”Rädslan för åldrandet blir alltmer påtaglig i vår tid, som en kollektiv panik” säger Claes Britton som kom fram till att det var dödsångest som låg bakom hans återkommande depressioner.
Foto: David Magnusson
Claes Britton var lyckligt gift med Christina. Reklamfirman som de hade tillsammans gick bra. Sen hade de tyvärr aldrig fått några barn. Men den tomhetskänslan räckte inte som förklaring till hans återkommande depressioner och panikångest, märkte han. Så – varför?
Claes Britton började analysera sig själv. Vad hände då han prövade tanken på att hans eget liv en dag kommer att vara över? Det är slut, tänkte han och tvingade sig själv att inte vifta bort känslorna med ”ja, ja, när den tiden kommer får man väl en tablett”. Först då kunde han nudda vid grundproblematiken.
– I min analys kom jag fram till att känslorna kom från ren dödsångest. Visst, jag hade ångest för åldrandet, för barnlösheten – men egentligen är jag förvånad över att det tog mig så lång tid att förstå att det var rädslan för förgänglighet som låg i botten. Och det är ju tydligt att det gör för många.
Det där sista säger han med tanke på de reaktioner han fått på sin bok Min mamma är död (Bonniers, 2010) som kom ut förra våren. Med utgångspunkt i sin mors korta sjukdomstid berättar han om hur det kan vara för kroppen att dö, och för själen att stå ut med vetskapen, hur en läkare med lång erfarenhet av palliativ vård agerar och reagerar och om sina egna känslor inför mammans lidande och dödskamp.
– Boken väcker en hel del rädsla. Folk blir väldigt tagna, säger Claes Britton som tror att skälet till att en del av hans närmaste vänner inte har läst den beror på att döden fortfarande är tabu i vårt samhälle.
Även om Claes Britton redan ett par år före mammans bortgång kommit fram till att hans depressioner berodde på dödsångest, var boken ett sätt att ”verkligen gå till botten med döendet och lidandet”, som han säger. Han ser mammans sjukdom, och den bearbetning det innebar för honom att skriva, som ett slags livets vidareutbildning.
– Det sägs att man inte är riktigt vuxen förrän ens föräldrar dör, och det kan jag skriva under på. Mamma stod för den trygga delen. Det här blev mammas fullbordande av sin uppfostran, ler han.
Vad var det han lärde sig?
Två saker blev tydliga: Att insikten om ens egen dödlighet kommer närmare när en förälder går bort, men också att detta kan bli en momentan egofixering. Claes Britton försöker aktivt undvika tanken på att han är ”nästa på tur”.
– Jag vill hellre tänka på att jag saknar mamma, förklarar han.
Det andra han lärde sig var att hur hemska saker än må vara, är de ännu hemskare när de pågår i fantasin. Hans rädsla för döden och lidandet skulle kunna ha intensifierats med mammans sjukdomstid och sedermera dödskamp och döende, så fruktansvärt var det att stå bredvid. Ändå lättade hans depressioner ännu mer efter de intensiva månaderna.
– Ja, jag mår ojämförligt mycket bättre sedan jag blev tvungen att konfronteras dels med mammas död, dels med att djupare analysera min egen dödsångest.
Hur kom han fram till att just dödsångest låg i botten? Han börjar säga att det var spännande att utforska djupen, att det så klart var skrämmande att närma sig vad det verkligen handlade om, men att det aldrig fanns något alternativ.
Men vad var själva dödsångesten?
– Jaa du, funderar Claes Britton. Jaa du …
Sedan berättar han att han började bli rädd för döden redan i sju, åttaårsåldern. Farfar dog, och han blev medveten om slutet på ett sätt som barn inte brukar i den åldern. Som han minns det handlade det redan från början om en stark rädsla och ångest som sedan fortgick. Att han var rädd för döden låg alltid i bakgrunden, i hög grad.
Hur skulle du säga exakt? Att du var rädd för att släppa taget om livet?
– Det också, men mer själva nedgången: krafterna som minskar, utseendet som faller ihop, så det svåra lidandet. Döden i form av utplåning, att man ska stå ut med försvinnandet – sånt är man rädd för. Därför tror jag lidandet och nedbrytningen ingår som viktiga element i människors dödsångest.
Claes Britton beskriver sjukdomsmånaderna som hans mamma genomled som ”förfärliga”. Att han hade svårt att konfronteras med hennes smärta och ångest. Men den allra sista tiden, själva dödskampen, var paradoxalt nog inte så otäck, förklarar han.
– Det värsta var insikten att mamma skulle dö – jag kände ett sånt enormt motstånd. Och nattvaken, när jag kunde se hur illa det var på nära håll. Men sen … det var betydligt mindre otäckt att se det fait accompli. Det är inte hopplösheten som är jobbig, den kan jag leva med, utan hoppet. Under större delen av mammas sjukdomstid var det ju hoppet, att hon skulle klara sig, som var jobbigt. När det var borta infann sig ett annat lugn.
Han menar att det gäller också livet. Så länge en möjlighet fortfarande står öppen kan hoppet innebära mycket lidande, men när möjligheten är definitivt borta börjar man förhålla sig till det hopplösa i stället. Det har han kunnat tillämpa på sig själv, som när det gäller att ”inte längre hoppas på att få leva för evigt”, som han säger.
– Det har varit en otroligt spännande inre resa jag gjort, och nödvändig för att få sinnesro. Också ensamheten kan vara en del av dödsångesten, för på sin väg mot döden ska man möta så många förluster. Mamma och pappa, fru, vänner, ens ungdom – allt. Kvar är bara man själv. Lika ensam som när man kom och låg i mammas mage. Ska man komma tillrätta med dessa rädslor, dessa ångestar – då får man söka inom sig själv.
Har du kommit till tals också med ensamheten?
– Ja, för den riktigt, rejäla tryggheten i livet är den man kan finna i sig själv. Annat är bedrägligt. Jag inbillar mig inte annat än att jag kommer att stå ensam inför mycket av det jag ska möta – som olika rädslor. Men jag tror folk kan vara väldigt skräckslagna inför just ensamheten. Om den inte är självvald blir den litet grand av djävulen på jorden. Därför är det så sorgligt med gamla människor som är ensamma – något att frukta till och med mera än döden.
Och gamla kommer de flesta av oss att bli, till och med bara äldre och äldre. Alltså måste vi räkna med att få utstå sjukdom och lidande, försvagning och en tid av minskad livskvalitet, konstaterar Claes Britton. Det är troligt, säger han, ”och inte så mycket att göra åt”.
– Men att leva hela sitt friska liv med en rädsla som förmörkar ens krafts dagar, så som jag gjorde, det känns onödigt. Därmed inte sagt att min dödsångest inte kommer tillbaka. Men jag är tacksam för varje dag som jag slipper leva med den, som jag känner mig mer avslappnad. I dag kan jag tänka på min död och lidande utan att känna skräck.
