Linköping Under Ceausescus tid var valfriheten inget problem. Det fanns inget att välja på.
Då bodde Simona Eles i Timisoara, i västra Rumänien. I mataffären där hon brukade handla fanns en disk där det såldes mjölk, men det gällde att komma dit före klockan sju på morgonen för sedan tog den slut. Till höger var en hylla för choklad och karameller. Choklad fanns aldrig och de karameller som ibland såldes var i det närmaste oätliga. Till vänster fanns hyllor för specerier, tvättmedel och annat. Men där fanns ofta bara en eller två sorters varor i taget. Det kunde vara samma fiskkonserv på alla hyllorna, utplacerade med lagom avstånd för att fylla ut.
– Jag tror att ingen i Sverige kan förstå hur begränsat det var. Vintern 1988, när min yngsta dotter Linda var nyfödd, var ovanligt kall och vi hade bara varmvatten tre dagar i veckan, några timmar per dag, berättar Simona Eles, 44 år.
När det bildades en kö på gatan kom alla springande med kassar och säckar att bära i. En kö betydde att det äntligen kommit ägg, tvättmedel, toalettpapper eller någon annan efterlängtad vara.
– Det handlade inte om att välja, det var så tydligt vad man behövde för att överleva, säger Simona Eles.
Matlagning var ett problem. Ofta hade Simona bara potatis och lök och skulle försöka laga något som hon inte gjort de senaste dagarna. Peppar gick inte att få tag på under flera år. Kryddor kände hon bara till namnet, mormor brukade berätta om mejram och timjan, men inte till smaken.

I dag bor Simona Eles i ett parhus i Tallboda i östra Linköping med sin man Peter och dottern Linda, 18 år. Äldsta dottern Diana, 22 år, har flyttat hemifrån.
På Hemköp, där Simona brukar storhandla, finns alla kryddor hon kan önska och många sorters tvättmedel att välja på. I början, när svenskan ännu inte var så bra, hade hon ett sjå att försöka luska ut varför en del tvättmedel kostade mer än andra och vad som egentligen var skillnaden. För att inte tala om när hon var på rådgivning om pensionsförsäkringar på Folksam.
– Det kommer jag att minnas hela livet. Där satt jag i en timme på Folksam och fick alla alternativ förklarade för mig. Det var alldeles för mycket på en gång och helt omöjligt att välja.
Hon försökte få pensionsrådgivaren att hjälpa henne på traven genom att ställa frågor som ”Vilken tycker du är bäst?” och ”Vilken skulle du välja?”, men kvinnan var obönhörlig och framhärdade i att Simona måste bestämma själv.
I Rumänien, under diktatorn Nicolae Ceausescus tid, hade pensionen inte varit mycket att fundera över. Alla de 120 dataingenjörer som utexaminerades från universitetet samtidigt som Simona fick samma lön när de började jobba, oavsett vilka arbeten de fick, och var hänvisade till samma folkpension.
Inte heller att välja tv-program var något bekymmer. Tv sände bara klockan 20-22. Först nyheter där man fick se vilken fabrik Ceausescu besökt den dagen samt bilder från demonstrationer från hela världen som visade hur dåligt de hade det i andra länder. Sedan sändes Cântarea României, ett program där stora körer med ungdomar, arbetare eller bönder sjöng kampsånger om Rumänien och kommunistpartiet.
– Men vi bodde nära gränsen och kunde se TV Belgrad, fast det var förbjudet. På så sätt fick vi träna språk.
Men Cântarea României var inte enda kulturkällan. Timisoara hade en egen symfoniorkester som spelade varje lördag. Simona tyckte att lördagskonserterna var underbara. Operan hade flera föreställningar varje vecka och det fanns teatrar som vågade framföra samhällskritik, dolt i Shakespearepjäser. Simona läste också oerhört mycket skönlitteratur under de åren.

Ibland kan Peter och Simona diskutera om det var bättre för dem som läste så mycket och fick lära sig uppskatta Wagner och Shakespeare, jämfört med döttrarna som sällan har tid att läsa en bok och har frihet att lyssna på vilken musik de vill.
– Men egentligen tror jag att det är bättre ju fler alternativ man har. Det är utvecklande att komma i kontakt med många olika saker, säger Simona.
När kommunismen föll och Ceausescu avrättades 1989 började en ny tid i Rumänien. Plötsligt fanns både apelsiner och kaffe i affärerna och ett annat problem uppstod: att inte ha råd att köpa allt.
– Det var inte vana vid. Tidigare var pengar inget problem – det fanns så lite att köpa, säger Simona och skrattar.
Simona Eles brukar ibland säga lite skämtsamt att hon har svårt att välja eftersom hon aldrig fick tillfälle att lära sig det i Rumänien. Men när det gäller de stora viktiga valen i livet har hon egentligen aldrig tvekat.
Som när hon blev förälskad i Peter, sin före detta lärare. Då var hon 24 år, gift och dottern Diana var två år. Hon valde att bryta upp från sin dåvarande man och ta ut skilsmässa.
– Det var sex månaders helvete. Jag fick hela världen emot mig, mina föräldrar, min mors släkt, min fars släkt, människor på universitet. Peter var nära att förlora sitt jobb. Till och med kommunistpartiet blandade sig i och vi blev båda kallade till samtal.
Men hon tvekade inte.
– Jag blev förälskad på nytt och kände att Peter var rätt man för mig, det går inte att förklara. När man ser oss tillsammans förstår man att vi passar för varandra.

