Hon är en överraskningarnas kvinna. Jag träffar Marcia Cavalcante Schuback för att tala om Gud, men om det kan man inget säga, menar hon. Samtidigt flödar orden ur henne, ord färgade av många års akademiska studier. Och bakom flödet av lärda referenser anar jag en mystiker.

Marcia Cavalcante Schuback, lektor vid filosofiska institutionen vid Södertörns högskola, föddes i Brasilien och kom till Sverige i vuxen ålder för kärlekens skull. Uppvuxen i ett land där katolicismen fortfarande genomsyrar livet hos människor, hur var det att komma till vad som kanske är världens mest sekulariserade land?

– Jag slogs av den starka kyrklig mentalitet som fortfarande råder här. Från tidig ålder socialiseras människor in i formella grupper. Sociala möten sker huvudsakligen inom ramen för organisationer. Detta är förmodligen en rest av statskyrkans forna väldiga inflytande. Och visst är det intressant att se hur viktigt det är för många homosexuella att få gifta sig i kyrkan.

Fast allt det här handlar bara om form – en form som för det mesta är tömd på sakralt innehåll, säger Marcia Cavalcante Schuback.

– I Sverige finns en avsaknad av, ja en flykt från, metafysiska frågor, åtminstone på den offentliga arenan. Seriösa diskussioner om livet och dess mening, om döden och om människolivets oundvikliga smärta lyser med sin frånvaro. Det finns inget utrymme för det. Problem ska lösas snabbt och rationellt.

Cavalcante menar att kulturen i Sverige ytterst är präglad av tron på tekniken och vetenskapen. Inte minst märks det på hur universitetsämnet filosofi drivs: Filosofin som studeras och lärs ut är starkt färgad av 1700-talets upplysningstanke. Den misstror all kritik mot den moderna rationaliteten. Filosofi, liksom humanistområden, får sin legitimitet av att den kan betecknas som ”vetenskaplig”.

Ute i Europa och även i USA har en ny generation ”postmoderna” filosofer på nytt börjat diskutera Gud, tro och religiositet. Med anspelning på den tyske filosofen Friedrich Nietzsches kända dödförklaring av Gud – ”Gud är död” – har det börjat talas om ”Guds återkomst”. I svenska medier och på svenska universitet har man hittills bara kunnat höra ett litet skvalp av dessa livliga diskussionsvågor.

Marcia Cavalcante Schuback är en av dem som har försökt föra hit detta tankeutbyte. Med denna vetskap blir jag förvånad när Marcia säger att hon inte tror att Gud kommer tillbaka, inte till den här delen av världen.

– Nej, jag tror att Gud är oåterkalleligt borta. Han orkar inte med oss, säger hon och ler.

Fast hon skämtar inte. Guden hon avser är den gamla allsmäktiga och allvetande guden som skapar och förstör, styr och ställer, dömer och lägger sig i. Den guden föddes då människorna började bilda städer och stater. Han och härskaren var ett.

– Ordet religion kommer från latinets religare, som betyder att binda ihop. Rom kopierade de grekiska gudarna och de blev en del av det romerska rättsväsendet. Detta kom sedan att prägla kristendomen. Idén om Gud blandades med idén om en yttersta makt som styr över naturen och historien.

En sådan religion, och en sådan Gud, går förstås inte ihop med ett tekniskt vetenskapligt och globaliserat samhälle. För de flesta har den gamla tron och de gamla religiösa institutionerna blivit något främmande och meningslöst. I Väst, och även i andra delar av världen, som också snabbt moderniseras, försöker en del människor hänga fast vid traditionen. Den är en del av deras identitet och de vill inte tillhöra det globala samhället. Men de kämpar i motvind.

Många andra, som inte vill gå den vägen, längtar ändå efter något slags mening, något som är sannare och mer genuint än att ”vara infogad som ett medel mot ett mål som inte är annat än ekonomisk vinst”, som Marcia Cavalcante Schuback uttrycker det.

– Vad postmoderna gudsfunderande filosofer som Jacques Derrida ifrågasätter är att det skulle vara möjligt att förstå och lösa allt utifrån rationella grunder. Människan har genom vetenskapens och teknikens utveckling frigjort sig från behovet av den traditionella guden. Hon kan göra mer än vad han kunde. Samtidigt har hon blivit slav under sin egen frihet. Vi är på väg att nå en närmast obegränsad kontroll, men kan inte kont­rollera vår egen makt.

En lucka, en öppning mot något annat, är vad vi behöver, tycks Marcia mena.

– Rosen har inget varför. Den blomstrar för att den blomstrar. Den blomstrar även om ingen ser på.

Traditionell religion är inte nyckeln eftersom den inte skiljer sig särskilt mycket från det tekniska rationella förhållningssättet som dominerar i dag.

– Båda vill primärt rädda människan från lidande och död, med hjälp av olika metoder. Tekniken vill behärska naturen, och religionen strävar åt samma håll genom att försöka blidka Gud. Därför har det varit lätt att ersätta Gud med förnuftet.

Cavalcante Schuback refererar till den franska tänkaren Simone Weil, som menade att de sant religiösa lämnar alla former och institutioner. Istället för belastade ord som ”religion” och ”Gud” talar Marcia hellre om ”det heliga”.

Det heliga behöver inte vara förbundet med något ”högsta väsen”, en personlig Gud. I japanska hem har man exempelvis traditionellt vigt en plats åt något som vi kanske skulle kalla Gud, men det är en plats som är vigd åt ”ingenting”, ”tomheten”, berättar Cavalcante Schuback.

– Det öppnar upp mot en dimension där hela människan kan vara med. Vi kan uppleva mysteriet, en närvaro i frånvaron av det konkreta. Vi kan känna vördnad, men behöver inte slå fast inför vad. Vi behöver inte förtingliga Gud. Gud är inget ting.