I språket finns vår kultur

SPRÅKBADARE. Flera läsare vittnar om den rikedom det innebär att vara tvåspråkig. Identiteten förändras med det språk man talar och många vill ge sina barn mer än ett språk.

I SvD:s serie om tvåspråkighet har Erland Kaldaras pratat om sin kärlek till romanes, Thomas Östros om sin barndom med meänkieli och Anna Järvinen om sin relation till finskan.

I SvD:s serie om tvåspråkighet har Erland Kaldaras pratat om sin kärlek till romanes, Thomas Östros om sin barndom med meänkieli och Anna Järvinen om sin relation till finskan.

MINA MODERSMÅL - en serie om språk och identitet. Läsarnas gensvar.

Tvåspråkighet är för mig en liten ”tröstbonus” i livet efter den traumatiska förlusten av mitt hemland, släktingars ”försvinnande” till Sibirien, riskfylld flykt i fiskebåt en oktobernatt på stormigt Östersjöhav 1944.

Tvåspråkighet medför tillgång till och förankring i två kulturer, med olika traditioner, olika kulturarv, olika känsloliv!

Värnar man om denna lilla ”tröstbonus” är den en berikande, fantasieggande, stimulerande hjälp vid nystarten av ett liv i främmande land. Man måste taga vara på alla positiva möjligheter som livet ger. Det underlättar!

För övrigt är jag alltid jag – oavsett vilket språk jag talar!

Maire Rähn

– – –

Båda mina föräldrar är svenskfödda. När jag var ett år fick min pappa jobb i London. Där bodde vi till 1976 då han fick nytt jobb i Genève. Mina föräldrar valde att bo på den franska sidan strax norr om Genève. För att snabbt kunna integrera oss i det franska bylivet började vi syskon i den frans­ka byskolan.

Vi tillbringade somrarna i Sverige, vilket gjorde att jag efter fransk stundentexamen var nyfiken på Sverige och valde att läsa på universitet i Lund. Jag ville inte lämna Sverige efter bara fyra studieår. Det ena jobbet följde det andra och år 2008 träffade jag min svenske man och vi har nu två barn, 2,5 år och 1 år. Jag kände starkt att jag ville föra över det franska språket till mina barn. Mina föräldrar bor kvar i Frankrike, tillika mina syskon (som jag fortfarande pratar franska med!).

Jag pratar, sjunger och berättar sagor på franska medan min man pratar svenska med dem. Om allt går väl, när min man går i pension om tre år, flyttar vi till Frankrike. Då lär jag nog gå över från att prata franska till svenska med mina barn.

Louise Ehrenborg

– – –

Jag är född i Sverige med finska som modersmål. Med våra två barn pratar jag nästan uteslutande finska, medan min man Marcus talar svenska med dem. Det är inte alltid lätt då kommunikationen oss emellan blir lidande stundvis då han inte kan finska, men så får det vara. Det är så viktigt att barnen lär sig sitt modersmål. Min man är halvitalienare och i vår ska jag börja plugga italienska på högskolan, hoppas framöver att både jag och barnen kan ta till oss även det språket.

Jonna Vanhatalo Birro

– – –

Jag tillhör den assyriska/syrianska minoriteten och definierar mig som assyrier, vilket innebär att jag anser att vi är ättlingar till de antika assyrierna. Jag är född i Iran vilket betyder att jag har behövt lära mig persiskan som jag behärskar tillräckligt bra för att önska våra iranska vänner gott nytt år.

Jag kommer inte känna mig hel utan assyriskan och svenskan. Jag kan nog inte tillräckligt understryka hur glad jag blir av att prata mitt språk för det har de speciella ord som om de översätts inte säger så mycket. De här orden är kopplade till minnen, orter, platser, människor som jag älskar. Det är det viktiga med språket och identiteten.

Nardin Crisbi

– – –

I år är det 50 år sedan jag flyttade till Sverige. Då hade jag läst svenska i skolan i tio år. Jag märkte dock snart att det saknades åtskilligt vad gäller ord­förråd, vana att tala språket, uttrycka känslor och tänka. I stället för att bli svensklärare i Finland fick jag bli finsklärare i Sverige. Det gav mig mycket att hjälpa finska barn att erövra föräldrarnas modersmål och framförallt att stärka deras självförtroende i att vara finnar i Sverige.

Nu är jag pensionerad och använder egentligen bara finska med släkt och vänner i Finland. Periodvis känns finskan stel och bristfällig, men det behövs bara ett par veckor i Finland så kommer språket tillbaka. Då känner jag mig rik för att jag kan fungera fullt ut på två språk. Jag är inte svenska, jag är en finska i Sverige.

Marja Raukas

– – –

Född i Sverige av tyska föräldrar. Flyttar vid 5 års ålder till Tyskland. Glömmer all svenska och tyska blir modersmålet. Flyttar tillbaks till Sverige när jag är 9 år, gllömt stor del av svenskan.

I min klass är jag den enda med utländskt namn och jag talar svenska med tysk brytning. Resulterar i ett års mobbing. Detta var på 60-talet och mobbing förträngdes av både lärare och skolan.

