– Det är väl rätt viktigt att man är nöjd med det liv man fått. Så här i efterhand kan jag se saker jag velat ändra på, men i stort sett är jag nöjd. Man kan ju inte göra något åt det. Gjort är gjort, säger Kjell Megert som flyttade tillbaka till Stockholm efter pensionen.
Kjell Megert, 75 år. Född den 1 februari 1931 på Södermalm, Stockholm. Bor i Traneberg, Stockholm.
- Förut tog man hälsan för given. Det kan man inte göra längre. Krämpor är det stora samtalsämnet när pensionärer träffas.
Själv har Kjell klarat sig undan med en hjärtinfarkt som han hade för sju år sedan. I dag är han återställd men får ta sin medicin, och som de flesta äldre stå ut med att livet innehåller fler läkarbesök och piller än förut.
Kjell bor med sin hustru i ett kvarter med seniorlägenheter. Medelåldern är rätt mycket högre här på Svartviksslingan än nere i Alviks centrum.
Kroppen och sinnet hamnar lätt i lite obalans när åren räknas ihop. Men Kjell tycker inte att kroppen ger honom så mycket besvär ännu.
- Den har blivit lite kortare och rundare. Och man är inte så vig längre. Det tar tid att komma igång på morgnarna.
- Visst är man medveten om sin ålder. Man förändras. Jag tror jag blivit mera eftertänksam och lite mindre uppspelt än vad jag var förut, då gick jag mera rakt på.
En
fördel med att vara pensionär är att man är fri och kan göra som man vill, säger Kjell Megert. När man väl vant sig alltså.
- När jag blev pensionär flyttade vi från Malmö. Det var en massa jobb med att göra allt i ordning här och att ta hand om mamma som var dålig så jag blev aldrig sittande.
Trots att Kjell beklagar att han inte kan ha samma fart som förut ger han ett energiskt intryck.
- Jag är igång ungefär lika mycket som när jag var yrkesverksam. Jag är aktiv i PRO som medlemsansvarig, det tar mycket tid i anspråk men jag har en dator till hjälp. Och så är jag är portombud här i huset, sköter trädgården och spelar boule med mera ...
Kjell har studerat, han tog teknisk realexamen och kompletterade med en ingenjörsexamen. Sedan jobbade han som vvs-konsult inom rörbranschen.
- Jag började jobba 1946, blev pensionär vid 65 år. Jag har arbetat i Stockholm och 27 år i Malmö. Jag har rest som konstruktör med Skanska i bland annat Ryssland, Irak och Polen.
Kjell reagerar på skillnaden i hur det var när
han var ung och hur han tycker att dagens unga beter sig.
- Man kan reta sig lite på ungdomen. Det har blivit så fritt, kanske är det för fritt?
Han önskar att unga skulle visa mer hänsyn till äldre.
- När jag var ung fick man lära sig att visa respekt, säga tack och bocka för äldre. Häromdagen fick jag några glåpord efter mig av några unga grabbar. Och det var inte roligt. Jag hade fått en dagsedel för samma sak.
Kjell är inte rädd för döden, bara den kommer fort. Rädslan gäller istället hotet inför att bli liggande med livsuppehållande medicin. Han vill heller inte in på servicehus.
- Ja, nu kommer vi väl inte ens in. När det är tal om att de ska komma hem till en och ta om hand hemma i stället. Olika människor, olika dagar. Och snabbt ska det gå. Usch.
Kjell skakar på huvudet. Han har dåliga erfarenheter från när hans mamma vårdades.
- Men svenskarna blir ju äldre och äldre. Frågan är om det är bättre än som det var förr när man fick gå vid 75?
