Helena Löfgren fick order från rörelsens ledning att hon var andligt redo för äktenskapet. Utan att veta vem som utsetts till hennes livskamrat inledde hon den obligatoriska förberedelsen - sju dagars fasta på enbart vatten.
Karin gjorde slut med sin pojkvän när hon började på en bibelskola direkt efter gymnasiet. Enligt Gud var de inte menade för varandra, tolkade hon. Och rätt som det var berättade en studiekamrat att han fått ett budskap från Gud om att han skulle gifta sig med Karin
Nu blev det inte så. Karin hämtades hem från bibelskolan när föräldrarna fann henne på randen till en psykos. I dag har hon flera barn med pojkvännen från gymnasiet.
Och Helena Löfgren fördes bort från Moonrörelsen mot sin vilja innan bröllopet hann stå.
Men båda vet - vem som helst kan bli så knuten till en starkt religiös grupp att allt kritiskt tänkande upphör. Till och med när det gäller vem man ska dela resten av sitt liv med.
Och det var just vittnesbörd om att Filadelfia i Knutby styrt medlemmarnas partnerval som gjorde att företrädare från pingströrelsens centralt ville diskutera vigselrätten med ledarna förra måndagen.
Att ledningen styr valet av partner till de egna medlemmarna är ett effektivt sätt att öka gruppanknytningen, är tidigare sektmedlemmars uppfattning.
- För dem som har gift in sig i sekten, blir det ett socialt självmord att gå ur. Särskilt de som är födda in i gruppen har inga vänner utanför och ingen ursprungsidentitet att återvända till, berättar Helena Löfgren som var med i Moonrörelsen i New York i mitten av 1990-talet. Då var hon mellan 23 och 25 år.
Karin, som började i en frikyrklig bibelskola som 19-åring, känner igen fenomenet. Längtan efter att hitta den rätta kan utnyttjas och göra att partnervalet egentligen inte blir frivilligt. Hur kan det gå så långt? Jo, berättar hon, man blir så fanatisk i tron att man slutar tänka själv.
Det började med att hon attraherades av pastorns radikala krav på att inte bara tala om tron, utan leva den - på riktigt. Karin gick helhjärtat in för att lära känna Gud. Till slut tappade hon sin identitet.
- Det blev så fel. Man matades av daglig undervisning där bara Gud och Bibeln gällde. Jag slukade allt. Men när jag enbart såg det andliga slutade jag också att vara människa.
Samtidigt levde Karin i en fruktan för att något hemskt skulle hända. Som hon minns det vågade ingen kritisera något - det var som att kritisera Gud själv.
- Jag var rädd för att göra fel, tänka fel. Jag slutade äta och vågade inte sova. Jag hörde röster och såg demoner och änglar.
När hon inte orkade anstränga sig mer, trodde hon att Gud lämnat henne och att hon var den mest fruktansvärda människan på Jorden som inte förmådde att leva som Gud ville. Dessutom trodde Karin att hon var ensam om att ha dessa skuldkänslor.
Under vårt telefonsamtal tittar hon i bibelskolans årsbok från 1983-84. Många är kvar och har uppgifter i församlingen. Men två har tagit livet av sig.
Karin kunde ha varit en tredje.
- Ja, jag gick i självmordstankar. Till slut fungerade jag inte och tappade totalt min identitet. Jag hörde röster Gud talade
Hon gör en paus.
- Det var de mest konstiga grejer som Gud talade om.
Kunde det handla om val av livspartner också?
- Det förekom. På en bibelskola lever man tätt tillsammans i en andlig värld. Många vill hitta den rätta, och när de upplevde ett direkt tilltal från Gud kunde budskapet mycket väl tolkas som att en viss person pekats ut som den de skulle gifta sig med.
Men om den personen valde någon annan?
- Då kunde det bli en väldig inre konflikt. Fruktansvärt, faktiskt.
Hörde du röster om vem du skulle gifta dig med?
- Nej, men jag fick för mig att min nuvarande man var fel, att det inte var Guds mening att vi skulle ha varandra. Han blev ett hinder för mig att komma vidare, så jag gjorde slut. Jag trodde Gud ville något annat.
Hade Gud pekat ut någon särskild för dig?
- Nej, men det kom fram en studiekamrat som hört Gud säga att vi skulle gifta oss
Och att Gud hade budskap till bibelskoleeleverna om vad de skulle göra förekom på alla områden, enligt Karin. Så fort Gud sagt något, uppstod en enorm respekt. Själv vågade hon aldrig ifrågasätta budskapen.
- Det vore som att gå emot Gud själv. Därför såg vi också upp till pastorerna som om de vore Guds egna män. Vi hade en enorm respekt för dem. Vi vågade inte ens se dem i ögonen, så små kände vi oss.
Hur var det för Helena Löfgren i Moonrörelsen? Efter ett par år ansågs hon vara andligt mogen för äktenskapet. Budskapet kom uppifrån och var en stor komplimang.
- Livet med partnern betraktades mer som en andlig prövning än ett äktenskap. Lärde man sig inte att älska sin partner var det ett misslyckande som man fick gottgöra med fasta, kalla duschar och hårt arbete.
Men blev ni inte spontant förälskade i varandra i den åldern?
- Oh nej! Om någon tittade på mig skulle jag gå till ledaren och bekänna att jag sänt ut fel signaler. Då skulle jag fasta eller rena mig på något annat lämpligt sätt.
Men nog måste det också ha bildats par av egen fri vilja?
- Inga som jag kände till. Om två personer blev tillsammans skulle djävulen ta en därifrån direkt. Man insåg med hela sitt väsen att sådana känslor var på liv och död.
Vad kände du själv inför att gifta dig?
- Jag vågade inte känna efter alls. Jag visste väl vad svaret skulle vara. Jag stängde av, och trodde att jag höll djävulen i schack - inte att jag höll Helena i schack.
