Anna Bornstein är författare och journalist, qigong-instruktör och grundare av skolprojektet Drömmen om det goda. Medvetandet kommer före våra tankar, minnen och känslor, anser hon, och kan inte studeras utifrån. Att utforska sig själv genom medvetandet kräver träning.
IDAG | Helande träning
Hon kunde älska att ligga platt på gräsmattan och smälta samman med blommorna och träden. Eller borra näsan i mossan och känna en extatisk förening med alltet.
Men hon har också mött en så djup smärta under sin meditation att kroppen riste av gråt, tre månader i sträck.
Första gången Anna Bornstein upplevde att hennes medvetande kunde färdas över gränserna var hon 21 år och nybliven mamma i Stockholm, stressad och ganska vilsen. På väg hem från dagis satte hon ned sina tunga matkassar på en novembervåt trottoar och lutade sig mot en lyktstolpe. Gatlyktans reflex i vattenpölen fick henne att stilla sig – och någonting hände:
– Plötsligt befann sig mitt medvetande under himlen. Jag hade hela staden inom mig. Jag fylldes av kärlek och ömhet – över allt som fanns. Och så, efter två minuter, var jag tillbaka i mitt vanliga jag.
Kvar dröjde sig ett slags upphetsat, häpet hopp: Att man kan bli så lycklig av att bara skifta perspektiv. Sedan dess har Anna Bornstein utforskat frågan: Vem är jag? Upptäckt hur buddhism, hinduism och kristna mystiker beskriver olika medvetandedjup. Fått personlig vägledning genom den engelske filosofen Paul Brunton, lärt ut qigong, skrivit böcker som Intuition och Kroppskänning och startat skolprojektet Drömmen om det goda.
– Början till mitt intresse kom genom egna erfarenheter. Jag har haft många upplevelser som påmint mig om att vi lever i en alltför begränsad värld.
Dessa upplevelser gör Anna Bornstein övertygad om att det ”i vårt medvetande finns möjligheten att omspänna allt och överskrida alla gränser” som hon skriver i sin senaste bok Brevet till Emilia (Svenska Förlaget 2005). Och detta medvetande kommer först, anser hon, före våra tankar, minnen och känslor. Alltså kan det inte göras till objekt som kan mätas och utforskas av vetenskapen. För våra inre djup finns inga instrument.
– Redskapet för att utforska sig själv är medvetandet, och det behöver tränas, säger Anna Bornstein som alltid har en liten hörna med meditationskudde och ljuslyktor i sitt rum. Sedan i våras bor hon i en tidigare statarlänga i Norrskedika i Roslagen, ett falurött hus med stora ytor och trädkantad gräsmatta.
Vi har tagit med oss kinesiskt te och svenska mackor ut och jag skulle säga att vi sitter i var sin trädgårdsstol, under en klarblå himmel, i skuggan av en stor ask. Men är det jag upplever bara en mental bild? Anna Bornstein menar att hela vår värld är en tolkad värld och att vi inte kommer bortom denna medvetandets spegel. Vår tid är så BLIND, beklagar hon, vi inser inte att världen är så mycket mer.
– Första steget är att bara förstå att medvetandet finns, förklarar hon. Sedan vidtar arbetet med att möta olika nivåer av sitt omedvetna och gå djupare för att kunna nå den innersta märgen.
Men då bör man använda sig av beprövade metoder och kanske ha personlig vägledning, råder Anna Bornstein. Att utforska sitt medvetande är en lång resa. Man möter hinder och svårigheter, man behöver förstå vad dessa är och få tips om hur man hanterar dem.
Hur gör man? Först och främst, säger Anna Bornstein, är stress det största hindret för att nå de här tillstånden. Alltså måste man börja med avspänning, att komma till ro. Med koncentrationsövningar kan man sedan hålla tanken stilla och uppleva en första nivå av sammansmältning.
Utan att intellektuellt formulera sin fråga, kan man ändå undra ”vem är jag” och leda sig själv från ytan mot djupet, förklarar Anna Bornstein. Där kan man hitta ett slags ordlöst forskande efter grunden, det innersta.
Nästa steg inåt är att stilla sinnet så att inga objekt eller mantra finns längre – ”sådant drar en bara tillbaka”, förklarar Anna Bornstein. Genom att fokusera på ett abstrakt tema släpper man det som har anknytning till sinnevärlden.
– Det kan faktiskt upplevas som oerhört skrämmande, som om marken rycks undan under ens fötter, och finns beskrivet i många skrifter.
Det tibetanska ordet för meditation betyder ”att bekanta sig med, bli förtrogen”, berättar Anna Bornstein. Och visst är det så, fortsätter hon. När man mediterar blir man förtrogen med sig själv.
