”I Guds famn får jag vara liten”

Astrid Josefsson har gått på gudstjänst i kyrkan så gott som varje söndag i 69 år. Man skulle kunna kalla henne kyrktant, en av de många kvinnor som ser till att prästerna i kyrkor runt om i Sverige alltid har några att predika för och dricka kyrkkaffe med.

Men någon enstaka söndag har hon uteblivit.

– Ibland kan jag tröttna på hela köret. Jag har suttit där och lyssnat hela mitt liv. Det händer att jag hakar upp mig på att det är tunt, inget djup. Eller så undrar jag varför de inte tar upp det som har hänt i världen. Då kan jag bli lite kritisk. Andra gånger blir jag väldigt tagen.

Oftast ger hon sig av till kyrkan även söndagar när det känns motigt. Väl där blir hon varm inombords.

– Jag sitter som i Guds famn, så känns det. För mig är det inte helg om jag inte får komma till kyrkan.

Astrid Josefsson är född i kyrkan och växte upp i Visby. Pappa var predikant i Evangeliska fosterlandsstiftelsen – EFS, en fristående organisation inom Svenska kyrkan. De första åtta åren bodde Astrid med mamma, pappa och fem syskon i en ­liten trerums­lägenhet på andra våningen i en kyrka.

–Hela livet har jag haft en grundtrygghet i tron. Det gör inte så mycket om jag tvivlar, någonstans finns en Gud som bär. Livet är inte meningslöst.

Hemma i radhuset i Tumba står ett gotländskt gårdskors på bokhyllan. Det är en kär symbol för den kristna tron och barndomen. Att växa upp inom EFS-rörelsen på 1940-talet var varmt, men också trångt. Världen var svart och vit och det var mycket man inte fick göra, till exempel bära örhängen eller dansa.

Astrid Josefsson beskriver sin pappas gudstro som varm och glad, medan hon uppfattade mammas som strängare.

–Men i efterhand har jag upptäckt att hon var bra för mig på många sätt.

Astrid berättar om när hon var 12 år och på eget initiativ åkte på EFS-läger. Barnen sjöng väckelsesånger som ”Innanför eller utanför, var skall du stå en gång?”

–Det var förväntan om frälsning. Den ena efter den andra av mina kamrater gick i väg på kvällen, böjde knä och blev frälsta. Då tyckte jag att jag att det var dags för mig, så jag gick till en predikant på kvällen. Vi böjde knä en stund, det var inget omvälvande.

När Astrid kom hem ville hon tala om för sin mamma att hon blivit frälst, men drog lite på det. Efter middagen erbjöd hon sig att torka disk, vilket hon inte brukade göra, och berättade. ”Jamen, det har du väl alltid varit”, sa hennes mamma, som inte var mycket för det känslosamma.

– Jag blev lite sårad, men egentligen visste jag det. Min barnatro var trygg och jag behövde väl inte bli frälst.

Astrid ville läsa teologi. När hon var 15 år läste hon Bibeln från pärm till pärm och strök noggrant under på varje sida, precis som hon sett predikanterna göra.

Men teologistudierna i Uppsala, som hon sett fram emot så mycket, blev inte vad hon tänkt sig. Lärarna sade att Moses och Abraham kanske aldrig funnits, vilket kullkastade vad Astrid fått lära sig. Det var råplugg, tentor och ingen tid för reflektion. Men hon fortsatte att läsa och kompletterade med litteraturvetenskap.

I sitt yrkesliv har Astrid Josefsson arbetat som lärare på olika folkhögskolor i EFS regi och undervisat i bland annat i religion, svenska, språk, etik och skapande dramatik.

–Med åren har min gudstro förändrats. Gud har blivit mindre personlig, mer som en kraft. För mig handlar tron allt mer om att vara och att göra.

Efter pensioneringen engagerade sig Astrid inom Väntjänsten i Tumba. Hon arbetar på Väntjänstexpeditionen på Tumba sjukhus och besöker regelbundet tre äldre kvinnor.

Gud är med i vardagen, även om det kan gå dagar utan att hon ber. När barnen var små bad hon aftonbön med dem och idag ber hon med sina barnbarn.

Ofta ber hon färdiga böner eller läser en psalm. Den fria bönen blir lätt en önskelista och det värjer hon sig mot. Inte ens när Astrid fick cancer bad hon om att få bli frisk. I stället bad hon om att få mod, vad som än skulle hända.

Bönerna inleds med ”Herre” eller ”Gud”, aldrig ”Jesus”.

–Nej, när man ber ”Käre Jesus”, då blir det för känslosamt. Jag har så svårt för möten där prästen till exempel säger ”Alla som vill ha mer av Jesus räcker upp händerna”, då får jag ont i magen. Jag är så rädd för masspsykos, att det ska bli oäkta och falskt.

