Foto: Martina Holmberg

– Ända sen vi gifte oss har vi planerat för att åka på hajj, pilgrimsresa till Mecka, berättar 26-åriga Feride Kaplan.
I år blev det av. Hennes och Mehmets fyraåriga dotter stannade hemma hos mor- och farföräldrarna i Stockholm. Men lilla Müberra var noga med att föräldrarna inte kom hem tomhänta.
– Hon ville ha många presenter. En bönematta, ett vitt radband och gärna några dockor, berättar Feride Kaplan.
Att för första gången lämna sin dotter i tre långa veckor var svårt, men så här efteråt är hon glad att inte ha haft ansvar för ett litet barn i Meckas människohav.
– Det var stort att lämna henne. Förut när jag tänkte på vår pilgrimsresa ville jag ha henne med, men det var bra att få vara ensam utan världsliga tankar i Mecka. Sen hade man så mycket att göra och tänka på där, att det faktiskt inte var så besvärligt. Och hon hade det ju bra hemma, säger Feride Kaplan.

Ögonen glittrar när hon berättar om sina upplevelser i Mecka. Resan gav mersmak, hon vill gärna dit igen. Längtan tillbaka delar hon med sin kurskompis på lärarutbildningen på Södertörns högskola, Aziza Ali.
Aziza Ali gjorde sin pilgrimsvandring redan som 15-åring tillsammans med sin mamma, moster och några kusiner. Nu fyller hon snart 29 år, är fyrabarnsmor och färdig SO-lärare vid årets slut. En andra tur till Mecka lär dröja, men hon längtar. Hon vill gärna pröva på upplevelsen som vuxen, för när hon var där var hon som tonåringar är mest – lite väl intresserad av att snacka med kusinerna och kolla in affärerna utanför moskén, även om hon var med om alla ritualerna enligt den strängaste formen av hajj.
Vi ses på ett café i mitt i Stockholm, men ganska snart känns det som om vi vandrar i pelargången mellan de två kullarna eller rundar Kaban ännu ett varv. Stämningen tätnar när de två tjejerna tar oss med på hajj, som man säger. Hajj är benämningen på pilgrimsresan till Mecka som är en av de fem pelarna i en muslims liv.
Feride Kaplan har tagit med sig en mycket pedagogisk bilderbok ”Tell me about Hajj” av Saniyasnain Khan, som är tänkt för barn, men som gör det lätt att följa med i hur alla ceremonier går till, vilka platser man besöker under de fem–sex dagarna och hur det kan se ut när två miljoner pilgrimer ska sova i tält för att kunna vara på samma plats samtidigt. Män och kvinnor gör samma saker under pilgrimsresan, men de sover åtskilda.

Gruppresorna till Mecka är ett väloljat maskineri där ofta ”allt är inkluderat”: reseledare, flyg- och bussresor, hotell och tältplatser, måltider och, kanske viktigast av allt, den lilla pocketboken med alla böner som ska bes vid olika tillfällen.
Innan man ger sig av ska man göra sig ren och fin, be böner om att man förbereder sig för hajj. För att kunna återvända ”som en ny människa” gäller det att reda ut gamla oförrätter före resan:
– Man tar helt enkelt fram sin telefonbok, ringer runt och berättar att man ska åka på pilgrimsresa, frågar dem man kanske sårat när man sagt något dumt om de kan förlåta en. Man ska också betala tillbaka skulder och försonas med dem man varit ovän med.
Feride Kaplan åkte till Mecka via Istanbul. Innan man når pilgrimsstaden ska man tvätta sig ren, raka av sig allt kroppshår, använda oparfymerad deo och klä sig i vita eller ljusa kläder. Bekväma skor och bra plåster mot blåsor är a och o för varje pilgrim.
– Jag klädde mig i ljusblått med en vit sjal och sandaler från Scholls. Redan i Istanbul kände man att nu är det någonting stort på gång. Man blev glad, berättar Feride Kaplan.
Pilgrimsvandrarna hälsas som Guds gäster.
– Gör en bön för mig också, säger de som inte ska vidare till Mecka, berättar Feride Kaplan.
Det är lätt att förstå den mäktiga känslan i att göra en resa tillsammans med så många andra människor. Jag ber henne jämföra med att gifta sig, också det en omvälvande ceremoni i en människas liv.
– För mig är det här större. Man tänker inte på något världsligt mer än att man är upptagen av vilken bön man ska läsa nästa gång.

