- Religionen måste utvecklas så den blir en del av verkligheten, säger Othman Al-Tawalbeh, islamolog från Jordanien och en av de ledande inom Ibn Rushd, ett nystartat muslimskt studieförbund i Sverige.
Foto: Stefan Lindblom
Han säger själv att han inte riktigt hinner mellan heltidsjobbet, kurserna han håller i Malmö varje tisdag, fredagens predikningar i moskén – och så familjen, så klart. Ska han ha ett socialt liv också blir nog religionen lidande.
Å andra sidan, berättar Othman Al-Tawalbeh, tillåter islam en hel del knep för att tron ska få sin plats i vardagen.
- Även om de fem dagliga bönerna har stor betydelse för muslimer får vi faktiskt samla ihop dem om vi inte har tid. Och på morgonen kan vi be ända fram till nästan åtta så här års.
Det är nu inget Othman Al-Tawalbeh utnyttjar, trots våra mörka breddgrader. Klockan sex stiger han upp varje morgon, vardag som helgdag, och genomför sina ritualer för att möta dagen: Tvagar sig inför bönen, riktar sig mot Mekka, sätter sig ned och ber till Gud. ”Gör mig till en god människa, där andra kan ha nytta av mig och jag ha glädje av andra. Låt familjen må bra och underlätta dagens arbete …”
Arbetet för Othman betyder att ”stärka muslimer i Sverige och ge ickemuslimer mer kunskap om islam”, som syftet beskrivs på hemsidan för det nystartade studieförbundet Ibn Rushd. Othman är både riksansvarig för att få finansiering till olika projekt och studiekonsulent i Sydsverigedistriktet. Det är på kontoret här vi träffas, med det gråmörka Öresund och kollektivtrafikens Knutpunkten inom synhåll.
En annan knutpunkt i Othmans liv är på flera sätt moskén i Helsingborg. 1999 bjöd dess imamer in högste chefen för religionsministeriet i Irbid, norra Jordanien. Men doktorn i islamologi Ibrahim Al-Tawalbeh kunde inte komma. Han föreslog istället sin systerson.
Othman var då 26 år, hade en fil mag i sharia, islams lagar, och var för tillfället forskarassistent på ett universitet i nordöstra Jordanien. Han hade absolut ingen aning om var Sverige låg i världen. Han gick in på Internet och tog reda på allt han kunde om klimatet och det svenska demokratiska systemet.
- Att jag fick komma hit istället för min morbror ändrade hela livet, säger han och kan inte låta bli att le.
Det syns lång väg vad leendet handlar om. Under denna första månad i Sverige träffade han Nour, sin kurdiska fru. Nu har de tre barn, åtta, sex och två år, som ska till skola och dagis i Helsingborg varje dag. Så när Othman är klar med sin morgonbön gör han frukost till familjen, klär på barnen och kammar döttrarna Jasmin och Dana. Lillebror Anas har så kort hår att det inte behövs, säger han – och leendet kommer igen.
Men förutom dessa vardagsbestyr har familjen Al-Tawalbeh infört en annan tradition: Flera gånger i veckan sätter de sig tillsammans för att prata om hur barnen har det i sina liv – vad tycker de bäst om i skolan? Vem är de helst med? Vad vill de förändra?
- Vi vill att de ska lära sig ställa frågor om hur livet ska levas, förklarar Othman. Och så vill vi att de ska berätta om vad som händer dem i samhället, samtidigt som de ska känna att de kan vara öppna och avspända med oss hemma.
Han menar att det här är typiskt för islam, att religionen uppmuntrar till dialog med andra och med samhället utanför. Visst, Othman Al-Tawalbeh är expert på de islamiska lagarna, men Koranen är bara en bok, säger han bestämt. Enbart texterna räcker inte. Han tycker ingenting av islam ska betraktas som färdigt, utan något som ständigt är i en process.
- Religionen är ingenting utan oss människor. Den måste kompletteras med det som händer oss i mötet med andra.
Han tar några exempel från frågor som kommer upp när han leder i Ibn Rushds studiecirklar i Malmö varje tisdag. Muslimer och icke-muslimer undrar vad jihad är, om de måste följa en fatwa, hur de ska leva i det svenska samhället. Att erbjudas ett jobb där man måste hantera griskött är ett dilemma för en troende. Men det är lika fel, enligt islam, att leva på bidrag. Kvinnor som vill bära slöja och som av hygienskäl ombeds att låta bli hamnar också i ett dilemma.
Så hur ska de göra?
- Vi måste anpassa oss till samhället. Det betyder att utveckla religionen så den kan bli en del av verkligheten, säger Othman vars senaste predikan i fredagsbönen handlade om hur farligt det är att odla främlingskapet. Han vill uppmuntra folk att ta sig förbi sin ”källarmoskémentalitet”, som han kallar den.
