Hjärntvätt, men i en mild form, säger författaren Karen Armstrong om sina sju klosterår på 60-talet. I dag varnar hon för att det inte bara är i religionens namn vi riskerar att bli trångsynta: – Vi blir allt mer beroende av specialisering och allt färre har kunskaper som spänner över flera fält.
”Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den.” Så rabblade hon Paulus ord medan hon knäböjande förberedde sig på att piska ur sig sina eviga svimningsanfall i klostret.
Karen Armstrong, ung novis i The Society of the Holy Child Jesus i 1960-talets England, slog sedan remmarna med knutar över sin nacke och rygg.
Svimningarna visade sig så småningom vara de första tecknen på epilepsi. Men nunnan som givit henne gisslet kallade dem ren och skär slapphet, nunnor svimmar inte, ”din kropp och dina tankar är bara alltför odisciplinerade”, förklarade hon.
Efter sju år bestämde sig Karen Armstrong för att hoppa av klosterlivet. Hon hade hunnit bli 24 år, året var 1969 och hon hade missat allt om p-piller och studentrevolter. I dag är Karen Armstrong etablerad författare och en av samtidens mest efterfrågade analytiker när det gäller judendom, kristendom och islam.
SvD:s Idagsida har en särskild fråga när hon på Sverigebesök i förra veckan lanserar sin nya bok om tiden efter klostret, Spiraltrappan: Hade hon som postulant, novis och nunna i en katolsk kommunitet varit med i en sekt?
– På ett sätt ja, på ett annat sätt nej, svarar Karen Armstrong och börjar med att påminna om att hon fick sin klosterutbildning precis före katolska kyrkans stora modernisering i mitten av 1960-talet.
På så sätt blev hon en av de sista noviserna som hårdtränades i självförnekelse, stängdes ute från den övriga världen och underminerades i fritt och kritiskt tänkande, förklarar hon.
– Ändå var det ingen riktig sekt, fastslår Karen Armstrong med argumenten att hon gick in i klostret frivilligt, ”with eyes open”, och ”inte behövde bli fritagen eller så”. Hon såg nunnor bryta sina löften och noviser uppmanas att åka hem igen.
Men vissa av metoderna var precis desamma som i alla sekter: Klostereleverna beordrades att göra saker som de inte förstod, som skulle klarna ”när de blev andligen mer mogna”. De drillades i militär lydnad och undergiven respekt för auktoriteter. Och de levde i så stark isolering från omvärlden att de inte fick reda på när Kubakrisen i oktober 1962 var över. I tre veckor efter alla andra gick de och oroade sig för ett tredje världskrig.
– Isoleringen är en nyckelmetod, konstaterar Karen Armstrong. När världen krymper får man inga proportioner på klosterlivet, inget förnuft att balansera det med.
Men isoleringen är väl också ett argument för att upprätta en fristad mot ondskan därute?
– Ondskan finns också inne i klostret. Om man tror att man kan hålla den utanför blir man förkrympt. Även det mest heliga kloster kan vara besjälat av elakhet, säger Karen Armstrong och ser mycket allvarlig ut.
Trots sina erfarenheter menar hon att utbildningen i sig och klosterlivets karaktär gav henne styrkan att ta sig därifrån.
Hur då?
– Isolering kan i sin bästa form ge plats för kontemplativ tystnad, förklarar Karen Armstrong som först i dag, när hon lever ensam och arbetar hemma som författare, upplever tystnaden som trevlig.
Så fungerade det aldrig på klostret. Där var tystnaden oerhört bullrig, som hon säger, full av frustration, irritation och hemska spänningar. Där fanns ständigt bekymmer för någonting.
I denna tystnad kunde hon inte fly från sitt missnöje eller sina tillkortakommanden. Andra i hennes ålder hade lyft telefonluren och pratat bort sin frustration med väninnorna. Karen Armstrong fick gå lägga sig i sovsalen och lyssna till de andras snyftningar och sina egna tvivel och funderingar.
– På så sätt höll jag på med en konstant självreflexion i klostret, vilket vi sällan gör annars i livet. Just denna prövning hjälpte mig att fundera på om jag ville därifrån, hur jag skulle komma ut och att det i så fall skulle bli mycket obehagligt. Fast sånt var jag ju van vid på klostret.