Redan när alla klätt sig i den ljusa Ihramdräkten i Istanbul gäller reglerna för alla pilgrimsvandrare: man får inte göra någon illa eller ens ledsen, man får inte diskutera vilt eller intressera sig för det motsatta könet, man får inte ens döda en fluga. Man får inte ha sex. Man ska inte tänka på sig själv, utan på Gud.
– Man ska vara en så fin människa som möjligt för att Gud ska acceptera vallfärden.
Det kan vara tufft att vara en god människa 24 timmar om dygnet i Mecka när hettan når 40 grader, man har sovit för lite, blåsorna på fötterna blir värre och värre av de långa vandringarna och vart man än vänder sig har man andra trötta och svettiga människor.
Aziza Ali påpekar att alla som kommer till Mecka inte är lika pålästa. Många kommer från fattiga länder och är kanske analfabeter. De vet inte att pilgrimsvandringen inte ger himmelsk belöning om man svär, stjäl eller knuffas i människomassorna. De flesta är dock inställda på att en pilgrimsvandring kräver mycket tålamod.
– Man har ett syfte med att vara där, att möta Gud, säger Aziza Ali.

Hettan är slående när man anländer till Mecka från Sverige. Men också hur stort modernt och välorganiserat allt verkar vara. Det finns gott om plats för alla att tvätta sig och många toaletter överallt. Staden är förberedd för miljonbesök.
– Tänk om man kommer från en liten by i Turkiet, säger Feride Kaplan. Då har man kanske inte ens träffat någon från ett annat land. Här är vi alla bröder och systrar. Vilken upplevelse. Ja, det var det förstås för mig också.
Ingen behöver vara hungrig eftersom det ger belöning att vara generös och bjuda på mat och vatten. De som har råd bor på hotell. De fattiga spänner upp en tygbit över fyra pinnar och sover på marken.
– Ser jag någon som inte har ett täcke så köper jag ett om jag har råd. Alla vill ge gåvor, säger Feride Kaplan.
Reseledaren vet i vilken ordning vandringar, böner, stenkastningar ska utföras. Han slussar sin grupp till de rätta platserna.
– Det är obeskrivligt att få komma nära stenarna som sett vår profet, att få vandra samma vägar som han gjorde. Man vill se alla platserna han varit på och leva som han gjorde, berättar Feride Kaplan.

Första dagen vandrar man sju varv runt Kaba och halvspringer sju gånger mellan kullarna Safa och Marwa.
– Den långa, långa gången har tre våningar där de äldre eller handikappade har en speciell gång i mitten där de får ta sig fram långsammare. Hela tiden ber man böner.
Sen dricker man det heliga vattnet och klipper en bit av sitt hår (bara 1/3 pekfinger för kvinnorna). Efter det har man inlett pilgrimsvandringen. Nu lättar kraven en period tills det är dags för de obligatoriska inslagen i hajj-ritualen igen. Då bär det av till Mina, en stunds bussresa från Mecka. Det är här man stenar satan och just på denna plats där bortåt 250 personer trampades ihjäl i år.
– Vi bodde nära men märkte ingenting av det som hände, berättar Feride Kaplan. Jag gick tillbaka till tältet och ringde till min mamma som berättade att hon hade hört på tv i Sverige om händelserna. Det var så vi fick reda på vad som hänt.
Turen till Arafat är viktigast. Man ska komma dit på förmiddagen och ge sig iväg innan solnedgången.
– Här ber man om förlåtelse. Allt man kan komma på, berättar Feride.
När man lämnar berget Arafat där profeten höll sin sista predikan är man på god väg att bli en riktig pilgrim.
Många tillbringar flera timmar i stillastående bussar som sedan sakta, sakta börjar rulla strax före solnedgången. Under hela natten lämnar buss efter buss den heliga platsen.
– Ja, man måste verkligen ha tålamod, säger Aziza Ali.
– Och inte vara stressad, inflikar Feride Kaplan. Man ska inte oroa sig för att allt ska funka utan bara koncentrera sig på att vara där man är. Hela tiden uppmanas man, på många olika språk, att ta det lugnt. Att tänka på Gud.
Sen följer stenplockning och stening, offrande av ett djur med mera.

Efter det bär det tillbaka till Mecka igen. Då är festen igång på allvar och det är som mest folk där. Det är liv och rörelse dygnet runt. Efter en avskedscirkulering kring Kaba är man pilgrim. Det är dags att fara hem – pånyttfödd. Men det är sannerligen inte lätt för en pilgrim att komma hem från värmen till den gamla vanliga lunken.
– Man blir lite deprimerad när man kommer hem, berättar Feride Kaplan. Det är inte ens lätt att förstå att man verkligen har varit där, att något så fantastiskt kunde hända mig. Så speciellt är det.
Som tur är ingår det i traditionen att pilgrimerna bjuder besökare på heligt vatten och dadlar.
– Under en månad hade vi nog besök varje dag och fick berätta om våra upplevelser. Det var jag väldigt glad för. Men jag längtar tillbaka!