– Jag blev hjärntvättad. Han omvandlade mig till ett hembiträde. Han klagade på mig och sa att det var smutsigt hemma, att jag måste dammsuga och laga mat till honom och hans vänner, säger Birgitta.

– Ibland frågade jag om vi inte kunde hjälpas åt. Vi hade ju heltidsjobb båda två och jag var också trött när jag kom hem. Men till slut började jag tro på honom. Det han sa fastnade.

Första gången jag träffar Birgitta ser hon trött ut. Hennes ansikte är blekt och hon har mörka skuggor under ögonen. Ändå känner hon sig mer utvilad än hon gjort på länge.

Vi ses på kvinnojouren, som har blivit hennes tillfälliga hem. Här har ingen begärt av henne att hon ska göra något annat än det hon själv vill. Om ett par månader flyttar hon till en egen lägenhet.

Birgitta är förväntansfull. Från och med nu är det hon som bestämmer och har kontrollen.

Egentligen började hennes instängdhet redan långt innan hon träffade mannen som hon först var kär i. Hon växte upp med sina föräldrar och en två år äldre syster i ett mindre samhälle ett par timmars bilfärd från Stockholm. Hon trivdes på orten, där hon gick i skolan från ettan till nian. Men hon hade ingen lycklig barndom.

– Vi fick en sträng uppfostran, säger hon.

Birgitta berättar utan omsvep, med ett ansiktsuttryck som inte antyder eller avslöjar något. Det märks att hon har talat om det här många gånger de senaste månaderna.

En kväll något år efter att Birgitta hade flyttat hemifrån gick hon ut på en pub tillsammans med en kompis. Det var där hon träffade honom, den charmige mannen som hon och kompisen tillbringade kvällen med. När de gick därifrån hade Birgitta och mannen bytt telefonnummer.

Efter det fortsatte de att träffas – i hemlighet.

– Jag blev förtjust i honom. Han var väldigt snäll, snygg, generös och förstående. Men jag vågade inte säga något till min familj. Han kommer från ett annat land, och hela min familj har svårt för invandrare.

Efter ett par månader fick familjen ändå reda på Birgittas nya relation, och det ledde till en svår konflikt. En dag urartade det. Birgitta vill inte gå in på vad som hände, men efter den dagen hade hon inte kontakt med någon i sin familj på flera år. Hon flyttade in hos sin pojkvän, och i början var allt bra mellan dem. Han var gullig och omtänksam. Men med tiden blev han allt mer krävande.

Det som följer är en klassisk berättelse om en hotfull och svartsjuk man, en man som kontrollerade varje steg Birgitta tog men som själv tillät sig både utlandssemestrar och kärleksaffärer vid sidan om. Det är en berättelse om ett tilltagande förtryck och om ett våld som är mer psykiskt än fysiskt. Rädslan präglade Birgittas vardag. Vid ett tillfälle slog mannen Birgitta – en händelse som väckte upp många minnen och känslor från barndomen. Tillfällena när han hotade henne – när han sa att han skulle slå in hennes tänder eller klippa av hennes tunga – var otaliga.

Birgitta visste att han inte var ofarlig. Under tiden som de var tillsammans misshandlade han en annan kvinna så allvarligt att han dömdes till fängelse.

Det hela blev inte lättare av att de fick en son tillsammans. Nu var de sammansvetsade för alltid. En sommar, när sonen var ett par år gammal, försökte Birgitta faktiskt lämna förhållandet. Hon bodde flera månader utomlands hon gamla vänner. Men när hon återvände till Sverige gick hon tillbaka till mannen.

– Han sa att han hade saknat mig jättemycket och han lovade att bli snällare och hjälpa till mer hemma, bara jag kom tillbaka. Och jag tänkte att han kanske verkligen hade ändrat sig under tiden som jag var borta.

Det tog nästan tio år innan hon skulle våga lämna honom igen.

– Den här gången kommer jag inte att gå tillbaka. Jag kommer aldrig att gå tillbaka till honom, det är jag 110 procent säker på, ­säger Birgitta, där hon sitter i ­besöksrummet på kvinnojouren.

Hon säger att hon har fått tillräckligt mycket skinn på näsan under månaderna som hon har tillbringat här.

– Jag vet nu att jag är värd ­något mycket bättre. Jag är värd en man som älskar mig och bryr sig om mig. Och jag vill säga till alla kvinnor som lever som jag gjorde att det går att ta sig ur det. Kvinnojouren är det bästa stället som jag har kommit till. Här kan jag slappna av och andas.

Visst känns det tungt att tänka på att hon har förlorat så många år av sitt liv, all denna tid som hon har levt i ett ingenmansland, i en bubbla där någon som sa sig älska henne styrde henne in i minsta detalj.

– Jag var instängd i mig själv. Han pratade åt mig och ordnade med allting. Jag tänkte att det kanske skulle bli bättre om jag bara försökte göra som han sa.

Det allra tyngsta är kanske just det att hon lät det ske – att hon lät en annan människa ta kontrollen över det som var hennes liv.

– Men jag är bara 37 år. Jag har mycket kvar att leva för, säger Birgitta.

Hon har börjat planera inför framtiden.

Andra gången vi träffas ser Birgitta lite mindre trött ut. Det har hunnit hända en del sedan sist, trots att det bara har gått en månad. Birgitta har valt att flytta hem till sina föräldrar, i väntan på att hon ska få tillträde till sin nya lägenhet. Hon har också tagit upp kontakten med sin storasyster, och de funderar på att börja gå i terapi tillsammans, för att bearbeta sina upplevelser från barndomen. Birgitta vill ge familjerelationen en ny chans. Fortfarande spelar kvinnojouren en viktig roll i hennes liv. Personalen där finns kvar som ett stöd och hon tar kontakt med dem när hon behöver det.

Just nu lever Birgitta med skyddade personuppgifter. Hon vet att mannen hon fruktar en dag kommer att få reda på var hon befinner sig, eftersom de har ett barn tillsammans. Det oroar henne, men än så länge kan hon hålla oron ifrån sig, åtminstone i vissa stunder.

Hon har mycket annat att tänka på. Först och främst vill hon hitta ett arbete. Hon är utbildad barnskötare och tycker om att jobba med barn.

Hon vill också lägga tid på att återuppbygga relationen till sin son, eftersom kontakten med honom inte har fungerat så bra de senaste månaderna.

– Just nu bor han hos sin pappa. De har alltid kommit bra överens. Jag frågade om han ville följa med mig när jag gick, men han valde att stanna kvar där han har sin skola och sina kompisar.

Dessutom längtar hon efter att träffa vänner och ha roligt – gå på puben med en tjejkompis, gå ut och dansa, åka på kryssning. ­Eller bara ta en promenad inne i stan utan att någon hela tiden ringer och kollar var hon är.

Kanske vill Birgitta träffa en ny man i framtiden – även om den tanken också känns skrämmande – men det är inget hon vill göra just nu.

– Nu vill jag bara unna mig det som jag inte har kunnat unna mig, och lägga tid på min son.

Fotnot: Birgitta heter egentligen något annat.