”Hej Cancer, det är Hjärtinfarkt som hör av sig igen”.

Så inleder Kjell Albin Abrahamson ett av sina första mejl till Kerstin Bodell. Brevväxlingen mellan de två korrarna på Sveriges Radios utrikesredaktion började med att Kjell Albin skickade ett gruppmejl för att tacka för blommorna han fått efter sin första hjärtinfarkt. Med sin typiska galghumor kallade han sig radioaktiv igen – i full fart på jobbet med andra ord.

Fast inuti kände han sig fasligt ensam när blommorna vissnat och hälsningarna hade slutat komma när han blivit frisk igen. Just då genomgick Kerstin behandling för sin lungcancer. Hon svarade honom direkt.

Detta blev början till en nära gemenskap i mejlform. I boken Så länge du lever får vi följa Kjell Albins och Kerstins brevväxling mellan våren 2002 och hösten 2006.

De bjuder på öppenhjärtiga berättelser om sjukdomsförlopp, tuffa behandlingar, goda och dåliga vanor, men också en levande diskussion om böcker, mat, filosofi och politik plus ett antal hjärtliga gräl.

Kerstin Bodell var Sveriges Radios Latinamerika-korrespondent i många år.

– Hon hade en härlig radioröst som hon nog delvis kunde tacka Marlboro för, säger Kjell Albin Abrahamson på telefon från Gdansk där han bor sedan några år tillbaka.

Han bevakar Centraleuropa från Polen och har ett halvår kvar till 65-årsdagen. Därefter upphör jobb på fasta kontrakt, men rapporterna med den välkända radiorösten lär fortsätta. Lusten att arbeta finns kvar, även om hälsan tigger om ett lugnare tempo. ”Jag vet att min kropp klarar overdrive, men inte ettans och tvåans växlar. Därför kör jag som en polack genom livet”, skriver han.

– Folk är livrädda för sjuka människor och för sin egen död. Väldigt många undviker en. Och sjukdomssnacket står ens goda vänner ut med i x minuter och familjen måste stå ut i y minuter, men sen tar det slut. Det är bara en människa som befinner sig i samma situation som kan engagera sig på riktigt. Det var väl därför vi hittade varandra.

Var Kerstin överens med dig om att publicera breven?

– Ja, det var hon. Vi började mejla varandra utan en tanke om publicering. Den alldeles sista ­tiden sa jag ”Ska vi inte publicera det här?” Då röt hon åt mig: ”Jag är väl inte död än.” Hon var så övertygad om att det var hon som skulle dö först.

Några brev har lyfts ut, några har kommit bort, men i övrigt är boken helt oredigerad. Brevväxlingen bjuder på den intimitet som uppstår mellan två personer som snabbt kommit varandra nära.

Kjell Albin tycker att Kerstin hjälpte honom att tackla dödsångesten. Ett hetsigt menings­utbyte kommer tidigt i korrespondensen. Kjell Albin skriver att han plågas av Kerstins cellgiftbehandlingar, särskilt när hon skriver att chanserna till överlevnad på sikt är rätt små. Det får honom att bryta samman. Hon vill ogärna trösta honom och skriver ett skarpt svar. Då blir han förbannad: ”Du är varken min morsa, hustru eller älskarinna så det får finnas gränser för uppläxning.”

Kerstin låter sig inte bevekas. Hon citerar muminmamman för att förtydliga sitt sinnestillstånd: ”Jag vet att vad som helst kan hända när som helst. Det är därför som jag är så lugn.”

– Så mycket är tillrättalagt, vattenkammat i dag. Folk är så medialt medvetna. Här är en bok som bryter emot detta. Det är inte lätt att hänga ut sig på det här viset. I mina tidigare böcker har jag haft en annan kontroll över vad jag lämnar ut. Här hänger jag ut mitt trasiga hjärta.

Kjell Albin hoppas att läsarna ska förstå ärligheten.

– Gör de inte det så skiter jag i det. Livet har blivit rikare efter mina infarkter. Jag har visserligen alltid varit en ärlig människa, men en smula behagsjuk. Nu hycklar jag inte eller småljuger. Jag har rensat bort trams och destruktiva måsten. Även livet består av en massa spam. Hjärtinfarkterna har gett mig ett slags livets spamfilter.

Vad lärde Kerstin dig?

– Den stora lärdomen är väl att man kan leva ett fullvärdigt liv även som svårt sjuk, ett liv i värdighet även om det finns en massa praktiska problem som att man bajsar på sig ideligen eller kräks dagarna i ända. Hennes process var tydligare, grymmare. Jag tycker att jag framstår som en ytlig flaxande person när jag läser om mina brev.

Kerstin skriver aldrig att hon ångrar sitt rökande, hon klagar över kroppen men fortsätter sitt bokslukande med samma frenesi ända in i det sista. Hon moraliserar inte över Kjell Albins bekännelser utan uppmuntrar honom bara när han själv berättar att han inte druckit till exempel.

–  Hon var lite bekymrad över hur jag jobbar. Hon gick själv in i väggen i Latinamerika. Det berättade hennes man på begravningen.

Kjell Albin ger några inblickar i korrespondentjobbet, som när han och hustrun Urszula just hade kört från Warszawa till Wien och han uppmanas att vända tillbaka till Polen direkt.

– Så här har det varit hela livet, sa min dotter. Hon bodde i Wien då. Min hustru grät i köket och sa att hon inte orkade köra ensam hela vägen tillbaka till Warszawa medan jag hade arbetsgivaren i luren och ville vara duktig...

Hade era partner någon synpunkt på brevväxlingen?

– Min fru frågade på ett tidigt stadium om vi var kära i varandra och det kunde jag snabbt svara på att vi inte var. Vi tyckte mycket om varandra, men det fanns inget erotiskt eller flirt­aktigt utan det var ett rent kamratförhållande.

Kerstins sambo Olle läste Kjell Albins brev och hans hustru läste Kerstins. Nu hoppas han att en och annan läsare ska finna tröst i boken.

– Jag känner en enorm saknad efter Kerstin. Jag vet att det aldrig blir en bok till med skriftväxlingar. Det känns tungt.