Astrids man Åke är också kristen. Varje morgon när de äter frukost tillsammans tänder de ett ljus och läser högt för varandra. För tillfället håller de på med Matteusevangeliet. Astrid tycker mycket om den stunden.

Men ibland suckar och stönar de över vad de läser.

–Det är hårdhet och krigiska uttalanden, till exempel vad Paulus och Jesus säger. Mycket är konstigt i Bibeln, orena andar som far in i grisar. Ibland kan jag tänka, vad är det jag tror på? Är det bara en flopp allting?

Men Astrid resonerar att man får lämna det man inte förstår.

Ett bibelord som hon tycker mycket om är när Jesus säger ”Låt barnen komma till mig”.

– Jag blir aldrig så berörd som vid dop. När jag ser det lilla barnet som är så hjälplöst, då tänker jag att sådan är även jag. I Guds famn får jag vara liten och barnslig.

Så reser hon sig upp och hämtar ett litet häfte med dikter ur bokhyllan, av Anita Wemmenborn, en kollega som dog ung.

Astrid läser dikten ”I dina ­levande händer”, som hon tycker ger en bra bild av hennes egen tro.

Herre, jag blir så rädd när ­någon talar om Dig

som om han hade Dig i en ­liten ask

när min synd och Ditt kors

ställs upp och löses enkelt och smärtfritt

som en första gradens ­ekvation

när Dina vägar och Dina ­tankar

blir kartlagda och analyserade

och klarlagda och systema­tiserade

tills ingenting finns kvar

av smärtfyllt pulserande Liv

och andlöst Mysterium

Herre, jag vill inte ha Dig i en liten ask

Men jag vill att du skall ha mig i Dina händer

I Dina levande händer

och i Dina tankar som är så mycket högre än mina tankar

som himmelen är högre än jorden

– Jag blir så trött på det fundamentalistiska. En del har svar på allting och tycker att de har Gud som i en liten ask.

På söndagar brukar Astrid och Åke stanna på kyrkkaffet. Ibland blir det bara vardagligt prat om golvläggning och barnbarn, and­ra gånger djupare samtal. Då och då har de ”tankemackor” på bordet, lappar med skrivna frågor att samtala kring.

– Vi kan diskutera ett ord, ”vad är salig?” eller ”vad är helig?”. Sånt tycker jag är jättespännande.

Astrid har pratat med sina barn om sin tro. Det gjorde hon aldrig med sina föräldrar, något hon sörjer idag. Men hon hann med att resa till Israel med sin mamma, som då var 77 år.

–Mamma förändrades mycket när teven kom in i huset, hon fick andra vyer. Före resan till Israel hade hon aldrig druckit vin. ”Det skulle kunna vara intressant att känna hur det känns”, sade mamma – det var så gulligt. Och hon kom med blåtonat hår, det var helt otroligt, säger Astrid och ler åt minnet.

Ibland kan Astrid tänka att det är väl ingen konst för henne att tro som är så privilegierad. Hon är lyckligt gift sedan 47 år, har haft ett stimulerande jobb och har tre barn och nio barnbarn.

Men inte heller hennes liv har varit fritt från sorger och bekymmer. Barnbarn har varit svårt sjuka, barn har gått igenom skilsmässor, elever har mått dåligt och för ett par år sedan fick hon själv bröstcancer.

–När man blir äldre så kan jag känna att nu är prästerna så unga, inte kan jag belasta dem med mina problem.

Men när Astrid fick cancer, som hon nu är frisk från, träffade hon en präst i en annan församling och pratade om det som var svårt.

–Det kändes jätteskönt, jag fick hjälp att befria mig från gamla oförrätter och misslyckanden. Man får inte fastna i bitterhet över människor som gjort en illa.

Ibland kan Astrid längta till himlen, att få vara där Gud är. I sådana stunder sätter hon sig i soffan och spelar musik hon älskar, till exempel Be Not Afraid med John Michael Talbot.

– Ja, vad är himlen? Är det bara känslomässigt pjunk? Jag vet inte, men det är där Gud är. Jag tror inte på gator av guld, men någon fortsättning är det.

Frågan om hon tror på helvetet, hoppades Astrid att slippa. Där får hon det inte att gå ihop.

– Jag vet inte, men jag hoppas att det inte finns något helvete. Om människan är en evighets­varelse kan hon inte dö. Jag hörde om en präst som på domssöndagen tog av sig prästkragen och sade ”jag tror inte på helvetet, men nu har jag inte prästkragen på och då kan jag säga det”. Det var djärvt.

Anna Asker

anna.asker@svd.se

Fler artiklar