Att hjälpa andra är ett sätt att hjälpa sig själv. Den som varit med om något hemskt, något som skakat om hela tillvaron, kan bearbeta sina upplevelser genom att hjälpa andra i samma situation.
Bland svenskarna som drabbades av flodvågen i Thailand valde många att stanna kvar och hjälpa till istället för att åka direkt hem till den svenska tryggheten. En spontan insats som kan ha olika bakomliggande motiv.
- Några känner enorm tacksamhet över att de är i livet och över hjälp de själva fått. Andra kanske känner skuld för att de överlevt och ser omedvetet sitt arbete som ett sätt att minska skuldbördan.

Eva Jeppsson Grassman är professor i socialt arbete vid Stockholms universitet och professor på Tema äldre och åldrande vid Linköpings universitet. Hon har undersökt varför vissa människor engagerar sig i frivilligt arbete. Hon säger att engagemang för andra kan hjälpa till att läka sår och att ”det självupplevda ofta blir en drivkraft i arbetet”. Hon syftar till självupplevda kriser och svårigheter. Det finns också de som gör en insats för andra utan att uppge något annat motiv än att de faktiskt vill hjälpa till.

Det är svårt att veta vilka bakomliggande motiv människan har för att göra välgärningar. Oftast är vi ganska omedvetna om våra inre drivkrafter. Sedan länge pågår filosofiska diskussioner om huruvida drivkraften i hjälpande handlingar är altruistisk eller ej, det vill säga om den som gör välgärningen gör det helt utan tanke på egen vinning. Många menar att så goda motiv inte existerar, att det alltid finns ett visst mått av egenintresse - men det kan vara så enkelt som att känna välbefinnande efter att man har gjort en insats.
- Egentligen är en sådan diskussion fruktlös, säger Eva Jeppsson Grassman. Så länge vi hjälper med den andres bästa för ögonen spelar det ingen roll om en bieffekt är att vi själva mår bra. Det gör inte handlingen mindre altruistisk.

Engagemang i andras väl är ett fundament i vårt samhälle. Vi hjälper den som behöver eftersom vi vill leva
i ett samhälle där man ställer upp för varandra. Det är inte viktigt att få något tillbaka för stunden.
- Det behövs många goda handlingar för att skapa det levande civilsamhället som vi vill ha, säger hon. Men en sak är säker - goda gärningar smittar.

Engagemang kan se ut på många olika sätt. När man i forskarvärlden talar om engagemang i form av frivilligt arbete menar man normalt ett frivilligt valt oavlönat arbete som sker i organiserad form och över en längre tid. Den hjälp vi ger familjemedlemmar räknas inte dit eftersom den ofta innehåller ett visst mått av plikt. Inte heller räknas hjälpen vi ger till någon som ramlat ihop i tunnelbanan, eftersom den hjälpen inte är varaktig. Däremot kan drivkraften bakom mycket väl vara densamma; vi vill hjälpa till, vi vill gottgöra, återgälda eller kanske bearbeta egna upplevelser.
Eva Jeppsson-Grassman talar om två huvudtyper av sammanslutningar för frivilligt arbete.

- Först har vi de mer traditionella hjälporganisationerna där folk engagerar för att
de vill göra en insats för behövande, ”jag för andra - organisationer”, säger Eva Jeppsson-Grassman. Då är inte det självupplevda en primär drivkraft, utan snarare viljan att hjälpa. Det betyder inte att organisationerna är renodlade på något vis. Röda korset betraktas som en traditionell hjälporganisation, men deras arbete innehåller också inslag av ömsesidig hjälp.
Den andra typen är den självhjälpsinriktade ”vi för oss-organisationen”, som till exempel Länkarna eller Bröstcancerföreningen. I denna typ av sammanslutningar kan medlemmarna drivas av känslan ”jag fick hjälp - nu vill jag hjälpa andra”. Det självupplevda är ett motiv för engagemanget.

Den som har gått igenom en bröstcanceroperation kan vilja engagera sig för andra kvinnor som drabbas, på liknande sätt kanske den som har förlorat ett spädbarn engagerar sig i en grupp med föräldrar som har samma erfarenhet. Ett funktionshinder eller en bakgrund som missbrukare kan också motivera till engagemang i en grupp med människor med liknande
erfarenheter.
Till en början kanske man själv får stöd i gruppen, senare blir man en av dem som ger stöd genom att lyssna och dela med sig av sina erfarenheter. Att hjälpa kan bli ett sätt att att fylla livet med mening, det som har hänt har inte hänt helt förgäves eftersom man nu kan använda erfarenheten till att hjälpa andra.

År 1997 gav Ulla Jeppsson-Grassman ut skriften ”För andra och för mig - det frivilliga arbetets innebörder”. Hon deltar också i regelbundna befolkningsstudier där de bland annat ställer frågor om frivilligt engagemang och motiv till varför man engagerar sig.