För Bertil Edin är solen, vinden och vattnet mer än någonting vackert dit man tar sin tillflykt – eller för den skull sin söndagsutflykt. Här har naturen ett högre och andligt egensyfte som synliggörare av en osynlig Gud.
Den protestantiska kyrkan har ofta och storligen fokuserat på det abstrakta; den osynliga och svårdefinierade Guden. Men det finns också de som anser att Gud kan vara nog så konkret och till och med greppbar – i naturen.
”Ju mer jag studerar naturen, desto mer överväldigande blir känslan av hur fantastiskt allt är organiserat. Där finns en intelligens som är så makalös att jag måste komma till slutsatsen att det finns ett förnuft och en skapare bakom.”
Så sa den italiensk-amerikanske forskaren Carlo Rubbia efter att ha vunnit Nobelpriset i fysik 1984, och blev därmed signifikativ för den attitydförändring mellan religion och vetenskap som det pratats allt mer om de senaste åren. Tidigare var kollisionskursen tämligen total. Tron på det övernaturliga och osedda å ena sidan – förankringen i systematisk logik och förnuft på den andra. Punkt.
Men den typen av kategoriseringar är alltså inte lika självklara längre. Tvärtom. Numera menar många troende – och en hel del vetenskapsmän för den delen – att ju mer det forskas, ju djupare in i naturens innersta man tränger, desto närmare kommer man också Gud.
Bertil Edin är pastor i Centrumkyrkan Sundbyberg och en av dem som med en stark kristen övertygelse kopplar samman sin Gud med just naturen. Enligt honom hör de intimt samman.
– Tidigare har religion och vetenskap målats upp som, och på många sätt också varit, konkurrenter och absoluta motsatser men så kan man inte säga längre. Det finns många vetenskapsmän, till exempel Albert Einstein, som påtalat känslan av en Gud, ett medvetet förnuft, bakom alltihop. Naturen är helt enkelt så välorganiserad och till synes genomtänkt att någon måste ha skapat den, säger han.
För Bertil Edin är solen, vinden och vattnet således mer än någonting vackert dit man tar sin tillflykt – eller för den skull sin söndagsutflykt. Här har naturen ett högre och andligt egensyfte som synliggörare av en osynlig Gud. I skapelsen finns ett språk och en tingens harmoni som leder vidare till någonting större – till helheten, det vill säga till Gud.
– Ofta tänker vi inte på naturen som just natur. I stället blir den ett antal kubikmeter skog som genererar pengar om den röjs upp och säljs vidare, eller ett promenadstråk där vi kan förbättra vår kondition, eller en bit mark där man kan bygga ett visst antal villor. Vi ser naturen utifrån våra egna begär och njutningar, säger Bertil Edin.
– Det är en egoism som breder ut sig på de flesta håll i vårt samhälle och där tror jag verkligen att naturen kan vara till hjälp. Tar man sig tid får den en verkligen att inse hur otroligt liten man faktiskt är. Den gör en medveten om vad man har omkring sig vad gäller andra människor, skapelsen och Gud.
Just medvetenhet är någonting som återkommer i samtalet med Bertil Edin. Medveten om vad man gör och vad man låter bli. Medveten om vad man har och vad man klarar sig utan. Och inte minst, medveten om Guds ständiga närvaro.
– Den Gud jag tror på finns givetvis precis lika mycket överallt. Allt måste landa i att man kan vara tryggt troende i storstaden också. Men ibland kan det nog vara lättare att börja i naturen. Där blir andligheten konkret. Den blir kött och blod på något sätt. Det är svårt att sätta ord på men det handlar helt enkelt, återigen, om att bli medveten om att Gud är närvarande i varje andetag. Hela tiden.
– Sedan får det en också att inse hur allt hänger ihop. Någon har sagt, ”vishet är att känna till tingens harmoni, lycka är att dansa i takt med den”. Den pulsen tror jag både kyrkan och det västerländska samhället i stort på många sätt har tappat. Helhetstänkandet har fallit bort.
Nu finns det också, som alltid, ett motsatt dike: Naturromantiken. Där handlar allt om naturen, men på ett gulligt och mysigt sätt. Att lämna staden och sitt ”riktiga” liv för någonting annat. Guld, gröna skogar och fåniga leenden på prunkande sommarängar. Picknick och ljuv semesterutflykt.