Vi flyttar och jag byter skola.Då jag inte ville utsättas för samma behandling igen sätter jag stenhårt i system att så snart frågan: Men ditt efternamn låter inte svenskt? byta samtalsämne.

När jag hade kamrater hemma fick mamma plocka bort alla ev. "tyska" bevis såsom böcker,tidningar etc.Mina morföräldrar fick gömma sig i källaren när de var på besök de gånger jag hade kamrater hemma.

På detta sätt lyckades jag hemlighålla mitt ursprung i 5 år tills jag gick ut grundskolan och började känna mig tillräckligt stark för att bemöta eventuella. frågor.Då jag senare studerade språk på universitetet saknade jag 20 poäng till en examen. Motvilligt kompletterade jag med tyska somjag ju trots allt talade flytande.

När jag reser i världen idag och möter tyskar låtsas jag som om jag inte kan tyska utan talar eng. med dem. Kanske inte alltid så korrekt då jag ju förstår allt de säger, men så är det! Givetvis fantastiskt att få ett språk "gratis" vilket givit mig både en fallenhet och ett intresse att lära mig fler."

Anonym

– – –

Trettio år har vi levt i tvångsäktenskap, du och jag. Äntligen börjar tycke uppstå.

Som åldringar betraktar vi nu varandra med något som liknar förstrött ömhet. Båda har vi rejäla sprickor i formen, rör oss klumpigt på den minerade grammatiska marken, tappar skeden som vi ändå fått så vackert placerad i handen och glömmer ideligen vem är du och vem är jag, egentligen. Vår syntax skvallrar om allehanda skavanker och striderna kring lokalkasus har nästan förlorat sin tidigare så uppenbara charm. Det spelar liksom inte så stor roll längre om vi är i, på, bredvid eller förbi varandra. I stället för att strida för det absolut rätta som vi gjorde jämt i forna dagar slätar vi nu över de fatala misstagen och biter oss fast i den gemensamma kärnan som finns i fruktens mitt. När vi delar på oss är du den ena halvan och jag den andra.

Så tröstar och klappar vi varandra med hjälp av varma adjektiv och possessivsuffix, och finskan säger till svenskan: jag tycker om dig för att du skingrar min tungsinthet genom att bjuda mig ord som inte tynger så mycket. När jag är tillsammans med dig måste jag täppa till munnen och sluta sjunga gråtkväden, måste lära mig sjunga i dur, bli saklig och nykter, lära mig tänka abstrakt; så länge jag har dig kring mig kan jag lätt låta mig vaggas i trygghet i otryggheten (small talk, tack), dessutom känner du till hur verben som bildar meningar bäddas med bomull så att den som ligger i bädden ligger skönt trots att madrassen är hård. Med dig kan jag hålla mig till lagom vardagliga termer och slipper att blotta de ömtåliga punkterna och hudnära tankestrecken i den långa imperativa skriften som jag ibland läser i smyg. Och på kvällarna kramar du om mig så skönt när jag ligger med boken på kudden och visst hör vi ihop, du och jag.

Annukka

– – –

Tvåspråkighet är en rikedom som i mitt fall mynnat ut i fler språk.

Jag föddes i Sverige 1973. Växte upp med finsk mamma och svensk pappa, och gick i en finsk klass i svensk skola.

Idag talar jag flytande svenska, finska, engelska och spanska, samt lite tyska och italienska.

När jag för några år sedan gjorde en reportageserie för Sveriges Radio om sverigefinnar i 30-årsåldern, är det personerna jag inte kunde intervjua på finska som jag minns starkast. Dessa barn till finska föräldrar kunde inte finska. De sörjde det språk de aldrig fick lära sig, och många började gråta så fort jag satte på bandspelaren.

Själv grät jag i slutscenen av pjäsen Mormors svarta ögon som jag såg på Dramaten. Inte för att skådespelerskan (som spelar sig själv i den dokumentära pjäsen som till stor del handlar om hennes sorg över att inte kunna finska) i slutet läser upp ett brev till sin döda mormor, på stapplande finska. Jag grät för att hennes finska fortfarande var så haltande. Inget barn borde berövas möjligheten att visa sin kärlek för sin mormor.

Till de som av olika, sorgliga anledningar bär på en skam över sina finska rötter, vill jag dela med mig av ett par ögonblicksbilder:

Bild 1: Min gammelfarmor lägger bebisen i en vagga intill åkern innan hon börjar plöja den. De sex andra barnen är upptagna med andra sysslor på gården.

Hennes man är inte hemma, han slåss i andra världskriget. Hans land kallade sig inte neutralt och lät inte Hitler fritt resa genom landet.

Bild 2: Det är slutet av filmen Svarta Nejlikan. Filmen handlar om den fantastiska ambassadören Harald Edelstam som med fara för sitt eget liv räddar livet på runt 3000 chilenare under statskuppen 1973 - trots att svenska UD med alla medel försökte hindra honom att göra det (och vid hans hemkomst, placerade honom i skamvrån istället för att hylla honom som den hjälte han är). När sluttexten börjar rulla, visas korta klipp med den verkliga ambassadören.

