– När jag kom till Sverige försökte jag berätta, men jag såg att ingen trodde på vad jag sa. Från den dagen bestämde jag mig för att aldrig berätta för någon, säger Ina Harlid, 89 år.

Det löftet har hon hållit sedan 1945, trots omgivningens påtryckningar. Ina är mamma, mormor och gammelmormor och hennes histora är också Europas och världens historia. Ina överlevde andra världskriget, koncentrationslägret Bergen-Belsen och utrotningslägret Ravensbrück.

Ina har svaga minnen från båtfärden över sundet till Trelleborg. Hon vägde 28 kilo. Framme i Sverige väntade en natt i säng med lakan. Aldrig har hon sovit så gott. När hon vaknade trodde hon att hon var död.

– Rummet där jag fick övernatta var helt i vitt och solen sken in. Utanför fönstret kom en kvinna på cykel och jag mindes min cykel som jag fick av pappa innan kriget bröt ut. Det tog flera minuter innan jag förstod att jag inte var död.

Första nätterna sprang hon och de andra överlevande och gömde mat under kuddarna.

– Det var som att vi inte förstod att vi var räddade. Vi var vana vid att inte veta när man skulle kunna äta.

För Ina har det bara funnits ett sätt att leva med det som varit.

– Mitt liv började 1945. Jag stängde dörren till den första delen av mitt liv, jag har aldrig öppnat den. Så är det med det.

I vår fyller Ina 90 år. Hon är fortfarande pigg, kör bil och klarar sig helt själv, även om hon numera helst kör upp för backen till villan på den lilla bergssluttningen. Familjen vill att hon ska skriva ner sin historia.

– Jag har faktiskt gjort ett försök, men när jag kom till krigsutbrottet tog det stopp. Vad ska det tjäna till, det blir som att frossa i det, säger hon.

Ina känner ibland en förväntan och skyldighet att berätta.

Forum för levande historia har frågat flera gånger, synagogan i hemstaden Göteborg likaså. Men Ina har sitt förhållningssätt. Sönerna som båda är läkare säger att hon förtränger.

– Det må så vara. Jag har sett människor älta och älta och de blir aldrig lyckliga. Jag har min överlevnad att tänka på.

Men för efterlevande är det förstås obegripligt att hon kan vara så rationell, och glad. Ina har två svar:

– Jag levde i ett lyckligt äktenskap.

Det andra svaret ligger i tre små enkla ord: ”det går över”. Innan kriget bröt ut fick hon en ring av sin pappa där orden var ingraverade.

– Både lycka och sorg går över. Det är bra att tänka på för att inte drabbas av högmod när man är lycklig, och för att känna tröst när allt är svårt. Det går över.

Men äktenskapet var inte alldeles självklart. Innan Ina skickades till koncentrationsläger bodde hon i ghettot i staden Llodz i Polen. När de fick veta att ghettot skulle stängas bestämde sig de unga för att leva livet.

– Vi trodde att vi bara hade några veckor kvar att leva så vi hade så roligt vi bara kunde. Killarna passade på att fria och jag sa ja till en, men på bröllopsfotot vi tog i ghettot syns att jag är allvarlig, det var egentligen en annan som jag hade i mitt hjärta.

Men om man förlåter betyder det att förstå, att det finns någon logik. Det anser jag inte att det gör.

Första året i Sverige var Ina på sanatorium. En dag ringde Röda Korset för att tala om att man hittat hennes man. Det var med dubbla känslor hon tog emot beskedet.

– Vi hade ju inte setts på så lång tid. När de tömde ghettot splittrades vi och det var ju egentligen en annan man jag tänkte på.

Återföreningen gick bättre än väntat. Det visade sig vara en mycket kärleksfull och ömsint man hon hade tackat ja till i förbifarten i Llodz. De flyttade söder om Göteborg och båda fick arbete på en fabrik i Mölnlycke. Den första lönen på 30 kronor köpte hon blommor för.

– Folk tyckte inte jag var klok som lade pengar på blommor. Men att ställa rosor på bordet i baracken där vi bodde betydde mycket för mig. Livet blir roligare om man har det vackert omkring sig.

Ina och maken arbetade hårt och startade så småningom ett företag med arton anställda.

Hon filosoferar inte utan klipper av skarpt på frågor som tränger sig på lite för långt. Men det finns inget bittert hos Ina. Tvärtom strålar ögonen. På frågan om man ändå inte som förälder har en skyldighet att berätta sin historia svarar hon:

– Nej, varför då? Det är mitt liv, och det var innan jag fick barn. Det behövs inte.

Jag ber henne berätta om räddningsögonblicket. Hon tvekar och överväger om hon verkligen ska gå så långt tillbaka i minnet. Efter en stund försöker hon.

– Jag vet att vi blev duschade, men jag visste inte varför, skulle vi luras in i döden? Det var första gången jag kände på min kropp.

Ina stryker med vänsterhanden över högerarmen och fortsätter berätta.

– När jag kände på min arm kändes det inte som en kropp… Det var på något sätt svampigt. Ja, vad ska man säga, det är som det är med det.

Ina tittar bort.

Otaliga filmer och dokumentärer har skildrat andra världskriget; exempelvis Steven Spielbergs film Schindlers list, men Ina har aldrig sett den.

– Barnen tittade på filmen, jag kom in med en tebricka, men stod med ryggen till. Det går inte att se något på film när man själv vet hur det var.

Men mannen då, som Ina egentligen var kär i?

– Ibland har jag undrat. Det är som det är. Jag vet inte vad som hände med honom. Han försvann åt andra hållet tror jag, mot Ryssland.

Nyligen kom minnen ifatt henne med våldsam kraft. Med några vänner såg hon filmen Simon och ekarna som bygger på Marianne Fredrikssons roman. Simon växer upp i en arbetarklassfamilj utanför Göteborg med andra världskriget som bakgrund. Ina kände inte till handlingen.

I en scen blir en judisk pojke fruktansvärt rädd för de tyska officerarna. För Ina blev det som att trycka på en knapp till svunna känslor, hon fylldes av obehag och fick svårt att andas, reste sig upp och lämnade biografen.

– Jag har aldrig mått så dåligt. Det fick mig att minnas och känna den där fruktansvärda rädslan. Den var så hemsk att man kunde bli tokig av den.

I flera dagar efter biobesöket var hon inte sig själv. När vi återigen talas vid är rösten inte lika stark. Fortfarande rationell, men plötsligt sårbar.

– Det var min första reaktion någonsin. Men jag vet ju att också detta går över.

Ina kan varken förlåta eller försonas med det som varit.

– Det är vad omvärlden vill. Men om man förlåter betyder det att förstå, att det finns någon logik. Det anser jag inte att det gör. Så nej, förlåta kan jag inte.

Ina tycker inte att hon har försonats med det hon upplevt eftersom hon medvetet håller sig undan allt som kan påminna. Att hon trots allt har kunnat leva sitt liv beror på att hon inte har grubblat, tror hon, och att hon tycker om att piffa både sig själv och hemmet – att göra livet vackert.

– Jag är inte så filosofiskt lagd och det har varit bra för mig. Mitt sätt att leva med detta är att försöka låta bli att tänka.

Att bestämma sig för att glömma går ett tag, till och med i över ett halvt sekel, men det räcker bara en bit.

– Nu vet jag att det var rädslan jag varit så rädd för att minnas, den som förvandlade människor till att bli helt vansinniga. Minnena sitter kvar i kroppen. Det är väl det som inte går över.