Hur är det med så mänskliga saker som känslor?
– Jag vet genom egen erfarenhet en hel del om att gå den här vägen, börjar hon. Hur mycket jobb man än gör, finns nya skikt i det omedvetna. Man klarar ut en massa saker – bara för att nya ska komma.
Och så berättar Anna Bornstein om en dag när hon mediterat många år och haft många upplevelser av medvetandets gränslöshet – då rann plötsligt tårarna.
– Det var en otrolig smärta som kom upp, varje dag när jag mediterade. Jag grät och grät, men fortsatte ändå. Jag förstod att smärtan hade med romantisk kärlek att göra, och försökte gå i en rörelse mot djupen och överlämna den.
Tänk, säger hon, att varje dag under tre månader känna en så fruktansvärd smärta. Det var så det riste i hela kroppen. Och så, en dag, var det över. Som om hon hela tiden haft en förtrogen kontakt med de djup där det fanns läkning.
Så småningom insåg Anna Bornstein att hon hade byggt upp starka försvar mot det som kan bli smärtsamt i kärleken. Hon hade nog aldrig varit riktigt närvarande i sina relationer. Om man är tillsammans med någon man älskar, säger hon, måste man ju släppa till något av sig själv. Men…
– Jag hade alltid en flyktväg. Kärleken är så stor för oss människor, och når oss så djupt, att vi också får uppleva mycket smärta i våra relationer. Men vi är inte vana vid att möta det jobbiga. Och så lämnar vi partnern – men smärtan kommer upp igen. Om man inte förstår att man måste göra ett inre arbete blir man till slut bara en flykting.
Det största äventyret, utmaningen, är att lära känna sig själv och sina egna djup, konstaterar Anna Bornstein. Tänk på hur gamla sagor skildrar hjältarnas kamp mot troll och jättar, påminner hon, symboler för de starka känslorna i vårt kollektiva omedvetna. Krafterna inom oss, som tornar upp sig: Kärleken, de stora passionerna och så makten, hatet, mörkret.
– Människan har alltid kämpat mot att dessa krafter ska ta över. Men det är ett missförstånd att tro att man ska förneka de känslor man möter, protesterar hon.
Tvärtom, Anna Bornstein tycker vi ska leva i våra känslostormar, det är så livet blir rikt och lödigt. Låt känslan finnas, säger hon, bli medveten om den – men låt den inte göra som den vill.
– Om du till exempel vill genomföra en klättring kan du inte låta rädslan slå klorna i dig. Så det är inte bara det yttre som skapar förtvivlan.
Men när förtvivlan kommer från insidan är det bra om man lärt sig härbärgera dessa krafter. Då behöver man gå inåt, dit där kärleken bor, som Anna Bornstein säger. Öva upp sin förmåga till inåtvänd koncentration.
– Om man känner sig själv på detta djupare plan, behöver man inte identifiera sig med känslorna till hundra procent. Man är förankrad i en annan upplevelse av självet, i de djupa delar som behövs för att balansera känslostormarna.
Och visst – vi kommer att möta dem, makt och kärlek, både inom oss själva och där ute, i verkliga livet. Så småningom, menar Anna Bornstein, ska vi märka att det inte är två skilda saker, den yttre och den inre världen. De hänger samman, via medvetandet.
Den som sedan når detta medvetandes innersta märg, får också uppleva ett tillstånd av enhet. Och det är så tydligt när man gjort det, förklarar Anna Bornstein, som den gången hon låg på gräsmattan och kom i extas för att hon kände sig ett med blommorna och träden.
Sedan gör hon en association till varför sex blir så stort i vår tid: För att människor förlorat upplevelsen av sammansmältning på andra sätt, antar hon, och inte är med om så mycket äkta sinnlighet.
– Det är inåt man vidgar mot alltet, säger hon. Men medvetandet är varken utåt eller inåt, en sådan uppdelning existerar inte. Medvetandet finns överallt. Och allt finns i medvetandet, där kan man vara och uppleva världen.
Så Anna Bornstein är fullständigt övertygad: Det går aldrig att utforska medvetandet som objekt. Den djupa kunskapen om världen och om andra människor finns i insikten att allt hänger samman. Och de gånger man känner samhörigheten med människorna, naturen, alltet – då finns inga avstånd.
– Det är som lyckliga ögonblick av evighet och klarhet som gör en stark. I de djupare djupen kan man till och med glömma sig själv. Det är det underbaraste – att lämna sitt lilla jag, sitt ego. Att uppleva att det bara upphör.