Intervjuaren frågar: "Var det någon som hjälpte er? Fick ni stöd från något annat lands ambassad?

Harald svarar: Ja, Finlands ambassad.

Nadja C Martinsson

– – –

Trevlig intervju som belyser en i sig intressant problematik.

I Finland bor idag 350.000 personer med svenska som modersmål, sedan urminneshävd faktiskt, alltså en kvarleva av den svenska tiden. Många som jag, finlandssvenskar alltså, som växte upp i en helt svenskspråkig trakt, har lärt sig finska i skolan, med skraltiga kunskaper som följd. När vi sedan emigrerar till Sverige blir vi registerade som finskspråkiga eftersom språk inte är en parameter. När Finska Föreningen en gång gick ut och värvade stöd för finska som officiellt språk i Sverige och skickade dramatiska upprop till oss, blev det paranoiskt. En bedömning som jag läst och som jag inte går i god för är att det idag bor fler personer i Sverige med finlandsvensk bakgrund än i Finland.

När man alltså säger att det bör 100.000 finskspråkiga personer i Stockholms län, stämmer det inte. En del av dem har finlandssvensk bakgrund och svenska som modersmål redan innan de kom hit. De är bara registrerade som finskspråkiga för att de kom från Finland.

Den finlandssvenska problematiken är än mer intressant: en minoritet i två länder. Inträngd av språkfientlighet i det ena landet och berövad sin identitet i det andra och påklistrad en annan. Hur många svenskar tror att Arja Saijonmaa pratar finlandssvenska när hon i själva verkat pratar svenska med finsk brytning. Och hur många tror att finlandsvenskar är som parodibilden Mark Levengood, hårt instuderad på Tove Janssons rollfigur mumintrollet.

Det skulle kanske också vara värd en mässa

Anders Lillsunde

– – –

Både Östros och Järvinens artiklar har varit fantastiska. Skulle ändå vilja vinkla detta med två språkighet en “gnutta”.

Har en djup personlig erfarenhet av dessa två helt underbara språk: finska och svenska.

Kom till Sverige med min familj i samband med andra världskriget, till en liten ort i mellan-Sverige, vi var smått exotiska, vi kom ju från ett “krigshärjat” land med allt vad det innebar. Vårt modersmål var och är finska. Mötet med ortsbefolkningen var idel värme och omtanke. Svenska språket var som en “klingande” melodi, det flöt in i ett barns hjärna och hjärta. Första gången jag fick praktisera min Svenska var när vi var på väg till “skolbilen” jag skulle bevisa för mina syskon att jag visst skulle bli förstådd. Jag hade noggrant “studerat” “tolkboken”.

Frasen i frågan var följande: “hur mycket är klockan?“, som jag i själva verket formade på ett följande sätt direkt ur finska språket: “hor mykket är klokkan”. frågan riktade jag till till en bonde som höll på med höskörden, han lyfte upp armen såg på sin klocka och gav oss beskedet att klockan var 08.15. Där ser ni sa jag till mina syskon. Jag kan visst svenska.

Hela min dag var räddad, jag log mest hela dagennu fanns inga hinder längre. Hipp hurraaaaaaaa! jag kan ju svenska! Jag var nog den av oss syskon som var mest idog vad svenska språket beträffar. Jag upplevde svenska språket så vackert och mjukt samt exotisk.

Men detta att finska språket ändå är och förblir mitt modersmålm går inte att komma ifrån. Själva språket kan låta hårt, men “sjung” det, med den melankolin som bara "vi finnar" kan göra, då brister alla band, då framträder Finland som den “kvinna” som Finland var innan andra världskriget.

Jag niger djupt före både finska och svenska “fanan”; båda länderna har gett mig av det bästa de har - språken, tryggheten och människosynen.

En som har underbara minnen att blicka tillbaka på

  • Kopiera sidans adress
Prova SvD digital – 3 månader för 99 kr
Visa kommentarer

Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se

Nuon-förhören

Reinfeldt: ”Ansvaret
ligger på styrelsen”

Statsministern tar inget ansvar för fiaskoköpet.

Så varmt blir det under påskhelgen

Den som gillar sol lär inte bli besviken.

Förre Telia-vd:n ger känga till ministern

Sågar Normans utspel om machokultur.

Punkdrottning till
”Så mycket bättre”

Kultursvep

Ringar, bestick och pokaler.

Flicka räddad ur fångenskap

Vägde bara 20 kilo

Hölls fången i garage i nio år med hund och apa.

Just nu: Hundratals kan vara fast i vraket

sydkorea

Dödssiffran har stigit till nio.

Här är skyltarna du inte trodde fanns

Bilder

Se läsarnas roliga bidrag från världen.

Pojke påkörd - familjen utvisas

Påkörd i kramfors

Mamman och brodern utvisas till oroligt Nigeria.

Lätta på gaspedalen på vägarna i påsk

trafiken

Stress kan orsaka olyckor.

Pollenexplosion väntar i påsk

allergier

Expert: ”I år har vi en rejäl blomning.”

Var är äggost landskapsrätt?

QUIZ

Vad kan du om ägg och äggrätter?