Gud är både död och återuppstånden

Gud är död! Det är ett djärvt uttalande som bidragit till att upphovsmannen, den tyske filosofen Friedrich Nietzsche, fortfarande lever kvar i mångas minnen. Men vad menade han egentligen? Gud kan ju definitionsmässigt inte dödas.

En ledtråd kan man hitta i skriften ”Den glada vetenskapen”. Där skriver han om en dåre som väcker munterhet genom att ränna omkring på marknadsplatsen med en lykta i högra näven, mitt på ljusa dan. ”Jag söker Gud, jag söker Gud”, ropar dåren med hög röst i Nietzsches berättelse. De omgivande skrattar, ty de trodde ju inte längre på någon gud. Bistrare blev minerna när de hörde dåren svara på sin egen fråga om vart Gud tagit vägen: ”Det ska jag säga er! Vi har dödat honom – ni och jag! Vi är alla hans mördare!”.

– Nietzsche angrep sin samtida moraliserande och hycklande borgerliga kristendom, där Gud förpassats till att bli en moralgud i en hinsides värld. En sådan gud går inte att ha en levande relation till, och således var Gud död för människan, säger Jayne Svenungsson, lektor i teologi vid Teologiska högskolan och författare till ”Guds återkomst” (Gläntan produktion, 2004).

Gud återkomst? Ja, ni läste rätt. Slagordet Gud är död! har upprepats gång efter annan sedan Nietzsches tid. Världen och människan står utan mening och mål. Slumpen har gjort människan till den hon är. Det har vi vant oss vid.

Men nu har Gud alltså återuppstått – åtminstone inom filosofin. Det är om Guds renässans på detta område som Jayne Svenungsson bok handlar, liksom otaliga andra böcker och konferenser runt om i världen. Att tänka skarpt kring det som ateisterna menar inte finns är faktiskt hett igen.

Man kan undra varför. På filosofiska institutioner var länge den dominerande trenden så kallad logisk eller empirisk positivism, som hävdade att det är meningslöst att uttala sig om något som inte går att bevisa, eller motbevisa, såsom Gud.

Men nu har positivismen förlorat sin ställning inom stora delar av den internationella filosofiska diskussionen, säger Jayne Svenungsson. Fast det är inte bara det som möjliggjort Guds renässans. Hela idén om moderniteten – där man har tänkt sig att människan genomgår en utveckling från ett mytiskt och religiöst tänkande mot ett allt mer förnuftigt tänkande – har i sig börjat betraktas som en myt.

De filosofer som genom filosofiska argument plockat sönder, dekonstruerat, dessa myter brukar kallas postmoderna – de verkar alltså i en tid då vi lämnat det moderna tänkandet. Genom denna dekonstruktion har de öppnat upp för möjligheten att åter diskutera gudsfrågan, vilket alltså också görs – livligt. Gud behöver ju inte vara mer myt än något annat.

Hänger ni med? Det är inte helt lätt att följa Jayne Svenungssons utläggningar. Hon blir så engagerad att jag då och då tappar tråden, fast hon för mig också tålmodigt tillbaka till punkten där jag gick förlorad.

En lustig sak i denna gudomliga komedi som Svenungsson leder mig igenom är att Gud både dog och återuppstod med Nietzsche. Han menade att kyrkorna bara var begravningsplatser för Gud eftersom det gudomliga upphöjts till en ouppnåelig hinsides värld och hans nåbara ande bestod bara av livsförnekande föreskrifter, bud och dogmer.

Nietzsche eftersträvade något annat, säger Jayne Svenungsson.

– Han såg sig som ”filosofen Dionysos siste lärjunge”. Det gudomliga fanns i ruset, i en känsla som följer av att modigt förmå bejaka livets alla växlingar.

Nietzsche kom helt enkelt att bryta upp mångas föreställning om vad det gudomliga stod för.

Den som först plockade upp tråden som Nietzsche lämnat efter sig var en annan tysk filosof, Martin Heidegger, mest berömd för verket ”Varat och tiden”. Kristen filosofi gav han inte mycket för, den var som en rund fyrkant – en omöjlighet. Man kan inte utgå från en färdig föreställning menade han, utan man måste vara öppen och kunna leva med osäkerheten.

I en berömd passage antyder Heidegger en ”gudomlig Gud”, bortom filosofins begreppsliggjorda gud, en gud man kunde sjunga och dansa inför. Han spann därmed vidare på Nietzsches kritik av sterila föreställningar om det gudomliga som förlorat kontakten med livet självt. I stället ville han nå fram till en mer ursprunglig förståelse av verkligheten. Som människa är det möjligt, eftersom vi är födda med en naturlig känsla för tillvarons grund, ”varat”, menade Heidegger.

I det här tänkandet knöt Heidegger an till religiösa mystiker, som Mäster Eckhart och Jacob Böhme, berättar Jayne Svenungsson. De filosofer som på senare tid skrivit om Gud har gjort likadant. Gemensamt för de här mystikerna är att de föredrar att tänka kring vad Gud inte är, i  stället för att bestämma vad Gud är.

– Religionen har ofta använt begrepp för att bemäktiga sig verkligheten, kontrollera den, och kontrollera andra. Mystiker och nutida filosofer har velat frigöra sig från den kontrollen och undersöka det omedelbara, det som man har en relation till.

Jacques Derrida talar exempelvis om en ”religion utan religion” och ett grundbegrepp i Emmanuel Lévinas filosofi är ”det Andra”, något absolut som inte kan reduceras med tänkandet. Man kan bara förstå ”det Andra” genom att man ställs inför ”den andres Ansikte” och samtidigt avkrävas ett ”radikalt ansvar”.

Liknande tankegångar finner man hos Jean-Luc Marion, den som bäst illustrerar Guds återkomst inom samtida filosofi enligt Jayne Svenungsson. Han kritiserade ateismen för att den ”förnekar Gud rätten till existens genom att luta sig mot ett begrepp om Gud”. Men Gud låter sig inte begränsas av begrepp och de flesta begrepp om Gud har föga att göra med gudomligheten, menar Jean-Luc Marion, som är verksam vid Sorbonne i Paris.

Samtidigt använder förstås han själv begrepp. Förvirrande, eller hur? Fast två av dem kan kanske kasta lite ljus på vad han och andra samtida gudstänkare pekar på, menar Jayne Svenungsson.

– Slår man fast vad Gud är gör man Gud till en ”idol”, en avbild, en spegelbild av dig själv. Ett annat förhållningssätt är att låta Gud vara en ”ikon”. Då är blicken omvänd. Det är inte den betraktande människans blick som är i centrum utan ikonens blick. Gud ser dig och i ljuset av gudomens väsen kan du tänka och säga vad ordet Gud ska benämna.