NEDÄRVDA MEKANISMER - En serie om mänskliga mönster som skapar onda cirklar.

Del 1.

Ta Håkan Juholt. Sammanlagt blev det bortåt 16 300 artiklar om honom i höstas, på knappa tre månader. Från den där oktoberfredagen när Aftonbladet kom med nyheten om hans hyresbidrag, och fram till avgången från partiledarposten för Socialdemokraterna, lördagen den 20 januari i år. Ett rekord.

Medieanalysföretaget Cision har räknat ut att det under samma tid publicerades 70 procent fler artiklar på svenska mediesajter om oppositionsledaren än om statsministern.

Så här i efterhand verkar det knappast rimligt.

– Det är inte svårt att förstå att man ville berätta om det här dramat, kommenterade SvD:s PJ Anders Linder i P1-programmet Medierna.

Men, påpekade han, under tiden pågick ledarstriden i Kristdemokraterna, som faktiskt är ett regeringsparti med flera statsråd. Om utfallet i den striden skulle blivit Odell i stället för Hägglund hade det alltså givit utslag direkt i regeringens politik.

Men medierna ägnade sig hellre åt Socialdemokraternas nya partiledare.

Nej, det hjälpte inte att Juholt gång på gång bad om ursäkt – eller att han egentligen inte hade begått något större fel. Riksdagsreglerna för hyresbidraget var oklara, åklagaren kunde omedelbart avskriva ärendet: brott förelåg inte. Så vad var det som hände? Vilka drivkrafter låg bakom?

Här på Idagsidan ska vi inte göra någon djuplodande analys av det politiska spelet, det får and­ra ägna sig åt. Vi ska titta närmare på den rent mänskliga aspekten i drevmentaliteten – hos oss alla. För medierna kan ju inte hålla på om inte publiken är intresserad.

Allt i vår kultur har skapats för att vi ska känna grupptillhörighet, för att vi ska hålla sams.



Juholt är inte den förste och lär tyvärr inte bli den siste som offras inför våra ögon. Det är näm­ligen så vi människor löser livets oundvikliga konflikter: Genom utfrysning.

Varför? Jo, därför att det är ”inbyggt” i flockdjuret människa.

Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.

Det finns beräkningar, gjorda av Statistiska centralbyrån, som visar att cirka 9 procent av den arbetande befolkningen i Sverige, drygt 300 000 personer, är mobbade på jobbet. De flesta – tre av fyra – är kvinnor, inte sällan i offentlig sektor. Kyrkan, skolan och vården, i den ordningen, brukar sägas vara värst. Det är alltså paradoxalt nog i organisationer där man ska vara ett moraliskt föredöme – och kanske har svårt att se sina egna brister – som det förekommer mest mobbning.

Men det måste understrykas: Det finns ingenting – ingenting! – som tyder på att den som blir mobbad skulle vara ”en särskild sort”, ha några speciella egenskaper. Forskningen är tydlig: Alla kan hamna i alla kategorierna – både bland mobbare, tysta medlöpare och mobbade – beroende på omständigheterna.

René Girard


Kombinationen stress, dålig arbetsmiljö och diktatoriska chefer är en riskfaktor. Då är det lätt hänt att vi lägger över vår egen frustration på någon annan, någon som man kanske tycker sticker ut för mycket. Och så är det urgamla mönstret i gång.

Fransk-amerikanske historikern, filosofen och litteraturvetaren René Girard kallar mobbningstendensen för ”en mekanism”, alltså något vi gör automatiskt, utan att vi är medvetna om det.

I hela sitt långa liv (han fyllde 88 på juldagen) har han närstuderat denna utstötningsreflex, från tidernas begynnelse och fram till våra dagar.

Det var efter att ha undervisat i fransk litteratur i USA i något decennium som René Girard gjorde sin stora upptäckt: I författarnas gestaltning av människors konflikter såg han ett spår, ett universellt handlingsmönster. Att vi löser rivalitet med utfrysning. Ju större författare, desto tydligare syns det, menar han, eftersom bara de riktigt stora diktarna lyckas skildra livet så som det verkligen är.

Klassikerna, alltså. Dostojevskij, Euripides, Shakespeare. Och Bibeln, förstås.

Och det är ju där – i tredje Mosebok – vi hittar själva urberättelsen om syndabocken. I sextonde kapitlet säger Gud till israeliterna att de ska bekänna sina synder och lägga över dem på en bock – en riktig – och skicka ut den i öknen.

Liknande ritualer återfinns i de flesta kulturer. I antika Grekland pekade man ofta ut en handikappad människa, en tiggare eller en tjuv som fick bära skulden för sjukdom och svält, missväxt och krig. För att återställa ordningen drevs offret ut ur gemenskapen.

I Nazityskland var det judarna. I vår tid har muslimerna fått överta rollen. Syndabocksfenomenet lever vidare – i skarp kontrast till alla demokratiska ambitioner och platta strukturer.

Den som kan sin psykologihistoria ser ett tydligt släktskap mellan René Girard och Sigmund Freuds lärjunge Carl Gustav Jung, och hans tankar om arke­typerna, urbilderna, våra nedärvda sätt att tänka och känna, bortom alla kulturskillnader.

Inte så egendomligt då, att vi möter syndafloder lite varstans i olika mytologier. Eller heliga mödrar med bebispojkar i famnen. Och framför allt – just det: offerriter.

René Girard ser dem som psykologiska lagar. Och han går längre: Han menar att det är de här lagarna som är ursprunget till hela vår kultur – språket, religionen. Allt i vår kultur har skapats för att vi ska känna grupptillhörighet, för att vi ska hålla sams.

Anspråket på att det här skulle vara förklaringen med stort F har gett honom kritiker, det är lätt att håna den som kommer med en storstilad totalmodell. Men efter att Girard invaldes i Franska akademien 2005 har hans idéer fått ökad status. Analyserna må vara svårsmälta, men de är onekligen träffande. Vi ser det ju hända hela tiden i vår närhet.

En Mona Sahlin, en Håkan Juholt – det är inte långsökt att tolka dem som symboliska syndabockar som har varit nödvändiga att offra för att det djupt splittrade socialdemokratiska partiet ska komma ur sin existentiella kris.

Märk väl: Syndabocken är per definition oskyldig. Men han eller hon har något som avviker – könet, landsortsmustaschen – som gör att man kan peka ut vederbörande. Och projicera hela gruppens tillkortakommanden på honom eller henne. Genom offret blir hela gruppen av med outhärdliga känslor av skuld och maktlöshet.

Så enas kollektivet, på den enskildes bekostnad. Ända tills spänningarna ökar igen. Och det kommer de att göra.