, skämtar, tar för sig. Under ytan bubblar dock tyvärr alltid den gröna sörjan som hotar dyka upp och förstöra vilken trevlig sammankomst som helst.

Jag känner också en stegrande sorg i takt med att jag själv blivit vuxen och skaffat familj. Hur kan någon förgripa sig på ett barn? Vad kan jag göra som anhörig i generationen efter? Inte ett smack. Jag kan inte heller förstå offrens passivitet. Varför slog de inte ihjäl förövarna? Jag har vid flera tillfällen tänkt på vilken tur det är att de skyldiga nu är döda.

White trash Barbie

---

Min pappa kom till Sverige från ett sydeuropeiskt land i slutet av 50-talet för att gifta sig med min svenska mamma. Han såg en möjlighet i att tjäna extra pengar på att smuggla in lyxvaror och sälja svart i Sverige. Vi bodde då i ett litet samhälle, någon skvallrade och pappa åkte fast. Jag var då fem, sex år på 70-talet och jag minns tydligt att vi åkte och hälsade på pappa på häktet. Det var konstigt att pappa ”bodde” i ett rum på polis­huset i stället för hemma hos oss. Ingen förklarade för mig och min storebror vad som hänt.

Jag har också ett tydligt minne av hur vi säger hej då till pappa på en parkering. Pappa säger att när jag blir 16 ska vi bli en familj igen. Jag förstår ingenting. Efteråt frågar vi mamma varje dag ”När kommer pappa hem?” men vi får bara tystnad och tårar till svar.

Vi talar mindre och mindre om honom. Det är något slags tabu. Mamma har ett eget företag och hon jobbar jämt. Och skäms. Det hyschas och smusslas och det enda mamma säger är att vi inte får berätta för någon var pappa finns.

I tonåren blir jag vid ett tillfälle berusad och berättar tårfyllt för min bästis om pappa och allt som hänt tio år tidigare. Det slutar med att vi bestämmer oss för att tågluffa i Europa och hälsa på honom. När mamma får veta våra planer blir hon arg och säger att det går inte att lita på mig – jag har ju avslöjat hemligheten för min bästis. Men aldrig, aldrig att någon berättade för mig vad som egentligen hänt. Alla andra verkade veta mer än jag, till och med kompisar.

Nu i vuxen ålder, när jag själv har fått barn har jag svårt att förstå deras val.

Jag frågade mamma för ett tag sedan hur de egentligen tänkte, men hon säger att hon inte minns, det var så länge sedan. Hon är nu i 80-års åldern och pappa gick bort för sex år sedan.

Anna

---

Min farfar var med i inbördeskriget på de rödas sida. Prästen i församlingen antydde att farfar hamnat på fel väg som han sade. Annars pratade ingen om det. Gjorde någon det var det bland de vita, segrarna.

Hemma i byn vet alla fortfarande vilken sida varje familj var på under kriget. Mina föräldrar umgicks inte med någon från familjerna som stödde de vita, men det var inget man pratade öppet om. Först nu när mamma är gammal har hon börjat undslippa sig fler korta, hatfulla kommentarer om ”slaktarna”. Betänk då att hon föddes långt efter inbördeskriget men fick hatet mot grannarna, de vita, slaktarna, med modersmjölken.

Själv växte jag upp med massgravarna, separata för de vita och de röda, på kyrkogårdarna. Minnesdagar, hedersbetygelser för de vita enbart. De rödas minnesmärken var på alla ställen mindre, vid sidan, senare tillkomna. Jag fick också med mig det där superstarka hatet, oförklarat men naturligt på något sätt. Det var helt otänkbart att beblanda sig med de vita, trots att jag är tredje generationen efter inbördeskriget. Mina syskon, som bor kvar i Finland, har kvar den inställningen.

Många fick sätta livet till under striderna, ännu fler arkebuserades eller fick svälta ihjäl i fånglägren efter kriget. Och många tvingades fly. En av mormors bröder flydde de vitas hämnd till Ryssland. Hela hans familj arkebuserades senare i Stalins rensningar.

Hannele

---

Som barnbarn till en morfar som dog i koncentrationsläger och barn till en mor som överlevde Budapest 1944, har jag många funderingar kring mig och mitt förflutna och om/hur det har påverkat mig.

Frågorna hos dem som bär med sig ett tyst arv liknar varandra.

Efter att ha bott i konfliktdrabbade länder i många år tror jag att arvet vi bär med oss kanske förs vidare till nästa generation. Jag är tacksam över att mitt arv var fritt från hat och fördomar. Jag minns snarare en mystisk sorg blandat med en tro på livets små glädjeämnen.

Eva Oscarsson