- Jag letade efter en lugn plats utanför mig, men nu vet jag att den finns inom mig. I riten har jag hittat verktyget för att återvända till den när jag vill, säger Elisabeth Lundberg.
Hon visar en liten soffa i ljusblå modellera. Den symboliserar det lugna rum som finns under hennes navel. När hon första gången hittade dit modellerade hon soffan med en bit lera som hon hade i handen för att göra tankarna konkreta. Nu står den på nattduksbordet som en ständig påminnelse.
- Tack vare riten mår jag bättre i dag än jag någonsin gjort.
Elisabeth Lundberg är 34 år och säger att hon nog alltid har varit stressad. För fyra år sedan kulminerade stressen på grund av hård arbetsbelastning och en knakande relation. Hon hann inte ta hand om sig själv. Men det förstod hon inte då. I stället intalade hon sig själv att känslan av att ha en hjärna som var sönderhackad i småbitar, tröttheten, illamåendet och hjärtklappningen tydde på att hon var sjuk, att hon hade fått en influensa som inte ville ge med sig.
- Jag
var så trött att enkla saker kändes oöverstigliga.
Till slut vaknade hon en morgon och orkade inte kliva upp ur sängen.
- Jag blev skräckslagen. Det var knäckande att inte ens orka gå och handla mat i kvartersbutiken.
Elisabeth blev sjukskriven. Efter ett par månader började hon arbeta igen, men då mådde hon fortfarande så dåligt att hon nätt och jämnt orkade gå upp på morgonen och åka bussen till jobbet. Trots en lång semester förvärrades stressen.
- Jag försökte hantera stressen ensam och jag tog aldrig hjälp utifrån. Jag pratade inte ens med någon för jag tänkte att man ska klara sig själv.

Efter flera misslyckade försök att hitta ett verktyg för att lugna ner sig dök tanken på en rit upp. Elisabeth hade varit i kontakt med en grupp som sysslade med sekulariserade riter tidigare och kontaktade religionspsykologen Maria Liljas Stålhandske, som Idagsidan skrev om i tisdags.
Maria Liljas Stålhandske menar att en fungerande rit kan gestalta och ge symboliskt stöd i en jobbig situation. Den behöver inte ha någon rationell betydelse, utan det räcker att handlingarna känns meningsfulla för den som genomför riten. Därför kan den vara ett bra verktyg vid personliga kriser som stress, skilsmässa eller pensionering.
I kyrkan har riter länge använts, men med samhällets sekularisering har kopplingen mellan våra privata behov och de kyrkliga riterna försvagats, menar Maria Liljas Stålhandske. Vid större olyckor och katastrofer uppstår dock fortfarande rituella uttryck spontant, då vi till exempel väljer att tända ljus och lägga blommor på en viss plats.
Elisabeth och Maria utformade tillsammans Elisabeths rit. Eftersom hon alltid har mått bättre av att skriva om vad hon känner bestämde de att hon under några veckors tid skulle skriva ned de situationer som hon blev stressad av. Det blev många lappar med utförliga beskrivningar. Lapparna var fulla av känslor som maktlöshet, sorg, ilska och frustration. Dessa lappar skulle hon under riten bränna upp för att symbolisera hur stressen lämnade kroppen.
När det var dags att genomföra riten var Elisabeth väldigt nervös. Hon var positivt inställd, men var inte säker på att den skulle fungera. Hon undrade vad hon hade gett sig in på och vad som skulle hända med henne.
- Jag var rädd för att det skulle komma fram starka känslor som jag inte kunde kontrollera, att jag skulle bli väldigt arg eller ledsen.
Elisabeth sätter sig på golvet för att visa hur riten går till. Mattan i vardagsrummet utgör ritens rum.

Första gången inleddes riten med att Maria läste en personlig text. Därefter satte hon på extremt stressig musik och Elisabeth skrev fler lappar med ord som symboliserade stressen. Sedan eldade hon upp stresslapparna en och en i en kopparkittel som hon hade framför sig på golvet.
Elisabeth tar fram kopparkitteln för att visa. I den ligger två lappar som hon har skrivit den senaste tiden.
- Jag måste passa på att elda upp lite stress nu när jag får chansen. Det känns alltid bra, säger hon och tänder eld på lapparna. Koncentrerat tittar hon på dem medan de förvandlas till aska i kittelns botten.
- Första gången kändes det som om någon drog ut stressen genom en öppning i bröstet. Det var en mäktig upplevelse. Jag minns hur elden skiftade från gul till blå och rosa beroende på vad det var för färg på lapparna. Jag hade ju skrivit på det som jag hade haft tillhands för tillfället.