Hon ångrade aldrig sitt val, men funderade över hur det drabbade hennes förre man. Det var förstås en social katastrof för honom.
– Jag får ta det ansvaret. Men i dag är han gift och har barn. Jag hoppas att han är lycklig.
Simona tror att det är det livsvalet som påverkat henne mest, mycket mer än flytten till Sverige.
– Det blev så tydligt vad som egentligen har betydelse i livet. Innan tänkte jag mycket på det materiella, sparade och samlade på saker. Det lärde mig också att vi människor klarar mycket mer än vi tror. Därför ska man också våga lite mer.
Erfarenheten gjorde att beslutet att flytta till Sverige inte var så svårt. Peter hade blivit erbjuden en professur vid Linköpings universitet.
Döttrarna, som var 10 och 14 år, blev däremot förtvivlade över beskedet.
– Diana var förkrossad. Hon kunde inte språket och hade alla vänner i Rumänien. Men jag kände så starkt att det var rätt beslut och det gav styrka.
I dag är flickorna glada över att familjen flyttade.
Det är åtta år sedan Peter och Simona flyttade till Sverige, men fortfarande, när de sitter på sin altan, dricker morgonkaffe och tittar ut över den svenska sommargrönskan kan de inte låta bli att för femtielfte gången utbrista ”Tänk att vi skulle få det så här bra! Det kunde vi väl aldrig kunnat tro för 17 år sedan”. Tonårsdöttrarna suckar och tycker att de ska sluta tjata om Rumänien.
– Men det kan vi faktiskt inte. Jag är så tacksam och kan inte glömma bort skillnaden. Vi har fått det så extremt bra.
Linda är mycket intresserad av politik och det blir ofta diskussioner framför tv:n. Alla i familjen har lite olika åsikter, även om grundvärderingarna är desamma.
– Jag har en tendens att rösta till vänster, fast så klart inte på vänsterpartiet. I Rumänien röstade jag alltid höger, säger Simona.
Inget politiskt val har varit så viktigt som det första i Rumänien efter Ceausescus fall. Alla diskuterade politik och det kändes livsviktigt att rösta rätt. Söndagens svenska val känns inte så avgörande.
– Oavsett vem som vinner, så blir det ingen dramatisk förändring. Det finns en stabilitet i Sverige och man vet att samhället inte kommer att rasa på två veckor.

I Rumänien visste hon vad vänner och bekanta röstade på, men i Sverige har hon ingen aning om vad kollegorna på IT-avdelningen på Östgöta Correspondenten röstar på.
Simona fick jobbet som IT-tekniker på Corren ganska kort efter att hon flyttat till Sverige. Studierna i svenska för invandrare var inte avslutade. När Simona satt och bläddrade i Corren och försökte förstå rubrikerna såg hon en annons där tidningen sökte projektansvarig till IT-avdelningen.
– Jag förstod att jag inte var riktigt kvalificerad, dels för att jag inte kunde språket ordentligt, dels för att jag inte jobbat med den senaste tekniken. Men jag var dataingenjör och hade arbetat på en tidning i Rumänien, så jag skrev en ansökan på engelska.

Hon blev kallad till intervju och tog med ett nummer av Agenda, som den rumänska tidningen hette, bläddrade och berättade entusiastiskt om sitt arbete. Simona fick inte jobbet som projektledare, men blev erbjuden en tjänst som IT-tekniker.
– Det är det jag försöker lära mina flickor. Man måste vara öppen för de alternativ som finns i livet. Hade jag inte läst tidningen och vågat söka skulle jag inte fått det här jobbet som jag trivs så bra med.
Det börjar bli lunchdags och vi går och äter på en lunchservering. Simona slår till direkt med dagens wok. Annat var det första gångerna hon var på restaurang och fick in menyn. Då var hon andäktig inför alla val.
– Jag läste omsorgsfullt om alla rätterna, vägde priset mot råvarorna och funderade noga över vad jag egentligen var sugen på, vad jag hade ätit igår och vad jag tänkte äta nästa dag. Det var som ett projekt.
Nu gör hon som de flesta, väljer det som låter gott.