Det här är vad han ser som kopplingen mellan verkligheten och andligheten. De dagliga bönerna – ”det tar fem minuter att ta kontakt med Gud, inget som hindrar en i arbetet” – och moskébesöket på fredagarna – ”den största meditationen inom islam” – är verktyg för att klara uppgifterna i livet. Och att ”ta emot en högre inspiration” är lika livsnödvändigt för den vanliga, troende muslimen som vatten och luft.
- Vi är programmerade att dricka och att andas. Det är samma sak med tron, säger Othman och förklarar andligheten som att genom dyrkan av Guds medvetande försöka vara så nära Gud som möjligt.
- Det betyder inte att vi ska tappa huvudet eller hjärnan för det. Följer man islam, måste man också förstå vad det handlar om och fråga sig om det passar den tid vi lever i, påpekar Othman Al-Tawalbeh som inte accepterar någon underkastelse eller blind tro.
Han vet vad han talar om. Det började med att han bara ”ärvde” sin religion när han växte upp i ett storfamiljshus i Irbid, en stad i norra Jordanien. Pappan var före detta officer och senare elingenjör och fick sju döttrar med sin första hustru. Därför, berättar Othman, tog han sig ytterligare en fru och fick med henne två döttrar och tre söner. 35-åriga Othman kan i dag räkna till 40 syskonbarn i familjen.
När pappan gick bort hade han läst Koranen 15 gånger. Han citerade koranverser och tog med barnen till fredagsbönen. Han fick träffa pappans mycket gode vän muftin – ortens viktigaste tjänsteman inom islam – och så så klart morbrodern, han som var högste ansvarig på religionsministeriet och blev inbjuden till Sverige 1999. Båda hade stort inflytande på Othman under uppväxten.
- Men jag kunde inte argumentera då, förklarar han.
Men hur var det med hans personliga tro? Har han haft egna gudsupplevelser eller andliga erfarenheter? Othmans svar handlar oftast om hur han valde att studera islam ”på riktigt” på universitetet för att söka sanningen om sin religion.
Men en gång säger han också:
- Självklart har jag varit medveten om Gud. Och trott på Gud. Jag är ingen ateist. Men jag vet också att man tror en massa dumheter i islams namn. Jag har sett hur kvinnor förtrycks medan man påstår att detta är islam. Eller som nyligen i ett muslimskt land när en våldtagen kvinna dömdes till att piskas – vad är det för dumheter? Ska hon straffas i islams namn trots att hon är ett offer? När jag möter det här blir jag väldigt förbannad. Nej, det skulle aldrig gå, min tro kan inte vara förtryckande.
Allt som allt har Othman åtta års universitetsstudier i islamologi och en magisterexamen i sharialagarna. Hans starkaste drivkraft har varit att förstå vad religionen står för. Han har vägrat att hålla fast vid traditioner bara för att det skulle vara så.
- Jag ville inte imitera folk, utan sökte ilm, egen kunskap. Pappa frågade och krävde motiveringar för att jag skulle kunna övertyga honom. Och jag ville bli sakkunnig för att förnuftigt fatta hur texterna tolkats. Är jag muslim, är jag på rätt väg, passar mig islam eller inte?
I dag säger han ja. Han är stärkt i sin övertygelse. Enligt Othman Al-Tawalbeh är valfriheten och individualismen stor inom sunni-islam, ingen kan tvingas följa en fatwa eller tvingas till vad han eller hon ska tycka. Dessutom har var och en direkt access till Gud, förklarar han och travesterar 1600-talsfilosofen Descartes:
- Jag tolkar, alltså finns jag … Var och en har rätt att tolka tron och får ha sina egna argument. Genom olika skolor och tolkningar berikas religionen – annars hindras utvecklingen, säger han och ser nya tendenser växa fram när det gäller kvinnans roll.
- Det kommer att bli revolution! För islam är för kvinnan, allt annat är bara brist på kunskap hos folk som ärvt islam.
Samtidigt har han mött samma kunskapsbrist i Sverige. När han kom hit trodde han folk skojade – han fick så enkla frågor om sin religion. Efter elfte september drog man alla över en kam: Varför är ni terrorister, varför bombar ni, varför förtrycker ni kvinnor?
- För den vanliga, praktiserande muslimen är allt det där så främmande. Ibland upplever jag att folk ser mig som religiös robot, att jag bara skulle utgå från islam och det muslimska. Men min identitet här i Sverige är inte bara min religion, utan också mitt förnuft, mitt intellekt, min etnicitet. Den behöver kompletteras med allt runt omkring.