Efter eldningen lade hon sig på rygg på golvet för att slappna av.
- Jag kände mig helt tom, som om något hade försvunnit ur mig. Samtidigt undrade jag vart oljudet som hade funnits i mig så länge hade tagit vägen.
Liggande på mattan berättar Elisabeth hur Maria bad henne att föreställa sig att hon gick in i en liten dörr i huvudet. Därifrån fick Elisabeth i uppgift att gå igenom kroppen och söka efter en lugn plats. Hon letade först i armarna, händerna och fingrarna. Kände noga efter: fanns platsen kanske i lillfingret? Sedan gick hon ner i bröstet och magen. Och då visste hon att hon funnit den. En bit under naveln öppnade sig ett ovalt, rödaktigt rum som var mjukt och helt tyst. I mitten stod en stor, skön soffa. Det är den som nu står avbildad på sängbordet. Slutligen läste Maria en avslutande personlig text.
- När jag hittade rummet kände jag hur jag ville le brett, minns Elisabeth. Att genomföra riten var som att bada i känslor. Jag hann inte tänka utan följde bara Marias röst när hon guidade mig.
- Efteråt kände jag mig inte riktigt närvarande. Hela processen blev som en ficka i tiden. Jag kände mig tom snarare än lugn. Det var en positiv känsla, men samtidigt upplevde jag en förlust, stressen som jag var så van vid var borta och det kändes märkligt sorgligt. Jag ville bara vara själv och smälta det som jag hade upplevt.

Det mest konkreta resultatet var att stressen försvann. Elisabeth bar med sig bilden av rummet med soffan i flera veckor efteråt.
- Det var en otroligt påtaglig upplevelse att inse att den där lugna platsen fanns inom mig, säger hon.
Riten fungerade också som en katalysator för att sätta igång tankeprocesser hos Elisabeth. Hon bestämde sig för att söka ett nytt arbete och för att lämna den krävande relationen.
- I dag är jag mycket bättre på att ta hand om mig själv. Jag äter och sover ordentligt och cyklar till jobbet. Men trots att det har gått två år sedan jag genomförde riten är jag fortfarande rädd för att bli så där knäckt igen.

När det har varit jobbigt och stressen kommit smygande har hon genomfört delar av riten igen. I våras brände hon en del av det som hon hade skrivit; stresslappar och gamla brev. Det har hon gjort tre, fyra gånger. Oftast väljer hon att besöka rummet genom att slappna av, andas djupt, lyssna inåt och söka sig fram till stället under naveln.
- Det är intressant att det händer saker med rummet varje gång. Soffan finns alltid där, men i början var rummet väldigt spartanskt, senare har det varit fullt av växter, en annan gång låg en matta på golvet och sista gången var det fullt av målningar.
Hon tror att rummets förändring beror på att hon har börjat fylla på tomrummet efter stressen med positiva saker. Hon tycker mycket om växter och i somras gick hon en målarkurs. Hon har börjat meditera, går i terapi och skriver dagbok.
- Jag vill skapa ett flöde i mig så att tankarna inte fastnar och gör mig stressad. Men om det händer vet jag att jag kan genomföra riten. Det kan gå långa perioder då jag inte tänker på lersoffan på sängbordet. Men så blir den plötsligt synlig bland de övriga föremålen och påminner mig om att lugnet faktiskt finns inom mig.
- Jag letade efter en lugn plats utanför mig, men nu vet jag att den finns inom mig. I riten har jag hittat verktyget för att återvända till den när jag vill, säger Elisabeth Lundberg.

Hon visar en liten soffai ljusblå modellera. Den symboliserar det lugna rum som finns under hennes navel. När hon första gången hittade dit modellerade hon soffan med en bit lera som hon hade i handen för att göra tankarna konkreta. Nu står den på nattduksbordet som en ständig påminnelse.
- Tack vare riten mår jag bättre i dag än jag någonsin gjort.
Elisabeth Lundberg är 34 år och säger att hon nog alltid har varit stressad. För fyra år sedan kulminerade stressen på grund av hård arbetsbelastning och en knakande relation. Hon hann inte ta hand om sig själv. Men det förstod hon inte då. I stället intalade hon sig själv att känslan av att ha en hjärna som var sönderhackad i småbitar, tröttheten, illamåendet och hjärtklappningen tydde på att hon var sjuk, att hon hade fått en influensa som inte ville ge med sig.
- Jag var så trött att enkla saker kändes oöverstigliga.
Till slut vaknade hon en morgon och orkade inte kliva upp ur sängen.
- Jag blev skräckslagen. Det var knäckande att inte ens orka gå och handla mat i kvartersbutiken.
Elisabeth blev sjukskriven. Efter ett par månader började hon arbeta igen, men då mådde hon fortfarande så dåligt att hon nätt och jämnt orkade gå upp på morgonen och åka bussen till jobbet. Trots en lång semester förvärrades stressen.
- Jag försökte hantera stressen ensam och jag tog aldrig hjälp utifrån. Jag pratade inte ens med någon för jag tänkte att man ska klara sig själv.