Och visst blev det obehagligt där ute. Undertiteln på boken, Min väg ut ur mörkret, stämmer väl med åren efteråt: De var ”mycket värre än tiden i klostret”, säger Karen Armstrong och berättar om sin misslyckade doktorsavhandling, vantrivseln som gymnasielärare, anorexin och epilepsin.
Man kan ju ändå undra var hon gjort av sina emotioner, som var så starka när hon var ung novis. SvD:s recensent Marie-Louise Ramnefalk tyckte Spiraltrappan var en hämmad självbiografi och känslorna alldeles för ”väluppfostrat förpackade”.
– Under klosterutbildningen var jag hämmad, ja, medger Karen Armstrong. Men hon kanske menar att jag skulle varit arg?
Jag nickar.
– I så fall hade systemet vunnit. Jag var arg, men det krympte bara mitt skrivande. Den som blir mest förstörd av ilska är man själv. Jag vill inte tillåta mig att bli så fångad i min egen självupptagenhet – och det hjälper inte att förbli arg.
– Visst, jag behövde omprogrammera mig, och att det tog tid var inte klostrets fel. Jag hindrades framför allt av min epilepsi – och det var jag verkligen arg på!
Därtill hade hon skäl: En neurolog som läste hennes första bok om tiden i klostret, Genom den trånga porten från 1982, visste redan vid beskrivningen av hennes första svimningsanfall vad som var på tok, ”som att läsa en thriller där man vet vem som är mördaren medan ingen i berättelsen har en aning” har han sagt till henne.
Karen Armstrong lider av tinninglobepilepsi – men nunnorna skyllde på hennes starka känslor. Psykiatern hon gick hos i tre år skyllde på hennes barndom. Med rätt medicin från början hade hon haft betydligt mindre problem med sin sjukdom i dag.
I Spiraltrappan möter läsaren således också psykiaterns begränsade värld, de tankemönster som förslavar studenterna i Oxford, reglerna på den flickskola där hon fick sitt första lärarjobb och som liknar självförnekelsen i klostret. Har varje system sina egna slutna tankemönster?
– Ja, alla är fast i sina boxar, säger Karen Armstrong bestämt: Psykiatern kunde inte tänka utanför sin egen specialitet. När vi förklarar krig mot terrorn är vi fast i en västerländsk tankebox. Den akademiska världen i Oxford är sitt eget kloster där folk gör våld på sig själva och varandra. Det är inget sunt ställe, jag hade tur som kom ut därifrån.
Samtidigt är hon noga med att påpeka hur glad hon är för den utbildning hon fick vid universitetet – precis som hon säger att tiden i klostret är en av de viktigaste perioderna i hennes liv. Hur kan det vara så?
– Jag fick värdefulla insikter om mina egna begränsningar, inte minst existentiellt: Jag insåg att jag inte är en ond person och inte en särskilt god heller, utan en självupptagen tråkmåns som de flesta andra. Man är både bra och dålig och driven av egot – ett slags självisk fåfänga. Rättfärdighet är ju ett attraktivt mänskligt drag.
Fanns den inte också i klostret när ni skulle tränas till nunnor?
– Faktiskt inte. Det där med rätt och fel tog de ur oss, skuldkänslor är bara självömkan, sa de. Vi fick lära oss att det enda vi kan göra är att försöka göra saker bättre.
Nej, ett kloster behöver i sig inte vara en sekt, anser Karen Armstrong, men däremot slutna institutioner som tillåter några få människor att upphöjas till gudar. Det är det farliga. För då kan man få anhängarna att känna sig speciella och betrakta alla andra som förlorade. Vilket är mycket självupptaget, säger hon.
Flera av dessa rörelser hävdar ändå att vägen till andlighet går genom att släppa egot – och du reagerar själv mot alla former av självupptagenhet. På vilket sätt ska man släppa egot?
– Inte genom att klå upp sig själv. Det enda sunda sättet är att utveckla sin medkänsla i vardagen, leva med den gyllene regeln, som alla världsreligioner talar om. Andlighet är altruism, tror jag, och medmänsklighet, inte att dra sig undan världen i tystnad. Vi behöver varandra för att göra varandra mänskliga.
Och då hjälper inga slutna institutioner?
– Det kommer fortfarande att finnas människor över hela världen som av egen fri vilja väljer att leva så avskilt, men det är ett liv för oerhört få människor. Alldeles för många har gått in i det som inte borde vara där.