Men det är just det: Det får aldrig vara en flykt. Och enligt Bertil Edin behöver det inte alls finnas något världsfrånvänt i att ge sig ut i naturen och ensam försöka ta in dess innersta väsen.
– Verkligen inte. När det blir lugnt och stilla är det snarare så att ens undermedvetna och det man ignorerar till vardags kommer upp till ytan. Att sakta in och ta sig tid att tänka innebär dessutom ofta att man hittar sig själv utmed vägen. Och det är inte alltid en trevlig upplevelse. Att ge sig ut i naturen på det sättet är därför inte att fly verkligheten, utan att bjuda in den.
Rekreation i naturen betyder således inte att ta det lugnt i några dagar för att kunna köra ännu hårdare när man väl kommer hem igen. Det fungerar inte. I alla fall inte om ambitionen är att hitta en Gud på den andliga andra sidan av träden, fåglarna och havet.
– Det är ingen tillfällig lösning. Här gäller det i stället att fånga en ny livsstil. En helomvändning. Att med hjälp av naturen bromsa och känna Guds närvaro genomsyra allting. För han finns där. Vi måste bara öppna ögonen och våga se lite längre.
Trädens skönhet är alltså inte bara en skönhet i sig själv utan talar också om en osynlig väg, en allestädes närvarande andlig dimension i tillvaron. Men enligt Bertil Edin måste det finnas någonting mer för att alltihop ska bli transparent och visa sin bakomliggande gudomlighet. Det räcker inte med att sätta sig på en sten och vänta på den.
– Nej, det måste samtidigt till en inre och ärlig omvändelse. Den är nödvändig för att naturen ska kunna bli så där genomskinlig. De två delarna hänger ihop.
Att möta Gud här är alltså, precis som i merparten av all övrig kristen teologi, förankrat i en längtan efter förändring av både tanke och handling. Med andra ord – viljan att bli frälst. Vägen dit verkar dock vara aningen klarare i naturen.
– I naturen finns Guds kärlek materialiserad och tänker man så får ju allting en helt ny betydelse. Den där grenen och den här blomman som jag tar i min hand är inte bara trä och växtlighet utan också ett unikt sammanhang där den osynliga Gudens mysterium blir synligt.
Att han har en kristen övertygelse råder det ingen tvekan om. Bibelcitaten är många och jo, naturen återkommer onekligen frekvent i både Nya och Gamla testamentet. Men det är ändå lätt att gå från Gud i naturen – till naturen som Gud. Gränsen känns inte självklar och kanske inte heller behöver vara det. Frågan kvarstår dock: Är det inte panteism (att Gud och världen är ett) vi talar om här?
– Inte alls. Visst, Bibeln nämner om och om igen naturen som någonting oerhört viktigt och centralt för hela den kristna läran. Jesus tar till exempel upp otaliga bilder och lärdomar just därifrån. Kopplingarna är således många och betydelsefulla. Men samtidigt är det väldigt tydligt att Gud är mycket mer och större än naturen. Han är oskapad.
– Det är dock en djup kristen tanke att Gud är i allting han skapat. Men på många håll inom kyrkan anses det som lite flummigt att prata om naturen på det sättet.
Men vad har då en genomsnittlig, stressad och lagom utarbetad, sekulär svensk för nytta av allt detta? Tron känns central och nödvändig för att resonemanget överhuvudtaget ska vara relevant. Svensken ser exempelvis ett vackert vattenfall – Bertil Edin ser Gud.
– Till viss del handlar det naturligtvis om Gud, tro och andlighet. Men samtidigt så tror jag att det i varje människa finns en latent förmåga att uppskatta skapelsen på det här sättet. Naturen öppnar sinnet, vare sig man tror att det finns en Gud bakom eller inte. När man står där på berget och blickar ut över havet, ser solen gå ned och förstår att allt omkring en lever och rör sig, då inser man att det finns en värld utanför min egen lilla bubbla, säger Bertil Edin, och tillägger efter en stunds tystnad:
– När man tänker efter så är det egentligen inte svårare än så: Vi lever redan i en sorts paradis – det är bara det att vi inte ser det.
